Hemlig kurir vid elva års ålder

Publicerad 2009-09-13
Krystyna Koczy idag

Krystyna Koczy idag

Krystyna Koczy var kurir under andra världskriget. Barnkurir. Hon var elva år när kriget bröt ut 1939 och under hela kriget smugglade hon brev och paket till dem som nazisterna kastat i fängelse – ingen misstänkte en elvaårig flicka.

Bulletinen har träffat Krystyna i Katowice.

– Jag var elva år när kriget bröt ut, säger Krystyna Koczy. Familjen bodde i Katowice, i ett område där befolkningen bestod av både polacker och tyskar, de flesta talade båda språken utmärkt.

Fadern, Ryszard Koczy, arbetade på ett tryckeri, och där samlades det mycket information. Han var medlem av det så kallade Konspiracja, Konspirationen, som var en motståndsrörelse, och ganska snart blev den elvaåriga dottern också medlem.

Föräldrarna visste inte

– Men var inte dina föräldrar oroliga för dig, undrar jag.
– De visste inte om det, säger Krystyna lugnt. Jag började gå med brev och paket från de anhöriga till dem som satts i fängelse av tyskarna. Polisen kollade inte små flickor.
Ibland var vägen lång och Krystyna var tvungen att åka tåg.

– När polisen närmade sig vagnen för att kontrollera passagerarnas papper lutade jag huvudet mot axeln på närmaste mansperson, och låtsades sova. Ingen väckte mig, man förutsatte att jag var i sällskap med den man, vars axel jag sov mot.

1944 skickades Krystynas pappa till koncentrationslägret i Auschwitz utanför Kraków. Senare flyttades han till Radzibór.

– Då var jag sexton år, och jag fick resa dit med paket. Jag tog kontakt med en fångvaktare som såg snäll ut, han hjälpte mig att lämna fram paketen.
På det sättet transporterade den unga flickan matpaket, brev och informationer av olika slag.  På sommaren skickades fångarna ut för att arbeta på åkern, och då var det lättare att överlämna försändelser.

Köpte ett badkar

Fången i sin cell hoppas att få ett brev insmugglat.

Fången i sin cell hoppas att få ett brev insmugglat.

– När jag gick längs vägen gömde jag mig bland buskarna så att jag inte skulle bli upptäckt om det kom någon.

Fångvaktarna bodde ute på landet där det var ont om varor – men Katowice var en stor stad där det gick att få tag i lite av varje. Krystyna köpte saker i staden åt fångvaktarna – i gengäld såg de bort när hon överlämnade sina leveranser till de fångna.

– En gång var det en som ville ha ett badkar, säger Krystyna. Hon skakar på huvudet och skrattar åt minnet. Jag skaffade ett badkar, det var lika stort som jag! På tåget bar jag det över huvudet tills jag kunde överlämna det till adressaten.

Krystyna plockar fram en bunt brev: Se här säger hon:

Notera det minutiöst tecknade frimärket med stämpel på kortet till elvaåriga kuriren Krystyna.

Notera det minutiöst tecknade frimärket med stämpel på kortet till elvaåriga kuriren Krystyna.

– Fångarna hade ju inte tillgång till vykort att skicka. Så en av dem tillverkade själv kort. Han skrapade ner färg från väggen som han blandade med vatten. På det viset fick han fram några pastellfärger. Han ritade också frimärket – finstilt, noggrant.

Nu är Krystyna Koczy 80 år fyllda, hon träffar fortfarande de gamla vännerna från kriget och ockupationstiden, Kombattanterna.
De tar hand om varandra – de träffas varje vecka på krogen Stajer, de går på sjukbesök hos varandra och hälsar på dem som har blivit för gamla för att orka vara med och kanske ligger på långvården.

text&foto:
Gunilla Lindberg

Fakta

foto: Privat <br />De gamla vännerna från krigstiden håller fortfarande kontakt.  Här gratuleras Krystyna Koczy på 80-årsdagen.

foto: Privat De gamla vännerna från krigstiden håller fortfarande kontakt. Här gratuleras Krystyna Koczy på 80-årsdagen.

Krystyna Koczy blev intresserad av Sverige när hon hälsade på sin bror  i Landskrona. Hemma igen grundade hon Polsk-svenska föreningen i Katowice. Inför det första Luciatåget klistrade Krystyna stearinljus på en rund prästkrage.

Krystyna driver nu föreningen med hjälp av sin lilla pension: Jag skulle önska att vi kunde få lite ekonomiskt stöd någonstans, säger hon. Jag kan ju inte hålla på i evigheter, och utan pengar dör föreningen.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner