IPN-forskare sågar Gross forskning om Jedwabne

Publicerad 2016-07-10
Monumentet över pogromen i Jedwabne 1941. Foto: Jacques Lahitte, wikipedia

Monumentet över pogromen i Jedwabne 1941.
Foto: Jacques Lahitte, wikipedia

Idag för 75 år sedan, den 10 juli 1941, jagades över 300 judar i den nordöstpolska staden Jedwabne av sina grannar in i en lada som sedan stacks i brand. I rättegången efter kriget dömdes en man till döden och flera andra till långvariga fängelsestraff. Samtidigt konstaterade man att nazityska soldater i området hetsade förövarna till dådet.

Under åren 2000–2004 utredde den då nyinrättade myndigheten IPN (Nationella Minnesinstitutet) händelserna, men innan utredningen var klar och lagom till 60-årsminnet av händelserna publicerade den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross en bok, Grannar (Neighbors), där han redogjorde för sina studier i dokumentationen kring händelserna i Jedwabne. Boken möttes med misstro och avsky i Polen.

Inför 75-årsdagen av händelserna publicerar statliga Polskie Radio idag ett samtal med IPN-historikern Piotr Gontarczyk om Gross bok. Gontarczyk är för övrigt en av de historiker som pekar ut Solidaritetslegendaren Lech Wałęsa som hemlig agent åt kommunistregimen på 1970-talet.

Avsikten är att sätta in morden i Jedwabne i ett historiskt sammanhang, men samtalet känns nationalistiskt tillrättalagt, och ett viktigt inslag i Gonczaryks argumentation är misstron mot Gross. Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) hyser samma misstro mot den amerikanske historieprofessorn, och för några månader sedan tog president Andrzej Duda initiativ till att beröva Gross den polska hedersutmärkelse han fick för 20 år sedan.

Gontarczyk säger att Gross bok är full av bisarra uppgifter och fullständigt otillförlitlig. Dessutom är Gross inte historiker utan sociolog och en usel forskare, vilket är ett egendomligt uttalande. Jan Tomasz Gross är anställd som professor i historia på ansedda amerikanska Princeton University, vilket framgår av deras webbplats. Där framgår också att han började som sociolog.

I Gross bok läggs hela skulden på polackerna och på det sättet kriminaliseras hela det polska samhället och katolska kyrkan, säger Gontarczyk. Men inget av detta visade sig vara sant i slutändan.

Reportern påminner om att polackerna utgör en fjärdedel av alla dem som har fått Israels högsta utmärkelse till civila, Rättfärdig bland folken.

Naturligtvis, svarar Gontarczyk, men ingen motsade Gross uppgifter, det material han stödde sig på var inte tillgängligt för historikerna. Så Gross fick sin stund i medieljuset och boken blev ett politiskt verktyg för journalister och idépolitiker som ville slå mot polackerna. Det var bara att plocka fram Gross bok och säga: Se här, sådana är de polska katolikerna!

Jag tror att två kriminella ideologier generellt bär ansvaret för händelserna i Jedwabne, säger IPN-historikern. Dels kommunismen som grasserade i området 1939–41, dels den tyska fascismen som kom med Hitlers trupper 1941. Tusentals judar, ukrainare och utländska diplomater har vittnat om att Röda armén välkomnades som befriare. Paramilitära kommunistiska grupperingar dök upp i det judiska trasproletariatet. I (den judiske red.anm.) historikern Emanuel Ringelblums arkiv finns uppgifter om hur judar, när de tvingades lämna ifrån sig sina vapen, hatiskt spottade polska soldater i ansiktet.

Gontarczyk ser detta som judars reaktion på antisemitism i Polen på 1930-talet – att kommunismen med löften om allas lika värde lockade många judar i Polen. När Röda Armén kom hade de hunnit få en ställning inom det kommunistiska partiet vilket gav dem större möjligheter i det nya samhället. Polackerna fann sig socialt omsprungna av judar som man tidigare sett ner på, vilket upplevdes som mycket provocerande av många.

IPN-historikern formulerar det så här: De antijudiska stämningarna ökade 1939–1941. Det fanns en stor andel sovjetiska kollaboratörer som kom från det judiska samhället och som visade både antipolska och antikatolska tendenser. Det hade en förödande effekt på hur judar bemöttes efter den nazistiska invasionen. Många av samhällena kokade av hat. Det rättfärdigar inte brott mot judar, men villkoren under den sovjetiska ockupationen var en grogrund för många av de våldsdåd som följde.

Gontarczyk säger sedan att de mest dramatiska beskrivningarna av dåd som utförs av polacker, sådant som våldtäkt och mord, baseras på falska vittnesmål. Han påpekar att IPN inte kunde göra sin utredning så grundligt som man önskat, eftersom det judiska samhället motsatte sig en gravöppning av respekt för de mördade. Men man kunde konstatera att drygt 300 judar dödats i Jedwabne, inte 1600 som Gross uppgivit i sin bok.

Gontarczyk menar att Gross medvetet lämnat en rad felaktiga uppgifter, anklagat oskyldiga och rentav hittat på.

Enligt min uppfattning finns det fortfarande mycket att reda ut innan vi vet vad som hände den 10 juli 1941 i Jedwabne, säger han. Ingen förnekar att polacker deltog i dådet, det är historiska fakta. Men debatten om de polsk-judiska relationerna på 1930-talet och under den sovjetiska ockupationen är en annan sak. Det vi har nu är inte en debatt om historiska händelser utan snarare en om religion, mysticism och politik. Fakta, siffror och historiska sammanhang måste komma först, sedan en analys av människors agerande, och det gäller också dem som satte ladan i Jedwabne i brand.

Gunilla Lindberg

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner