Humaniora i kris – i Polen såväl som i Sverige

Publicerad 2015-03-26

Humaniora är i fara såväl i Polen som i Sverige. Anslag dras in och ämnen läggs ner. Humaniora klarar sig dåligt i kampen om pengarna, för var är deras ”samhällsnytta”, var är deras ekonomiska vinster? Resonemanget om att humanistiska ämnen måste finnas kvar eftersom det är de som står för själva grunden och essensen i vår kultur får mycket svag respons och begränsar sig ofta till politiskt korrekta plattityder.

Krönika Dorota Tubielewicz Mattsson

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

I december 2013 bildades i Polen Humanioras kriskommitté, som kritiserar det rådande finansieringssystemet: antalet studenter är avgörande för hur mycket anslag ett ämne får. Det medför att mindre ”vinstgivande” ämnen hänger på repet. I Bialystok ville man nyligen lägga ner filosofiska institutionen för att studenterna var för få.

Humanioras kriskommitté vill ”verka för att övervinna den systemkris som råder inom akademin, i synnerhet inom humaniora, och samordna alla de miljöer som inte står likgiltiga inför vetenskapens framtid”.

Kommittén arrangerade nyligen ett debatt om humanioras tillstånd i Polen, som refererats i tidningen Gazeta Wyborcza. Högskoleminister Lena Kolarska-Bobinska kom inte själv utan skickade en byrådirektör på departementet. Han hävdade att den akademiska världen inte har förstått finansieringssystemet och därför hushållar med medlen på fel sätt.

Men universitet och högskolor måste fortsätta sitt arbete även när antalet studenter sjunker, och antalet elever får inte slå igenom så markant när anslagen fördelas, sade en av kriskommitténs grundare, Aleksander Temkin.

Kriskommittén stöds av över sjuttio humanistiska institutioner och fakulteter vid samtliga statliga universitet och högskolor i hela Polen, så också de fackliga organisationerna.

Den demografiska krisen slår hårt mot lärosätena, sade Temkin. 30 % av de statliga anslagen relateras till antalet studenter. När födelsetalen sjunker minskar antalet studenter och därmed anslagen, men antalet universitetslärare och forskare förblir detsamma. Rektorerna sparar genom att lägga ner ämnen med få elever, till exempel filosofi, matematik eller fysik. Ett annat sätt är att anställa lärare på korttidskontrakt.

De akademiska lärarna har protesterat mot detta men utan några synbara resultat, sade Temkin. Departementet avfärdar oss. Och situationen inom den högre utbildningen blir allt sämre.

Kommittén har därför ett tagit fram ett förslag på reformer gällande finansieringen av högskolorna. Anslagen ska inte bara påverkas av antalet studenter utan av antalet studentgrupper. De akademiska lärarnas forskningsresultat bör också påverka anslagsfördelningen.

Då påverkas utbildningskvalitén positivt, sade en annan kommittémedlem, professor Zbigniew Osinski. Lärarna behöver inte längre stå inför dilemmat att tvingas godkänna studenter av ekonomiska skäl.

Men myndigheterna förblir döva och blinda inför våra krav, anser kommittén, som nu tänker uppvakta utbildningsdepartementet med sitt förslag. Om departementet inte reagerar finns ett strejkhot med i bilden. Då går de akademiska lärarna på sjuttio institutioner och fakulteter ut i strejk.

Situationen inom den polska universitetsvärlden påminner om den svenska. Men i Sverige är det inte många humanister som vågar protestera.

I Lund har till exempel besparingskraven lett till att undervisningen i islamologi och judaistik på grundnivå nu skärs ner. Samma öde har tidigare drabbat ämnena finska, tjeckiska, polska och latin – även om latinet återinfördes med hjälp av privata donationer. Många andra så kallade småämnen har också lagts ner vid Lunds universitet. Och förutom några halvhjärtade suckar tycks få vara beredda att protestera.

Professor Jonas Otterbeck från Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund är mycket kritisk till universitetets ekonomiska politik.

Man har skapat ett monster som trycker sönder små ämnen, sade han till Sydsvenskan, och uppmanar universitetet att ta ett intellektuellt ansvar för små ämnen.

Utbildningsanslagen är begränsade och i realiteten krympande, vilket tvingar fram detta slags åtgärder, sade Lynn Åkesson, dekan för Humanistiska och Teologiska fakulteterna till tidningen.

Det låter som en själlös och inte särskilt ansvarstagande bortförklaring

Urholkningen av humaniora och bristen på intresse för de humanistiska ämnenas framtid har gått långt. Och beslutsfattarna vid lärosätena tycks inte inse att kunskap inte alltid är ”marknadsmässigt nyttig”. De inser inte det självklara faktum att det är på lärosätena kommande generationer fostras och utbildas.

Frågan är vad de ska utbildas till – till och med de mest hängivna public managementanhängarna i Sverige borde till slut ställa sig den frågan. Eller någon borde tvinga dem att ställa sig den.

Visserligen har en värdefull bok (Universitetsreform! Så kan vi rädda och lyfta den högre utbildningen) nyligen skrivits om det skriande behovet av att reformera de svenska lärosätena, men humanioras särintressen tas knappast fasta på där. Det finns också tankesmedjor och upprörda akademiker på gräsrotsnivå.

Men sedan händer inte mer. I ett land där alla medborgare är organiserade i stiftelser, kommittéer och samfund finns det inget intresse av att skapa en organisation som skulle bevaka humanisternas intressen.

Varför?

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner