Jan Karskis rapport om judarna 1939/40

Publicerad 2017-02-12

Jan Karski en av kurirerna under andra världskriget.

Många av dem gick omkring eller sov under bar himmel. De hade inte tillräckligt med kläder eller täcken, man turades om att sova – de som inte sov stod och stampade eller sprang runt för att inte frysa. I timmar. Alla frusna, desperata, avtrubbade och hungriga. En flock av torterade djur, inte människor. Detta pågick i flera veckor.

Så beskriver kuriren Jan Karski det han såg i Bełżec, där tyskarna upprättat ett läger för judarna.

Jag glömmer det aldrig – aldrig i mitt liv har jag sett något så fruktansvärt, skriver han i sin rapport från det Polen som hösten 1939 ockuperats av både Nazi-Tyskland och Sovjetunionen.

Karski var en av de legendariska kurirerna mellan exilregeringen i London och den underjordiska Hemarmén i Polen. 1940 skrev han en rapport om vad han med egna ögon sett av tyskarnas behandling av judarna i Polen, Den Judiska Frågan i Landet.

Rapporten finns nu på svenska, översatt av Jacek Gancarson, Stockholm. Den har tidigare publicerats på polska (Mówi Wieki nr 4 (202) 1992 >> Gazeta Wyborcza 2015-11-15). Vid översättningen nedan har vi använt en inskannad version av originalet >>.

Som wB tidigare berättat arbetar Jacek Gancarson med att göra historiska polskspråkiga dokument tillgängliga på internet.

Jan Karskis rapport om situationen för av judarna i det av Tredje riket och Sovjet ockuperade Polen (vinter 1939/40)

Jan Karski, egentligen Jan Kozielewski, föddes 1914 i Łódź som yngsta barnet i en katolsk hantverkarfamilj och växte upp i ett hyreshus med flera judiska grannar.

Jacek Gancarson.
Foto: privat.

Efter examen i juridik och diplomati på Lvivs Universitet 1935 arbetade han i polsk diplomatisk tjänst i Warszawa och utomlands. Mobiliserades som underofficer sju dagar före andra världskriget och överlevde den tyska bombningen av Auschwitz-regementet den 1 september 1939. Därefter förflyttades han till östra Polen där hans trupp den 18/9 internerades av Röda Armén, som invaderade Polen österifrån. Utlämnad till tyskarna rymde han från en krigsfångetransport och anslöt sig till den polska underjordiska verksamheten i det av Tredje Riket och Sovjetunionen ockuperade Polen. Han fick omedelbart i uppdrag att samla information som behövdes för ett systematiskt uppbyggande av en polsk underjordisk motståndsrörelse. (Tyska försök att vinna den polska administrationens lojalitet misslyckades redan från första början och Tredje Rikets kaos och terror inleddes omedelbart).

I december 1939 skrev Karski tillsammans med sin bror, som var polisbefäl i Warszawa, sin första 25-sidiga rapport om läget i det av två länder ockuperade Polen. Rapporten skickades med en jugoslavisk diplomat från Warszawa till exilregeringen som då var placerad i Anger nära Paris [1]. I januari 1940 åkte Karski/Kozielewski med falska ID-handlingar som underrättelsekurir till Angers och rapporterade till statsministern general Władysław Sikorski, överbefälhavaren för den polska underjordiska armén general Kazimierz Sosnkowski och inrikesminister Stanisław Kot. På ministerns begäran och med hjälp av en sekreterare skrev Karski där rapporten ”Den Judiska Frågan i Landet” om judarnas läge under ockupationerna av Polen vintern 1939/40. Rapporten överlämnades till den polska regeringen.

Originalet finns nu på Hoover Institute, Stanford University i USA. Rapporten omfattar 13 sidor maskinskriven text. Sidorna 6,9,10 och 11 är skrivna i två versioner som skiljer sig i små detaljer. Den andra versionen är den slutliga.

De fyra viktigaste skillnaderna visar en förändring i inställningen från att fokusera på de destruktiva samhällskrafterna till att lägga vikten vid mer positiva och drivande samhällskrafter – vilket var nödvändigt för att kunna bygga upp en effektiv motståndsrörelse.

De markeras texten med indrag.

Rapportens innehållsförteckning med Karskis handskriven anmärkning om att sidorna 6,9,10 och 11 är skrivna i 2 versioner.

Rapporten skrevs ner ur minnet. Det var en del av den polska hemliga motståndsrörelsens strategi att använda Karski som kurir mellan krigsfronterna eftersom han hade fotografiskt minne och därför inte behövde ta med sig hemliga dokument. Han förde med sig en stor del av underrättelseinformationen inne i sitt huvud. Enligt Karski uppmanades han av Kot att inte bry sig om redigering utan i stället fokusera på att ur minnet fånga upp det viktigaste.

Det kan vara värt att kommentera det faktum att Karski i sin världskända bok (350 000 ex) – Den Hemliga Staten – inte tar upp det i rapporten omnämnda besöket i Bełżec-lägret. [2]

Men hans observationer, även om de då kunde gälla helt tillfälliga läger, bekräftas av hans mest kände biografer Thomas E. Wood [3] och andra källor [4]. Ett större antal judiska flyktingar försökte ta sig in till den av Sovjet ockuperade delen av Polen och tyskarna tvångsflyttade dit judar från övre Schlesien och Cieszyn med order att inom fem timmar ta sig över gränsen på egen hand [5]. Samtidigt tvingade tyskarna just mellan 30/11 och 4/12 iväg judar på dödsmarscher från Chełm och Hrubieszów till den sovjetiska gränsen [6].

På sätt och vis lyckades prof. Kot väcka Karskis personliga intresse för en mer systematisk kartläggning av judarnas situationen i det ockuperade Polen. Det blev särskilt viktigt när tyskarna började organisera Förintelsen. Samtidigt var Karski en oerhört skicklig underrättelseofficer och blev så småningom utnyttjad av flera olika underjordiska organisationer som kurir för deras kommunikation över fronterna. Vid ett sådant tillfälle sommaren 1940 åtog han sig att ta en mikrofilm med sig. Det slutade tragiskt. När han blev angiven och greps av Gestapo fick de mycket starka bevis mot honom. Han torterades men utan resultat, försökte begå självmord och befriades senare av den polska underjordiska organisationen. Som hämnd avrättade Gestapo 32 gisslan.

Det mest speciella, genialiska och unika med Jan Karski var att han vågade ta och hanterade största möjliga risker med sin underrättelseverksamhet och nästan samtidigt å den polska regeringens vägnar kunde planera och genomföra sin envisa diplomatiska aktion för att nå fram till de viktigaste ledarna i västvärlden med sin alarmerande information.

Han tillhör de människor som inte nöjer sig med att må dåligt av att höra om illdåd utan gör vad de kan för att stoppa dem. En ny film av Sławomir Grünberg – ”Karski & The Lords of Humanity” [7] har nyligen visat att Karskis diplomati faktiskt lyckades ändra världsledarnas inställning till Förintelsen. Bl.a. stiftade Franklin D. Roosevelt den 22 januari 1944 US War Refugee Board som sägs ha räddat upp till 200 000 judar, de flesta från Rumänien och Ungern [8].

Man kan fråga sig om inte Jan Karskis larm till världsledarna i viss mån lade grunden för för Raoul Wallenbergs möjlighet med att med hjälp av amerikanska pengar rädda judar.

Till slut leder analysen av själva rapporten, Karskis väl kända svårigheter med att övertyga västledarna om Förintelsen och inte minst av till synes vetenskapliga studier av Karskis vittnesmål, till en ganska säker observation att människan har en begränsad kapacitet att ta emot information om illdåd utan att förlora sin handlingsförmåga. Nämligen när Karski rapporterade personligen till de olika nyckelbeslutsfattarna hos de allierade mötte han inte sällan ganska tröga och ibland även känslomässigt förnekande reaktioner (som t.ex. hos Felix Frankfurter, ledamot av USAs högsta domstol).

Än idag har det publicerats flera föregivet vetenskapliga utredningar om Karskis rapportering, utredningar som är inte kapabla att känna igen, analysera och filtrera bort stressfaktorer hos förintelseoffren och hos underrättelseofficern Karski. Resultaten är förnekelse och anklagelser.

Jag vill tacka Gunilla Lindberg för hennes intensiva språkkorrigeringsarbete.

Jacek Gancarson

Jan Karski rapport,

januari 1940, Angers, Frankrike

s.1

Den judiska frågan i Polen under ockupationerna

Inledning Jag har inte specifikt studerat de judiska frågorna i landet. De data jag har är i första hand allmänt kända fakta, observationer av stämningar och lite från samtal med judar och om judar.

Situationen för judarna i områden annekterade av Tredje riket

Situationen för judarna i dessa områden är tydlig, enkel, lätt att förstå.

De är utanför lagen, utanför myndigheternas omsorg – man strävar officiellt med tvång, lag och propaganda efter att förinta eller avlägsna dem.

Judarna kastas ur landet och deras ägodelar beslagtas, ”skyldiga” fängslas – man syftar till att helt rensa upp området från det judiska elementet.

Judar berövas där nästan möjligheten att leva – om de lever gör de det som i smyg, med fruktan, olagligt, eftersom myndigheterna och det tyska samhället blundar för detta obehagliga faktum.

Alla bär armbindlar eller tygremsor (liksom i Generalguvernementet [9]) som visar att de är judar – ett kringgående av detta krav kan orsaka allvarliga repressalier.

I princip är de faktiskt förbjudna att handla i ariska butiker, även nödvändigheter, att producera föremål, artiklar och varor, de kan på sin höjd reparera etc., från tidigt på kvällen är det inte längre tillåtet att synas på stan, inte resa utan särskilt tillstånd, aldrig gå på vissa gator, besöka biografer, teatrar, kaféer, gå in i de allra flesta fabriker och affärer, arier får inte hälsa på dem eller umgås med dem, de tvingas till tvångsarbete, det organiseras för dem särskilda ”gymnastiklektioner” (utmattande övningar), ”renlighetslektioner” (en sorts vattentortyr) etc., etc. Tyskarna inför ofta avgifter i judiska samhällen under vilken som helst förevändning – dessa skatter uppgår normalt till tiotals och hundratusentals dollar.

Som jude anses inte bara den som är av judisk tro utan alla vars föräldrar

s. 2

eller vars ena förälder tillhört det judiska samfundet.

I vissa fall (även i Generalguvernementet) gäller restriktionerna, förordningarna och stämningen för judarna även den polska befolkningen. Detta orsakar naturligtvis en tyst glädje bland judar och en större förbittring, besvikelse och känsla av förnedring bland den polska befolkningen.

Förhållandena inom Generalguvernementet

Målet är att utvisa alla judar från de införlivade områdena [10] till Generalguvernementet. Utgångspunkten för tyskarna är: att dessa ”genuint tyska och av polackerna oerhört judaiserade områdena” – ska återlämnas till tyskarna utan judar.

I Generalguvernementet är de judar som deporterats från de av Tredje riket annekterade områdena i de flesta fall placerade i närheten av Lublin och inne i själva Lublin. Det verkar som om tyskarna där vill skapa ett slags judiskt reservat. I alla fall går uttalanden av vissa tyska tjänstemän och en del av den tyska pressen i denna riktning.

Inom Generalguvernementet är judarnas situation i princip likadan (som ovan [11]) men lindrigare p.g.a alla konsekvenser som följer av det faktum att:

1) det finns fler judar, 2) härifrån kan de inte fördrivas vidare, 3) den tyska befolkningen i dessa områden är mycket liten – och det polska folket har i alla fall ännu inte visat någon tendens att applicera sådana metoder och en sådan inställning mot judarna, som tyskarna gör.

Men, återigen, judarna bär armbindlar eller tygremsor, och för dem gäller samma förordningar här som i de införlivade områdena. Tyskarna anser att judar är här, ”som i alla fall hemma” – och att de måste stanna här.

Men tyskarna försöker dock på lämpligt sätt ”organisera” judarna här, ”lära dem arbeta”, ”renlighet” och ”respekt för nordiker [12] och för arierna i allmänhet”; materiellt förstöra och begränsa deras liv till ett mycket snävt livsutrymme.

Fysiskt tvångsarbete organiseras för judarna i stor skala – mestadels med att utföra ”upprensning” i Warszawas och andra städers rasmassor [13].

s. 3

Exempel som visar levnadsvillkoren för judar under den tyska ockupationen

Jag kan inte låta bli att citera några specifika händelser som kommer att sprida lite ljus över de villkor och den atmosfär i vilken judar lever i landområden ockuperade av tyskarna.

I Judarna och lagen

Det hände att en av medlemmarna i en polsk institution konspirerade med två tyska soldater och gick till Gamla stan i Warszawa – och helt enkelt uppenbart rånade en judisk juvelerare.

När chefen på denna institution (polack), fick reda på detta sparkade han banditen. Denne gick med klagomål till Gestapo. Gestapo kallade institutionschefen till förhör. Dialog:

– Varför sparkade du herr X?

– Eftersom han visade sig vara en bandit – han rånade en juvelerare.

– Vi vet ingenting om rånet. Han konfiskerade bara vissa föremål hos en jude som han behövde privat och det är tillåtet.

– Hos oss kallas det ett rån.

– Och hos oss är det ett förverkande. Vänligen lär er våra seder så snart som möjligt. Det är tillåtet att frånta en jude allt, eftersom allt som judarna har, kommer från legaliserat rån.

Vi vill även att polska folket lärt sig att varje polack kan gå till vilken judisk affär som helst, kasta ut juden bakom disken och så tar vårt rättsväsen hand om honom. Den som vill kan döda en jude – och vår lag ska inte döma honom för det.

Dessa fakta är helt sanna

II Gravid judisk kvinna

En gång var jag på Gestapo för att få ett tillstånd av något slag. Det kommer en judinna, intelligent, klädd i en päls, skrämd. Hon väntar barn. Hon ber om ett tillstånd att vistas ute för sig själv eller en läkare, för att hon eller en läkare skulle kunna gå på gatan efter kl. 8.00 på kvällen [14] om det skulle ha närmat sig en förlossning.

Svar av en kvinnlig sekreterare – en Volksdeutsch:

– Det behövs inget tillstånd, vi kommer inte underlätta för er att föda judar – hundarna dör av hunger, sådan fattigdom, och ni vill

s.4

ändå föda judar? – Heraus … heraus!

III. Lägret för judar i Bełżec

Vid Bełżec (på gränsen till landområden ockuperade av Sovjetunionen) har upprättats ett tyskt läger för judar. Detta läger omfattar till stora delar judiska familjer som illegalt ville ta sig in till bolsjevikerna eller väntar på det påstådda och förväntade öppnandet av bolsjevik-tyska gränsen. Lägret består av flera tusen män, kvinnor, åldringar och barn. I alla fall nästan bara fattiga judar. Det här lägret såg jag i början av december 1939.

En stor del av dem gick omkring eller sov under bar himmel. Väldigt många människor hade inte tillräckligt med kläder eller täcken. När några sov väntade de andra på sin tur eftersom man lånade kappor till varandra. De som väntade stod och stampade eller sprang för att inte frysa. Ett par hundra personer, inklusive barn, kvinnor och äldre män, springer i timmar eller trampar på plats eftersom de fryser när de står stilla. Efter några timmar växlar de om. De går för att sova och de andra, flera hundra personer stampar och springer, stampar och springer. Alla frusna, desperata, avtrubbade och hungriga. En flock av torterade djur, inte människor. Detta pågick i flera veckor.

Jag betraktade denna företeelse en hel timme, fastnaglad på platsen, skrämd, förkrossad. Det var en mardröm, en fruktansvärd dröm, inte verklighet: askgrå och röda monster, inte människor. Jag glömmer det aldrig – aldrig i mitt liv har jag sett något mer fruktansvärt.

IV Gymnastik- och renlighetslektioner i Lublin

En grupp bestående av dussintals människor som gör komplicerade och utmattande kroppsövningar. Lektioner med förödmjukande ramsor. Spydigheter, gyckleri, sparkar från vaktmästare-tyskar. Äldre som svimmar. Huvudlös, djurisk skräck hos unga pojkar. Sedan ett bad i kallt vatten (december!). Tvång mot några unga pojkar att klä av sig nakna, tyskarnas skämt, deras hot och gester. ”En nation av män” är i verkligheten en nation av varelser, galna av ett animaliskt hat och hjärtlöshet.

s.5

V ”Kercelak” i Warszawa

Jag var på Kercelak [15]. En judisk monter, en frusen judisk ägare. Det kommer en tysk soldat. Han tar strumpor, kam, tvål – vill gå utan att betala. Juden kräver pengar. Soldaten bryr sig inte. Den gamle mannen höjer rösten – skräckslagna grannar stoppar honom, lugnar ner, de är rädda om honom. Den gamle mannen skriker, närmast tjuter:

– Vad kan han göra, vad kan han göra, han kan bara döda mig – låt honom döda mig – låt honom döda – nog av det hela – jag orkar inte längre.

Tysken gick, betalade inte. När han gick sade han: ”Verfluchte Juden”!

Situationen för judarna i områden ockuperade av Sovjetunionen

Situationen för judarna i dessa områden är fundamentalt olika. Framför allt, ”här görs inte skillnad på nationalitet eller religion.” ”Alla hittar förutsättningar för arbete och skydd av lagen.”

Judarna är hemma här, inte bara för att de inte upplever förödmjukelser eller förföljelser, utan också – eftersom de, tack vare sin snabbtänkthet och förmåga att anpassa sig till varje ny situation, har en viss makt av både politisk och ekonomisk karaktär.

De går in i politiska celler; i många av dem har de tagit över de mest kritiska politiskt-administrativa befattningarna. De spelar en ganska stor roll i fabrikernas fackföreningar, inom högre utbildning, och framför allt i handeln; men först och främst är de inblandade i ocker och häleri, i illegal handel (smuggling, valutaväxling, sprithandel, smutsiga affärer, häleri och koppleri).

I dessa områden är deras situation i de allra flesta fall bättre både ekonomiskt och politiskt än vad det var före kriget.

Detta gäller först och främst vissa typer av småaktiga köpmän, hantverkare, proletärer och halvutbildade. De rikare och de ur mer utbildade kretsar (ägare av hotell, stora anläggningar, fabriker, butiker, samt jurister, läkare, ingenjörer, etc.) omfattas i princip av samma begränsningar, påtryckningar eller social likvidation som andra nationaliteter inom det sovjetiska systemet.

s.6.

Judar – inkräktare – polacker


a) Under den tyska ockupationen

Mot tyskarna är judar ödmjuka, undergivna, misshandlade, de lever i ständig rädsla, skräck.

Det finns ingen chans till egna initiativ, till aktivt försvar av sina rättigheter att leva och arbeta. De gör allt tyskarna säger åt dem att göra – tyst, utan knot, ödmjukt.

Det finns inte minsta försök av aktivt motstånd, särskilt inte av något organiserat motstånd – som mest enskilda handlingar av förtvivlan eller mental kollaps.

En jude begår hellre självmord än motsätter sig en tysk.

Tålamodet, underkastelsen, plågan, atmosfären, de förhållanden under vilka det breda och fattigare lagret av judar i områdena införlivade i Tredje riket men även i Generalguvernementet lever, överträffar ofta all föreställning om mänsklig misär.

Deras enda reaktion är försöken att fly till det av bolsjevikerna annekterade området eller, ännu oftare – att bokstavligen undvika att visa sig i dagsljus.

Polackernas attityd mot judarna har i många fall påverkats av det som händer. Det lyfts allmänt fram i samtalen att den tyska brutaliteten mot den del av befolkningen som bor på polskt territorium överskrider alla gränser.

I många fall visar polackerna på ett synligt sätt medkänsla med judar.

Det är ännu mer betydelsefullt eftersom ett sådant synligt uppvisande av sympati kan sluta, eller i själva verket ofta slutar illa för den som visar sig ha hjärta.i

b) Under den bolsjevikiska ockupationen

Det polska samhället bedömer judarnas inställning till bolsjevikerna som mycket positiv.

Det anses allmänt att judarna förrått Polen och polackerna. De är i allmänhet kommunister.

s.7

De gick till bolsjevikerna med uppsträckta banderoller.

Faktum är att judarna i de flesta städer hälsade bolsjevikerna med buketter av röda rosor, anföranden, undergivna uttalanden etc., etc.

Dock måste man göra några distinktioner här.

Och så förstås, kommunister-judar har vänt sig till bolsjevikerna med entusiasm oavsett från vilken samhällsklass de kom. Det judiska proletariatet, små köpmän, hantverkare, alla de vars position för närvarande strukturellt förbättrats, och de som tidigare främst utsatts för förföljelse, förolämpningar, överdrifter etc. från polska element – alla de har också en positiv, om än inte entusiastisk inställning till den nya regimen.

I alla fall är det inte så förvånande.

Värre när de t.ex. anger polacker, polska nationalistiska studenter, polska politiska aktivister, när de leder den bolsjevikiska milisens arbete från sina skrivbord eller som medlemmar i milisen, när de i strid med sanningen förtalar förhållandena i det forna Polen. Tyvärr bör det påpekas att sådana fall är mycket vanliga, mycket vanligare än fall som pekar på deras lojalitet mot polackerna eller kärlek till Polen. 
Enligt min uppfattning tänker emellertid intelligenta, välmående och mera kultiverade judar (naturligtvis med många undantag och utan hänsyn till hycklande framträdanden) snarare på Polen med en viss kärlek och skulle med glädje välkomna en förändring av den nuvarande situationen – d.v.s Polens självständighet.
 Naturligtvis finns i detta en viss egennytta.

För närvarande upplever de stora svårigheter om än inte social eliminering – deras hus konfiskeras, deras affärer och fabriker omvandlas genom s.k. socialisering till ett slags kooperativ (där statens andelar och skatter är onormalt stora) där deras vinster omöjliggörs och ofta även ett värdigt liv.

Å andra sidan finns hos dem, liksom också hos allmänheten, en ganska djupt rotad övertygelse om att framtidens Polen kommer att vara ett d e m o k r a t i s k t land, som man p.g.a. att man bl.a. har mycket att tacka den internationella judendomen för och delvis kommer att vara beroende av därför inte ska förtrycka.

s. 8

Å tredje sidan spelar deras polska patriotism en viss roll, även om det är svårt att avgöra dess omfattning.

