Hur Piosenka o mojej Warszawie blev
svenska Sången om Warszawa

Publicerad 2010-11-01

Terho Paulsson

Sången om Warszawa, för många år sedan insjungen på skiva av Bertil Boo, följde med när Svensk-Polska Samfundets minnesbok gavs ut.

Terho Paulsson, f.d. universitetslektor i Lund, kände igen textförfattarens namn och började forska lite om sången och dess ursprung.

Texten skrevs av A. Harris, musiken av Rosner. Men vilka var Harris och Rosner? Det blev en resa in i andra världskriget och Stalins efterkrigsvälde, men också till Sverige.

Bertil Boos insjungning av Sången om Warszawa väckte min nyfikenhet på textförfattarens namn: A. Harris. Jag visste att Harris var textförfattare och sångare och att den generation polacker som upplevt 1930-talet minns honom med stort sentiment – för dagens yngre generation tycks han vara i stort sett bortglömd.

Albert Harris

Harris egentliga namn var Aaron Hekelman, född i Warszawa 1911, död i USA 1974. Han arbetade på 1930-talet inom film, teater och radio och komponerade en lång rad omåttligt populära schlager.

I mars 2010 har skivbolaget 4 Ever Music gett ut en rad av Harris inspelningar som ett CD-album med titeln Gdy radio w pokoiku gra, en sång tillägnad en hallåkvinna vid polska radion som 1939 fått utmärkelsen Miss mikrofon.

Denne Albert Harris är alltså upphovsmannen till såväl musik som text till Piosenka o mojej Warszawie. 1946 försågs den med en svensk text [i] och fick stor spridning genom insjungningar av Bertil Boo och Gustaf Torrestad. Sången om Warszawa fick en sådan popularitet att den uppges ha varit till stor hjälp i Poleninsamlingen 1946.

Harris originalversion

Den allra första insjungningen Harris gjorde av Piosenka o mojej Warszawie har en märklig etikett:

Första insjungningen gavs ut av ”Komitet do spraw sztuki przy RKL ZSRR” – Sovjetunionens kulturdepartement!

Skivan har getts ut av Komitet ds sztuki przy RKL ZSRR [ii], som var inte mindre än Sovjetunionens kulturdepartement. Vidare läser vi att skivan tillskyndats av Związek Patrjotów Polskich w ZSRR (De polska patrioternas förbund), vilket var den Moskvatrogna organisationen av polacker i Sovjetunionen åren 1943-46.

Harris ackompanjeras av Statliga jazzen i BSRR (BSRR=Vitryska sovjetrepubliken) under ledning av A. Rosner. Vilken märklig text!

När Polen kort efter det tyska angreppet 1939 i enlighet med Molotov–Ribbentrop-pakten delades mellan Tyskland och Sovjetunionen flydde ju stora delar av befolkningen österut över den nya tysk-sovjetiska gränsen. Bland flyktingarna fanns Albert Harris som sedan under 1941-44 turnerade i Sovjetunionen med Henryk Wars’ berömda orkester från Lwów.

Men fanns det 1944 en statlig jazzorkester i Vitryssland och vem var orkesterledaren A.Rosner?

Adolf/Adi/Eddie Rosner

Adolf Rosner var född i Berlin 1910 som son till en polsk-judisk skomakare. Han studerade på ett konservatorium i Berlin och blev en god violinist. Men redan i tonåren drogs han till jazzen och var snart en av Europas skickligaste jazztrumpetare. På 1930-talet turnerade han i Europa med Max Webers jazzorkester och Weintraub Syncopators. När Hitler kom till makten flydde Rosner, en jude som spelade ”negermusik”, till Polen och blev framstående ledare för en orkester som framträdde i alla länder som inte blivit tyskdominerade. Han blev då först Adi Rosner, senare Eddie Rosner. Med tiden startade han en egen exklusiv jazzklubb – Chez Adi – i Łódź.

Duke Ellingtons dröm att en dag få spela tillsammans med den store Eddie Rosner gick aldrig i uppfyllelse.

Åter på flykt

Rosner upplevde de tyska bombningarna av Warszawa 1939 i ett skyddsrum tillsammans med Ida Kamińska, ledare för den judiska teatern i Warszawa, och hennes dotter Ruth. I skyddsrummet gifte sig Rosner med Ruth och tillsammans med kvinnorna Kamińska gick Rosner över östgränsen in på sovjetiskt territorium – så gjorde f.ö. även en del av Rosners jazzkollegor. I Białystok, som efter den sovjetiska annekteringen av östra Polen administrativt tillhörde den Vitryska Sovjetrepubliken, satte Rosner upp jazzorkestern Belostok Jazz, som av jazzentusiasten och förste sekreteraren i det vitryska kommunistpartiet Pantelejmon Ponomarenko upphöjdes till Statliga Jazzorkestern i den vitryska sovjetrepubliken.

Harris var i Sovjetunionen, i det annekterade Lwów. Rosner var också i Sovjetunionen med en statlig jazzorkester som fått det ytterst privilegierade uppdraget att resa runt och konsertera på de olika sovjetiska frontavsnitten under kriget mot Nazi-Tyskland. Den mystiska skivetiketten har därmed fått sin förklaring.

Eddie Rosners vidare öden

Rosners orkester hade stor framgång så länge jazzen var accepterad i Stalins värld, dvs. så länge USA och Sovjet var i vapenbrödraskap under kriget. Från 1946 började judar och jazzmusiker utpekas som ”kosmopoliter” och Stalin själv proklamerade: ”Den som spelar jazz idag förråder sitt land i morgon.”

När Rosner tillsammans med hustrun Ruth Kamińska försökte återvända till Polen upptäckte de att de – utan att veta om det – fått sovjetiskt medborgarskap; därmed var de, just det, fosterlandsförrädare! Efter sju månaders ”övertalning” i Ljubljankafängelset ”erkände” Rosner att han varit tysk spion. Han dömdes till tio års arbetsläger, hustrun Ruth till fem års förvisning till Kazachstan.

Rosner hamnade i läger i Magadan och flyttades sedan på egen begäran till Kolyma. I Gulag hade emellertid många goda musiker hamnat och Rosner fick sätta upp en orkester av medfångar som sedan transporterades omkring för konserter i olika läger i Gulag. En grotesk parallell till de orkestrar av lägerfångar som sattes upp i nazistiska dödsläger för att tillfredsställa lägerkommendanters och SS-officerares kulturbehov!

Efter Stalins död 1953 fick Rosner upprättelse under Chrusjtjovs ”töväder” och kunde bilda ett storband med 64 musiker. Framgången var i början enorm – konserter över hela Sovjetunionen och filminspelningar avlöste varandra – tills kulturministern successivt snävade in gränserna. Jazzen fick allt mindre plats och bandets uppgift blev allt oftare att ackompanjera kubanska sångerskor i den sovjetisk-kubanska vänskapens namn eller att vara staffage åt patriotiska sånger av medelmåttiga poeter. Den kritiska punkten kom då Nikita Chrusjtjov som självutnämnd ”konstkritiker” förklarade att han fick väderspänningar av att höra jazzmusik.

Rosner hade hela tiden efter lägervistelsen sökt utresetillstånd men först efter 15 års ansträngningar lyckades han vid president Nixons besök i Sovjet 1973 komma med på listan över dissidenter som USA särskilt vädjade för.

Rosner utvandrade då till sin födelsestad, nu Väst-Berlin. Men i Berlin mindes ingen honom – rock och pop hade tagit över. 1976 dog Adi/Eddie Rosner i Berlin sjuklig och totalt utfattig. [iii]

Duke Ellingtons dröm att en dag få spela tillsammans med den store Eddie Rosner gick aldrig i uppfyllelse.

Mieczysław Fogg

Dagens polacker förknippar emellertid Piosenka o mojej Warszawie i första hand med den legendariske artisten Mieczysław Fogg >>

Fogg (ursprungligen Vogel/Fogiel) [iv] föddes i Warszawa 1901. Under sin nära sextioåriga karriär som artist framträdde Fogg på alla kontinenter och gjorde sammanlagt 16.000 scenframträdanden.

1944 hade Fogg deltagit aktivt i Warszawaupproret, dels som skyttesoldat, dels som ”fältartist”. Han uppträdde i bunkrar och på förbandsplatser och ingöt mod i upprorssoldaterna med sin sång. Tre gånger blev han sårad och för sina insatser under upproret blev han dekorerad med polska svärdsorden (Krzyż Zasługi z mieczami).

När den tyska armén drivits bort från östra Polen sammanträffade Albert Harris och Mieczysław Fogg i Lublin – någon gång kring årsskiftet 1944/45. Harris överlät då alla rättigheter till Piosenka o mojej Warszawie till Fogg som framförde den i Radio Lublin.

När Fogg kommit tillbaka till ett Warszawa i ruiner öppnade han den 4 mars 1945 stadens allra första kabarélokal i ruinerna vid Marszałkowska 119 – Café Fogg – på västra sidan av Marszałkowska där Pałac Kultury senare uppstod. Inredningen (inklusive pianot!) bestod uteslutande av inventarier som man skrapat ihop i ruinerna i Warszawas sönderbombade centrum. (En bild av denna minst sagt oansenliga kabarélokal finns här >>).

Härifrån inledde Piosenka o mojej Warszawie sitt segertåg över Polen – även om texten undergått en lätt förändring. Hos Harris hör vi: ”Krwawe przeżywasz dziś dni”… (Du upplever blodiga dagar idag…), medan Fogg och senare efterföljare sjunger: ”Krwawe przeżyłas już dni”… (Du har upplevt blodiga dagar…). Warszawa har ju ”befriats” och att sjunga om blodiga dagar i nutid var inte längre gångbart (hur aktuellt detta än kom att vara under de år när den nya kommunistiska regimen installerade sig).

Harris ”ur-inspelning” av ”Piosenka o mojej Warszawie” med Rosners orkester gjordes redan den 5 juni 1944, dvs två månader före Warszawaupproret – således inte under eller efter upproret vilket man lätt skulle kunna anta. Det Warszawa som Harris känner till är alltså det som bombats under det tyska angreppet 1939 – vilket han liksom Rosner varit vittne till – samt nazisternas jämnande med marken av Warszawas getto efter upproret där 1943 – vilket han bara kan ha känt till genom berättelser.

Fogg drev sitt Café Fogg i cirka ett år. Anledningarna till att det stängdes kan ha varit flera: Foggs röst klarade inte av tobaksröken i den trånga lokalen – eller ruintomten skulle bebyggas med Pałac Kultury – eller de nya makthavarna accepterade inte privat företagsamhet. Fogg startade då ett skivbolag Fogg Records under mycket primitiva förhållanden i en privat lägenhet. Råvaran till skivorna – shellack – skaffade man genom att smälta ner kasserade skivor. Foggs son var ingenjör och stod för det ljudtekniska. Skivbolaget fungerade ett par år, tills skivindustrin förstatligades. Först 1960 kom den första Fogg-skivan på det statliga bolaget Polskie Nagrania. Därefter varade Foggs artistkarriär ända till 1986 när han var 86 år – fyra år före hans död 1990. Redan sedan länge hade han då betraktat sig som den äldste kabaréartisten i världen. [v]

Harris (efter 1945)

De biografiska uppgifterna om Harris efter kriget är knapphändiga. Under 1946-49 vistas han i Sverige. Men om de närmare omständigheterna tycks ingen veta något.

Under åren i Sverige skrev Harris musik till svenska långfilmer däribland en rad melodier till den tidiga Nils Poppe-filmen ”Tappa inte sugen” från 1946. Sedan förekommer han sporadiskt som kompositör i samband med filmerna ”Bröllopsnatten” (1947), ”Sången om Stockholm” (1947) och ”Greven från gränden” (1949). Ett antal av hans melodier försågs med text av den mycket produktive textförfattaren Fritz-Gustaf (pseudonym för Fritz-Gustaf Sundelöf). [vi]

Därefter vet vi bara att Harris än en gång emigrerade, nu från Sverige till USA där han avled 1974. Bidrog han på något sätt till lanseringen av Sången om Warszawa i Sverige, som sjöngs in för första gången av Bertil Boo i januari 1946? Detta återstår att utreda.

Men i själva verket är det kanske Sveriges Radios (på den tiden Radiotjänst) förtjänst att ”Sången om Warszawa” fick sådan framgång. Radion gjorde nämligen ett reportage från ett Warszawa i ruiner i början av 1945 och uppges då även ha besökt Café Fogg. Djupdykning i SR-arkivet pågår!

Var kan man höra ”ur-inspelningen” av Sången om Warszawa?

Den allra första insjungningen av Piosenka o mojej Warszawie från 5 juni 1944 finns med på den ovannämnda samlings-CDn från 4evermusic. Man kan också hitta den i två Youtube-klipp. Det ena (sign Schallenplatter88 >>) visar upp etiketten till den vitryska inspelningen . Det andra (sign Logarytm1) är försett med ett intressant videomontage ur en tidig polsk journalfilm från Warszawa i ruiner 1945. (Lägg särskilt märke till Rosners utsökta sordinerade trumpet efter tredje versen).

Terho Paulsson

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


[i] Carl-Arne är en pseudonym för Helge Roundquist, skivbolagsdirektör och flitig textförfattare.

[ii] Den polska förkortningen RKL står för Rada Komisarzy Ludowych (på ryska: Sovet narodnych komisarov = Sovnarkom) som var namnet på Sovjetunionens regering till fram 1948).

[iii] När Rosner emigrerade gav det sovjetiska kulturministeriet order att alla matriser till hans inspelningar skulle förstöras. Många inspelningar är således idag bara kända genom de skivor som idoga samlare skrapat ihop – och gärna publicerar på Youtube. Utifrån dessa skivrariteter har även ett par samlingsvolymer getts ut, jmf http://www.ipr-media-group.com/francais/rosner_cd_fr.html (IPR drivs av Rosners dotter Irina Prokofieva Rosner) och http://www.amazon.com/Russian-Classics-Eddie-Rosner-Orchestra/dp/B0010KQ2TW.

Nyligen har Jackie Jakubowski i sin bok Spår av lamed. Berättelser om några judiska livsöden. (Atlantis 2009) ägnat ett kapitel åt Eddie Rosner.

[iv] Enligt Mieczysław Foggs sonsonson Michał som bedrivit släktforskning, invandrade Foggs anfäder, släkten Vogel/Fogiel, till Polen från Sverige för ca 300 år sedan. (Intervju med Michał Fogg i Rzeczpospolita 2008-09-27).

[v] Sonsonsonen Michał Fogg öppnade 2008 ett nytt Café Fogg 2 på ul. Niecała 7 i Warszawa – tyvärr tvingades han efter kort tid av olika anledningar stänga lokalen.

[vi] 1946 gjorde Harris en egen inspelning på polska i Sverige på skivmärket Odeon: Piosenka o mojej Warszawie och Kiedy zabrzmi ta melodia (som i filmen Sången om Stockholm sjungs av Gustav Torrestad som När du hör min melodi).

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner