I nästan hundra år har studenterna kunnat läsa polska i Lund

Publicerad 2004-06-03

Sigurd Agrell, den förste professorn i slaviska språk i Lund.

Den första professuren i slaviska språk vid Lunds universitet innehade den legendariske Sigurd Agrell (se bilden härintill). Han blev professor 1921 efter en långvarig fejd med docenten Tore Torbjörnsson.

Agrell var – för att citera Nationalencyklopedin – ”en ryktbar lundagestalt”. Han var en eminent språkforskare och översatte också en lång rad av de klassiska ryska romanerna till svenska. Inte nog med detta – han skrev poesi och studerade runskriftens talmystik – när han inte satt på det berömda kaféet Jama Michalika i Kraków.

Idag är han mest känd för sin avhandling om verben i de slaviska språken, till stor del baserad på just polskan.

Tydlig polsk profil med Knut-Olof Falk

Knut-Olof Falk ledde de årliga expeditionerna till Suwalki i nordöstra Polen – ibland i bilar som skulle fått Svensk Bilprovning att gråta blod. Klippet är från tidningen Medborgaren någon gång 1961.

Om undervisningen i polska under Agrells tid vet vi inte mycket – de slaviska språken var då inte särskilda ämnen vid universitetet. Men både Agrell – och hans bittre rival Tore Torbjörnsson – intresserade sig i sin forskning i hög grad för polskan.

Efter Agrells bortgång 1937 var professuren obesatt ända fram till 1945, när Knut-Olof Falk utnämndes. Redan på 30-talet hade Falk tjänstgjort som lektor i svenska i Kraków och Kaunas och behärskade både polska och litauiska obehindrat. I Litauen hade han fått idén att tillämpa svenska metoder inom ortnamnsforskningen i gränsområdet mellan slaviskt och baltiskt i nordöstra Polen och Litauen. (Litauiskan är ju ett baltiskt språk, inte slaviskt.) Detta ledde fram till hans doktorsavhandling om vattennamnen i Suwalki-området som kom ut i Uppsala 1941.

Institution med polsk profil

1947 tillkom så Slaviska institutionen – den första specialiserade språkinstitutionen vid Lunds universitet. Dessförinnan hade undervisning och forskning ägt rum inom den språkvetenskapliga sektionen utan någon uppdelning på språkområden. Institutionen inhystes i en liten lägenhet vid Clemenstorget, men kunde i början av 50-talet flytta till den Thunbergska villan på Finngatan 12.
Den nya institutionen fick under Falks tid en tydlig polsk profil. På grund av de politiska förhållandena i Polen efter kriget var det länge omöjligt att bedriva det slags fältstudier som Falk ägnat sig åt på 1930-talet. Men efter liberaliseringen 1956 kunde han etablera kontakt med forskare som försökte kartlägga Suwalki-områdets förflutna.

Från 1959 kunde grupper av forskare och studenter från Slaviska institutionen styra kosan mot nordöstra Polen – ibland i bilar som skulle fått Svensk Bilprovning att gråta blod (därav den anslående rubriken vid klippet från Medborgaren någon gång 1961.)

Unikt samarbete

Uppgiften var att med språkliga vittnesbörd kartlägga områdets historia. Särskilt namnen på vattendrag bär tydligast spår av ett områdes äldsta historia. Men senare befolkning med ett annat språk har ofta förvanskat namnen.

Man måste rekonstruera de äldsta namnformerna både genom att studera gamla dokument och – vilket är specifikt för den ”svenska” metoden – studera terrängförhållandena. Forskaren samlar in allt det som den nuvarande befolkningen har att berätta om sjöar, åar, kärr etc.

Ortnamns- och dialektarbetet fortsatte under många år och 1964 ingicks ett avtal mellan Polska Vetenskapsakademin och Slaviska institutionen i Lund. Genom detta unika samarbete fick studenter från Lund både möjlighet att få intensiv praktik i polska språket och också att uppleva en mycket autentisk polsk landsbygdsmiljö långt från eventuella turistfällor. Men samtidigt fick polska forskare från de mest skilda gebit chansen att träffa kollegor i Lund, något som vid den tiden var sällsynt.

Fältarbetsresorna till Suwalki-området har gått till historien under namnet Svenska Jatvingiska Expeditionen. Jatvingerna var nämligen en av de baltiska folkstammar som bebodde det nuvarande nordöstra Polen, innan de på 1200- och 1300-talen utplånades av den tyska Korsriddarorden genom något vi numera brukar kalla etnisk rensning.

Ny professor, ny inriktning

Fram till början av 1960-talet hade universitetet bara haft det odelade ämnet Slaviska språk. Ryskan dominerade, men man kunde även ägna sig åt andra slaviska språk. Redan när efterkrigstidens Europa växte fram hade statsmakterna insett att också mindre språk i vårt närområde borde ha en egen status.

Lektorstjänster inrättades i polska och tjeckiska och 1964 upphöjdes dessa båda språk till egna ämnen vid sidan av ryskan.

År 1972 efterträddes Knut-Olof Falk som professor av Lubomír Ddurovic. Under Falks epok hade institutionens forskning i hög grad varit inriktad på språkens utvecklingshistoria och på språket som ett medel att kartlägga historiska förhållanden.

Durovic hade fått sin skolning i Tjeckoslovakien där strukturalismen hade en stark ställning. Följdriktigt påverkades också institutionens inriktning, men de nära kontakterna med Polen var fortfarande ett viktigt inslag. Framstående lingvister från Polen framträdde ofta som gästföreläsare och institutionen var ständigt representerad på de svensk-polska slavistsymposier som börjat hållas under 1970-talet.

Många nya kurser

Men successivt förändras institutionens profil. Vid sidan om språkundervisningen får den kulturförmedlande funktionen allt större plats. Institutionens kompetens blir tillgänglig för alla som är intresserade av länderna i Öst- och Centraleuropa, inte bara för dem som med stor möda vill lära sig något av språken. Även i ämnet polska skapas kurser om litteratur, kulturhistoria och samhällsliv som är tillgängliga utan språkstudier.

Kring 1985 tillkommer ämnet Öst- och Centraleuropakunskap, som täcker in hela området från Ryssland och Baltikum i norr ner till Balkan i söder. Och faktum är att sedan 1 jan 2002 finns inte någon slavisk institution vid Lunds universitet, men väl Institutionen för Öst- och Centraleuropastudier med både slaviska och icke-slaviska språk på programmet. En föränderlig institution i en föränderlig värld!

När Lubomír Durovic pensionerats som professor kom 1993 en ny professor, Lars Steensland, som i första hand är språkhistoriker med fornryska och fornkyrkoslaviska som specialitet. Fast som passionerad ornitolog har han också skrivit en svensk-polsk/polsk-svensk fågelordlista! Undervisningen i polska består och även inom forskningen är Polen ständigt närvarande på institutionen.

Under fyra år har ett projekt pågått där Fiona Björling och Barbara Törnquist-Plewa tillsammans med en lång rad internationella forskare studerat intelligentsians roll i samhällsutvecklingen i Ryssland och Polen. (Barbara hade f.ö. långt tidigare disputerat på en avhandling om polska nationella myter.)

Andra högaktuella forskningsområden är sambandet mellan språk och nationell identitet och hur olika nationer ser på sig själva och på grannfolken. Här kan man nämna den konferens om polackers och svenskars stereotypa uppfattningar av varandra som hölls vid institutionen år 2000 (föredragen kan läsas i Slavica Lundensia, vol. 20.)

Kombinerar språk och kultur

Institutionen har sedan länge arbetat på att kombinera den traditionella rollen som språkutbildare med en bredare kulturforskning. Och tack vare denna speciella profil har den nyligen fått kraftfulla resurser från Vetenskapsrådet för att ytterligare utveckla sin speciella forskningsmiljö.
Om vi tar Sigurd Agrells avhandling om slaviska verb från 1908 som startpunkt för studiet av polska i Lund närmar vi oss ett hundraårsjubileum. Men polskans liv vid Lunds universitet under dessa nära hundra år speglar både hur synen på en språkinstitutions funktioner förändrats och hur vår omvärld förändrats.

Sett till dagens situation borde rubriken på den här redogörelsen vara mycket mera komplex, kanske: ”Polskt språk och polsk kultur i en europeisk kontext på Lunds universitets institution för Öst- och Centraleuropastudier”.

Terho Paulsson
mail >>

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner