Faktum är att det var Jarosław Kaczyński och hans vapendragare Krzysztof Czabański som förde Polen in i Nato, rapporterar den statliga televisionen TVP. Reportaget är signerat Klaudiusz Pobudzin och han har verkligen gått på djupet i sitt grävande.

Polens väg till Nato var inte enkel, konstaterar Pobudzin. Idén väcktes i slutet av 1980-talet och formulerades då av Krzysztof Czabański i tidskriften Solidarność (Solidaritet). Chefredaktör på den tiden var Jarosław Kaczyński, som anser att han också kom på idén.

Motståndet från den dåvarande regeringen var kompakt, säger Pobudzin och hänvisar till högerhistorikern Sławomir Cenckiewicz (han som hittade på historien om att Lech Wałęsa skulle ha varit kommunistregimens hemlige agent). Enligt Cenckiewicz ska dåvarande utrikesministern Krzysztof Skubiszewski ha sagt: Med tanke på jämvikten i regionen kommer Nato-medlemskap inte på frågan. Man bör inte göra något som kan få Sovjetunionen att känna sig hotad.

Pobudzin hävdar också att kretsar kring vänstern och Gazeta Wyborcza aktivt motarbetade ett närmande till Nato. Dessvärre kommer han inte med några exempel på denna motvilja.

Vidare menar han att det var Jan Olszewski och hans regering (1991-92) som var först med att söka medlemskap i Nato. När dåvarande presidenten Lech Wałęsa föreslog att Polen skulle ansöka om medlemskap i Nato var det bara ett försök att skada regeringen.

Pobudzin gör sedan ett hopp i sitt reportage fram till slutet av 1990-talet och visar bilder på en glad Madeleine Albright. Här tycks han dock glömma några viktiga fakta. Det var nämligen dåvarande utrikesministern Bronisław Geremek som överlämnade Polens Nato-ansökan till den amerikanska utrikesministern. Det var Lech Wałęsa som år 1993 i ett brev till Natos generalsekreterare förklarade att medlemskapet i Nato var ett av Polens högst prioriterade utrikespolitiska mål. Det var dåvarande premiärministern Waldemar Pawlak som undertecknade dokumentet om Partnerskap för fred. Och att det var president Aleksander Kwaśniewski som i februari 1999 undertecknade den lag som gav honom rätt att ratificera Natos traktat.

Det är alltså sant att Polens väg till Nato var lång och komplicerad. Men det var inte Kaczyński och Czabański som ledde Polen på den vägen.

PiS numera berömda historiepolitik går ut på att skriva om historien. Nåväl, det är vinnarna som skriver den. Men manipulering av historiska fakta och rena lögner lönar sig inte i längden, i synnerhet som många polacker fortfarande minns den kommunistiska propagandans mekanismer. Regeringspartiet PiS och dess ledare Jarosław Kaczyński har förstått hur lätt det är att manipulera folk och därför tar de till hela den kommunistiska propagandaarsenalen. De är de kommunistiska propagandisternas mest trogna lärjungar. Och Polen börjar nu gå tillbaka till tider då två parallella historieskrivningar – den officiella och den privata – ska läras ut till unga människor: en av propagandan i skolan och en av föräldrarna som minns hur det faktiskt var. Paranojans tid är tillbaka!

Dorota Tubielewicz Mattsson