Jag kan ta ett exempel, ett autentiskt fall, där en känd judisk advokat i Lviv, P… varnar polackerna för faran att bli åtalade av GPU [16], han varnar för kommunistvänliga advokater [17], medan hans son som var akademiker (som för övrigt för ett år sedan misshandlades allvarligt av nationalistiska polska studenter) ärligt och säkert osjälviskt hjälpt polackerna att i studentkåren få förmåner som ekonomiskt stöd, hjälpmedel eller platser i studenthem.

I princip, dock, och i allmänt (”en masse”) har judarna här byggt upp en situation där polackerna anser dem hängivna bolsjevikerna och – det kan tryggt sägas – väntar på det ögonblick då de helt enkelt kan hämnas på judarna. I princip alla polacker är förbittrade och desillusionerade på judarna – de allra flesta (först och främst, naturligtvis, ungdomar) bokstavligen väntar på ett tillfälle till en blodig betalning [18].

Den judiska frågan – en del av den inre tyska politiken på polsk mark

Judarnas förhållande till polackerna – och vice versa – under den tyska ockupationen är en fråga som är mycket viktig och mycket komplicerad. Den är mycket viktigare och långt mer komplicerad än under den bolsjevikiska ockupationen. 
Tyskarna försöker till varje pris vinna det polska folket. Inte intelligentsian, inte de högre skikten, inte de mer välmående och upplysta godsägarna och bourgeoisin, utan folket: bönder, arbetare, hantverkare, etc.

De använder olika metoder.

I dessa metoder springer sveket i kapp med hyckleriet och hänsynslösheten.

Tyskarna understryker ständigt att ”de inte vill skada det polska folket”, att ”polackerna är nödvändiga för dem”; att ”det ligger i tyskarnas och polackernas intresse att samarbeta”, att ”de inte på något sätt vill förstöra och eliminera den etnografiska Polen” osv., osv.

Tyskarna försöker få rykte bland folket som ” hårda, hänsynslösa, men rättvisa”.

s.9

De använder olika sätt för att den misströstande, besvikna och brutna polska nationen ska orientera sig mot Berlin.

De betonar att ”den Piłsudski-trogna regeringen förrådde den polska nationen”, att ”Frankrike och Storbritannien en gång har förrått och i framtiden ständigt kommer att förrådda polackerna”, att ”den nuvarande fiktiva regeringen [19] återigen hänsynslöst och onödigt vill orsaka skada och provocera fram en tysk aktion”, att ”Tyskland försvarar människor mot storkapitalets och jordägarnas exploatering”, att ”den polska nationen tyvärr måste bestraffas för den förra oansvariga regeringens gärningar”. De skapar konstgjorda konflikter i samhället – för att lösa dem ”rättvist” tar de emot alla anmälningar från vanliga människor och ingriper (naturligtvis i mindre frågor) men går nästan alltid till överdrift vid dessa ingripanden.

De försöker vinna de konflikter som uppstår i det polska samhället och räknar med att till slut – förmodligen utan att förstå det faktum att det polska samhället i allmänhet inte är antisemitiskt – vinna sympati med att ”det bara är tyskarna som till slut är de som kommer att hjälpa polackerna att göra upp med judarna”.ii

Så tyskarnas inställning till judar är uppenbarligen långt utöver den officiella ideologins riktlinjer, och ett av inslagen i deras interna politik [20]

De försöker:

1) Ta vad de kan av judarna (pengar, förnödenheter, produktionsmedel, verkstäder);

2) Rensa de erövrade landområdena [21] som kompensation för judaiseringen av Generalguvernementet.

3) Använda judarna som ett sätt att skaffa sig ett slags lockbete för att vinna sympati, uppskattning och respekt hos breda lager av polackerna.

”Men i Generalguvernementet löser tyskarna – just de – den judiska frågan inte så mycket för sig själv, utan med tanke på den polska nationen” – det är så allmänheten enligt de tyska intentionerna ska förstå deras verksamhet.

Mycket tyder på att de [22] faktiskt vill ha det så.

Det är inte viktigt för dem att förtrycka de polska judarna i Generalguvernementet av principiella eller ideologiska skäl [23]: trots allt kan en jude köpa sig fri från att bära armbindlar om han har gott om pengar; trots allt kan han gå till bolsjevikerna om han betalar;

s.10

trots allt kan han ofta få ett pass om han ger en muta; trots allt avlägsnar tyskarna inte judarna från Zakopane (som man sagt) när det judiska samfundet där betalt sin lösensumma, trots allt fängslas inte framträdande rabbiner och andra judiska personligheter om det betalas en lösensumma för deras frihet, etc, etc.

Bortsett från detta, löser de faktiskt inte den judiska frågan på polsk mark

Rån, ”psykologisk urladdning” av denna ”nation av män” och försök att vilseleda det polska samhället – det är deras riktiga mål.

