Poeten Wisława Szymborska har avlidit i en ålder av åttionio år, som webb-Bulletinen tidigare meddelat. Men blir det någonsin nödvändigt att tala om henne i förfluten tid, undrar docent Dorota Tubielewicz Mattsson vid Lunds Universitet.

För mindre än ett dygn sedan gick Wisława Szymborska bort för alltid. Ännu är det svårt att tala om henne i förfluten tid. Blir det någonsin nödvändigt att göra det? Som hon själv skrivit i sin senaste till svenska översatta diktsamling Ett kolon: ”tiden är alltid den som klockorna visar. /Förflutet och futurum har begränsad tidsrytm.” Det handlar alltså om nuet satt i ett sammanhang. De drygt trehundrafemtio dikter som hon skrev från 1945 till sin död gör att hon förblir levande i minst några generationer till.

Wisława Szymborska föddes den 2 juli 1923 i Kórnik utanför Poznań. Familjen flyttade så småningom till Kraków där hon gick i grund- och gymnasieskola. Under andra världskriget deltog hon i den undervisning som det s.k. flygande universitetet bedrev samtidigt som hon jobbade vid järnvägen. Det var då hon gjorde sina första trevande steg inom litteraturen. Efter kriget studerade hon polsk filologi och därefter sociologi vid Jagiellonska universitetet i Kraków. Kraków är för övrigt den stad Szymborska förblev trogen, vilket hon ofta understryker.

Hennes poetiska debut kom 1945 med dikten Szukam słowa (Jag letar efter ett ord). Efter det kommunistiska maktövertagandet blev Szymborska knuten till den kommunistiska miljön, viket genom åren ofta hållits emot henne. ”Uppvaknandet” kom, klassiskt nog, omkring året 1956, men hon förblev medlem i det kommunistiska partiet ända fram till 1966. Hennes första diktsamling från 1952 Dlatego żyjemy (Därför lever vi) innehöll dikter som Lenin, Huta (Stålverket) eller Młodzieży budującej Nową Hutę (Till ungdomen som bygger Nowa Huta). Det bör nog också nämnas att hennes tidigare diktsamling Wiersze (Dikter) aldrig blev publicerad eftersom den ”inte uppfyllde de socialistiska kraven”.

Sedan 1953 var hon medlem i redaktionskommittén för tidskriften Życie Literackie där hon hade en egen spalt. 1991 fick Szymborska två prestigefyllda tyska pris, Goethepriset samt Herderpriset. Höjdpunken blev Nobelpriset i litteratur år 1996, ett pris hon fick för ”en poesi som med ironisk precision visar det historiska och biologiska sammanhanget i skärvor av den mänskliga verkligheten”. Själv kallade hon det ”Nobelkatastrofen”, eftersom priset vände upp och ner på hennes tillbakadragna tillvaro och påverkade hennes privata sfär.

Wisława Szymborska publicerade sammanlagt fjorton diktsamlingar. I Sverige kom det ut sex diktsamlingar i översättning av framför allt två superba översättare, Anders Bodegård och Per-Arne Bodin. Hon översatte även fransk poesi till polska.

Wisława Szymborska har funnits i det svenska läsarmedvetandet länge, i synnerhet sedan Nobelpriset 1996. Och det är lätt att få en själsfrände i henne. ”Hon från Polen” som Werner Aspenström kallade henne är ju den ”medmänskliga vardagens” mästarinna, en besvikelsens poet som ingalunda förfaller till vare sig bitterhet eller pessimism. Ett uteblivet möte, en ensam katt vars husse har dött, ett glas rött vin, eller de magra systrarna till kvinnorna i Rubens tavlor. Allt detta, och mycket mer, skapar ett mikrokosmos av elementära mänskliga värden och moral; ett mikrokosmos som för oss alla är viktigt eftersom

Inget sker, något händer aldrig
Två gånger. Och därför är vi födda utan
Erfarenhet och dör utan rutin.

Oftast hos Szymborska handlar det om människor och ting som är fångade i vardagen, i historien och i sitt öde.

Strängt taget varje dikt
kunde ha titeln ”Stunden”.

Det räcker med en mening
i tempus nutid,
dåtid eller rentav framtid; (Strängt taget varje dikt)

”Stunden” hos Szymborska är alltid nykter och vardaglig. Långt från det ide­ala godas himmel. Men sedan är det hennes lågmälda humor som ingen kan och inte heller bör missa.

Världen ter sig ljus
även i djupaste mörker.
Var och en får sitt, till överkomligt pris.
På väg från kassan frågar ingen efter växeln.

Av känslorna – belåtenhet. Och inga parenteser.
Och livet är punkt slut. Och galaxerna knattar.

Håll med om att inget värre
kan hända en poet.
Och sedan inget bättre
än att hastigt vakna. (Poetens mardröm)

Den ”medmänskliga vardagen”, historien, biologin som vi alla är fångade i rymmer ju också existentiella problem som vi brottas med och som förenar oss. Denna blandning, denna förening av stort och smått, viktigt och mindre viktigt, makro- och mikrokosmos skapar ett universum av allmänmänsklig problematik som Szymborska talar om utan högdraget patos. Den berömda dikten Katt i tom våning är ett praktexempel:

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat, men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Humorn är ett av Szymborskas viktigaste kännetecken. Den bygger på ord­lekeri som ofta är nästintill oöversättlig men som rymmer en kraft som bara äkta medkänsla har. Nästan varje dikt skapar en berättelse, en historia om Darwins läsvanor, om en terrorists betraktelser sekunderna före dådet, om ett lejon som anfaller en antilop, om de magra kvinnorna på Rubens tavlor, om människor som går förbi varandra eller om en hund som blir indragen i historien genom sin hus­se (Hitler?) eller en femte, icke existerande akt i en teaterpjäs. Men Szymborska förfaller inte till tom medömkan eller se­n­timentalitet. Hon skapar samtidigt en välgörande och nykter distans som tvingar läsaren att ta ett steg tillbaka och se det sammansatta i alla skeen­den, att se det på ett illusionslöst sätt. Ibland är det mänskligt banala det gäller som i dikten Perspektiv:

De gick om varandra som främlingar,
utan en gest, utan ett ord,
hon på väg till affären,
han på väg till bilen.

Kanske i panik,
eller distraktion,
eller glömska av
att de en kort tid
älskat varann för alltid.
[…]
Och jag som bara ett ögonblick
var säker på vad jag såg
försöker nu i en flyktig dikt
intala er, mina läsare,
att det var sorgligt att se.

Ibland handlar det emellertid om liv och död:

Två livsbejakande varelser far upp och iväg.
Der är en antilop som flyr i full fart
Och efter den ett flåsande hungrigt lejon. Bådas chans är är just nu lika stor.
[…]
Och om det inte var för roten
Som sticker upp ur marken,
[…]
På frågan vem som bär skulden
Inget svar, bara tystnad. (Händelse)

Szymborskas universum är ett mikrokosmos som är fyllt av kraft, medmän­sklighet och humor, allt det som gör att vår omöjliga värld och vårt mänsk­liga öde blir lättare att bära och förlika sig med.

Hennes reflexioner över tillvaron är universella. Men man kan också säga att de tillhör den polska (östeuropeiska) traditionen där historia, filosofi och etik utgör grundstenarna. Wisława Szymborska är en av de sista stora polska poeter som präglats av 1900-talets ofta grymma erfarenheter och som nu lämnar plats åt nya poeter med nya och förhoppningsvis mindre traumatiska erfarenheter. Men hennes sätt att varsebli världen och hennes sätt att tala till oss förblir för alltid unika.

Så länge kvinnan där på Rijksmuseum,
samlad, i målad tystnad,
dag efter dag häller
mjölken ur kannan i bunken
förtjänar inte Världen
världens undergång.

Dorota Tubielewicz Mattsson