Det måste erkännas att de endast till en del lyckats med detta – vad gäller den andra delen uppnår de ofta precis motsatsen av vad de avsett.

Judarna betalar, betalar, betalar … men det polska samhället resonerar allt oftare öppet så här: Det är nog, De är inte människor …, Det måste sluta med ett fruktansvärt straff för tyskarna.iii

De av tyskarna förväntade ”riskerna” med den judiska frågan

Den tyska ”lösningen av den judiska frågan” – det måste sägas med all känsla av ansvar – är i deras händer och enligt deras plan, ett kraftig och ganska farligt redskap för antingen att vinna gehör, eller att ”moralisk pacificera” breda skikt av det polska samhället.

Naturligtvis skulle det vara fel att anta att de räknar med att enbart denna fråga kommer att vara effektiv och ger dem ett erkännande från samhället.

De vet att den polska nationen hatar sin dödsfiende, men de är också övertygade om att i den här frågan kommer  det att skapas en smal spång där tyskarna och en del av det polska samhället trots allt kommer att mötas.

De vet, eller snarare förväntar sig att deras metoder i förhållande till judarna medför fara för demoralisering av breda skikt av befolkningen, en demoralisering, som säkerligen kommer att orsaka en hel del problem för framtida myndigheter i den mödosamt återupplivande polska staten. Vidare inser de att den nuvarande situationen kommer att skapa en dubbel splittring av befolkningen i dessa landområden.

  1. Splittring mellan judar och polacker i kampen mot den gemensamma fienden;

s.11

  1. Splittring bland polackerna, av vilka några kommer att förakta och harmas över de barbariska metoderna (och samtidigt inse den överhängande faran) och andra (och enligt tyskarna en stor majoritet) skall titta på dessa metoder (och därmed också självklart på deras skapare!) med intresserad och hänförd blick, och med en förbittring över den första gruppens ”likgiltighet för en så viktig fråga”.

Det är svårt just nu att säga i vilken utsträckning tyskarna är medvetna om att denna grupp är liten och med tiden kommer att bli allt mindre.

Slutsatser

1) Allt som tyskarna försöker göra mot den polska nationen är skadligt för denna. Därför kan man som regel misstänka att deras sätt att lösa judefrågan i Generalguvernementet, att vinna denna fråga i förhållande till den polska nationen, att deras slutmål – måste utgöra en allvarlig fara för oss. Att ge efter för dem i denna fråga, att visa av dem förutsedda och förväntade reaktioner, som ifall de passar dem är precis på samma sätt farligt för oss.

2) Jag vet inte varken hur man gör det, eller hur man ska gå till väga, eller vem som skulle kunna göra det och slutligen inte heller i vilken utsträckning – men skulle det inte vara möjligt att bilda ett slags gemensam front av två svagare partners – mot den starkare dödsfienden?

Den nuvarande situationen i landet väcker denna typ av eftertanke.

3) Att inta en passiv attityd inför det nuvarande läget skulle vara farligt.

Vem vet i vilken utsträckning det tyska sveket kommer att påverka det polska samhällets (mestadels de lägre och bredare lagrens) framtida attityder i judefrågan.iv

s.12

Den litauiska annekteringen [24]

Jag vet för lite om den judiska frågan i det annekterade området i Litauen för att kunna ta ansvar för ett uttalande, även i en sådan liten utsträckning.

Fotnoter:

[1] Piasecki Waldemar, Nieznany Raport Karskiego, Odra No 5, 2015

[2] Nya hittills okända fakta om Karskis besök i Lublin och Bełectrakten vinter 1939/40 aviserar Waldemar Piasecki i sin nya bok Jedno życie. Vol. 2, Kraków 2017

[3] E. Wood, S. Jankowski, Karski. Opowieść o Emisariuszu, Kraków 1996

[4] Vittnesmål, Bełżec Muzeum

[5] The Canadian Jewish Chronicle, 1940-01-29 https://news.google.com/newspapers?nid=883&dat=19400126&id=ZeBFAAAAIBAJ&sjid=pSIEAAAAIBAJ&pg=5830,553976&hl=fr

[6] Ibidem

[7] https://www.youtube.com/watch?v=LYf6O9jQA0A

[8] Ibidem

[9] Generalguvernementet – den del av Polen som Nazi-Tyskland ville göra till en slavkoloni

[10] I Tredje Riket

[11] Inom Tredje Riket

[12] Nordiker – ett av nazisterna påhittat kvasivetenskapligt begrepp från 1920-talet för att låta påskina en särskild raslänk mellan tyskar och skandinaver.

[13] Särskilt i Warszawa fanns mycket rasmassor kvar efter tyska bombningar i september 1939

[14] Efter kl. 8 på kvällen gällde utegångsförbud

[15] En populär marknad i Warszawa

[16] Personer i den polska eliten löpte stor risk att arresteras och åtalas av den sovjetiska säkerhetstjänsten GPU

[17] Advokater var ofta angivare till den sovjetiska terrorapparaten, och angivarna var det största problemet där

[18] Den polska eliten hade mycket svårt att underkasta sig ockupationsmakten och därför eliminerades männen omedelbart. Familjer splittrades. Därför var polacker ytterst rasande mot alla slags angivare. Däremot förstod varken polacker eller judar från början tyskarnas inställning i rasfrågor: man trodde ganska länge att tyskarna bara planerade att skilja judarna från resten av samhället.
Tyskarna byggde upp en särskild administration i de judiska samhällena. Först när det var uppenbart att förintelsen av judar var igång stod det klart att det betydde döden för dem som blev angivna. Under Tredje rikets och Sovjets terror blåste de etniska fördomarna upp till max. Frågan om lojalitet mellan samhällsgrupperna blev dock den huvudsakliga orsaken till konflikten. (Fotnot 18 är något omformulerad 170219)

[19] Den polska exilregeringen

[20] Karski tror att tyskarnas behandling av judarna är ett – delvis hopplöst – spel för den polska publiken i avsikt att både skrämma och vinna gehör

[21] Införlivade i Tredje riket

[22] Tyskarna

[23] Karski tolkar de första tyska förföljelseaktionerna mot judar 1939 som ett sätt att dels terrorisera hela samhället, dels få polskt stöd för nationalsocialismen (som Quisling-rörelsen i Norge). Kanske kände han inte till Mein Kampfs program mot judarna och sökte därför tecken på pragmatism i det tyska agerandet, trots att allt detta kaos härledde just från nazi-ideologin. Hans varning om att inte samarbeta med ockupanter fyllde dock sin funktion

[24] Den 28/10/1939 överlämnade Sovjetunionen det ockuperade Wilno-området till Litauen och den 15/6/1949 annekterade de istället hela Litauen.

_______

i I den första versionen:

Judarnas förhållande till polackerna liknar den de har till tyskarna.

Generellt kan man känna att de skulle bli glada om det i polackernas inställning hade funnits någon förståelse för att båda nationerna trots allt är orättvist förtryckta, och det dessutom av samma fiende.

En sådan förståelse finns inte i det polska samhällets bredare massor.

Deras förhållande till judarna är för det mesta skoningslöst, ofta hänsynslöst. De använder många gånger dessa befogenheter och missbrukar dem också ofta.

Det för dem till en viss mån närmare tyskarna.

ii I den första versionen:

De försöker vinna de konflikter som uppstår mellan den polska polisen, eller andra stympade polska myndigheter eller tjänstemän, och de breda samhällsmassorna genom att nästan alltid stå på ”folkets sida”, och i slutändan …” är det bara tyskarna som till slut kommer att hjälpa polackerna att göra upp med judarna”.

iii I den första versionen:

Bortsett från detta löser de faktiskt inte den judiska frågan.

Rån, ”psykisk urladdning” av denna ”nation av män” och vilseledande av det polska samhället – det är deras verkliga mål.

Det måste erkännas att de lyckas med.

Judar betalar, betalar, betalar … och en polsk byfåne, jobbare eller en dum pervers lerkruka eller halvintelligent person gör högljudda kommentarer: – ”Jo, nu ger de dem läxa” – ”Vi bör lära av dem.” – ”Det här är slutet för judarna”. – ”föralldel, måste tacka Gud för att tysken kom och tog hand om judarna” och så vidare.

iv I den första versionen:

2) Jag vet inte varken hur man gör det, eller hur man ska gå till väga, eller vem som skulle kunna göra det och slutligen inte heller i vilken utsträckning (om det nu alls är möjligt) – men skulle det, på grund av att det finns tre fiender (om även judarna absolut måste betraktas som fiender), inte vara möjligt att till viss del och i viss mån försöka bilda något slags front av två svagare mot den tredje starkare dödsfienden, samt att skjuta upp fordringar mellan de två till en senare tidpunkt?

3) Att bilda en bredare gemensam front skulle möta mycket stora svårigheter från stora delar av det polska samhället, vars antisemitism på intet sätt minskat.

4) Att inta en passiv attityd inför det nuvarande läget innebär också risken för en demoralisering av det polska samhället (främst de lägre skikten), och med alla faror som följer med en – om än partiell men i många fall uppriktig – ”e n i g h e t” mellan en stor del av polackerna och förövaren.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner