Jaruzelski putsar på sitt eftermäle

Publicerad 2014-09-09

Ett par månader efter general Jaruzelskis död kommer en biografi som hävdar att han styrdes av omständigheter som han inte kunde påverka.
Men betyder det att vi befrias från ansvar för våra handlingar? undrar  skriver Dorota Tubielewicz Mattsson som läst boken Generał.
Många människor drabbades av samma hårda öde som Jaruzelski, men kunde ändå se sig i spegeln efter kommunismens fall utan att behöva känna avsmak.

General Jaruzelski i sitt arbetsrum år 2005. Foto: Ola Mårtensson.

General Jaruzelski i sitt arbetsrum år 2005.
Foto: Ola Mårtensson.

General Wojciech Jaruzelski var en minst sagt kontroversiell person, mest känd för att ha infört krigstillståndet i Polen i december 1981. Men han har också blivit (ö)känd för att ha skjutit mot arbetare i Gdańsk år 1970 och för den antisemitiska kampanjen inom polska armén 1968.

Ett par månader efter Jaruzelskis död i maj kommer nu boken Generał (Generalen). Den unge journalisten Jan Osiecki vill visa att Polens siste kommunistiske ledare var en mångfacetterad person. Boken är tänkt att bättra på eftermälet efter den omstridde generalen, vars liv utspelade sig under det för Polen tragiska 1900-talet.

Jaruzelski har berättat för Osiecki om sin barndom på en idyllisk herrgård på landet, om familjens tragiska öden efter andra världskrigets utbrott och om sin militära karriär.

Om det inte hade varit för en rad olyckliga omständigheter som han inte kunde påverka, skulle Jaruzelski antagligen aldrig ha blivit kommunistledare i Polen, hävdar författaren.

Om hans familj 1941 hade flytt från Litauen till Generalguvernementet (de av Nazityskland ockuperade polska områdena) innan de blev deporterade till Sibirien; om den unge Jaruzelski 1942 hade lyckats ta sig fram till general Anders polska armé i väst, om han efter kriget hade lämnat det militära – då skulle Polens moderna historia kanske sett annorlunda ut. Om …

Såväl Jaruzelski som Osiecki verkar ha förfallit till något slags determinism. Alla styrs av olika omständigheter som inte alltid kan ändras. Med betyder det att vi befrias från ansvar för våra handlingar?

Från barndomen minns generalen de arbetslösa som kysste hans far på händerna för att få jobb. Han skämdes för det och så föddes hans sociala medvetenhet. Om föräldrarna inte flytt till Ryssland, skulle han förmodligen gått med i Hemarmén, den underjordiska motståndsrörelsen. Kanske hade han dött i Warszawaupproret. Om han överlevt skulle han med stor sannolikhet ha fått med Säkerhetspolisen i det kommunistiska Polen att göra.

Både på det katolska gymnasiet och hemma uppfostrades han till patriot, vilket på den tiden innebar ett avståndstagande från Tsarryssland och senare Sovjet. Sin antiklerikalism skyller han på kriget: ”Krig gynnar inte religiositeten”. Det gjorde inte heller den sovjetstyrda division som han frivilligt gick med i. Ändå understryker han familjetraditionerna: hans far som deltog i det polsk-ryska kriget 1920 och hans morfar som deltog i Januariupproret mot Tsarryssland 1863. Jaruzelski och hans familj blev, liksom morfadern på 1860-talet, förvisade till Sibirien. Där dog hans far av utmattning.

Kriget var för honom förändringarnas tid. Som soldat underkastades han den sovjetiska makten och insåg plötsligt att ”socialism är bättre än det statskick som jag växte upp i”. Han letade efter ideal och regler. Han såg hur Polen förändrades: arbetarlängorna försvann, skolor byggdes. Därför gick han med i kommunistiska partiet, medvetet och frivilligt.

1960 började den långa marschen mot toppen – då blev han befordrad till politisk chef i armén. På vägen var han emellertid tvungen att med inte alltid sympatiska medel vaka över arméns ideologiska renhet, driva den antisemitiska kampanjen inom armén, delta i invasionen av Tjeckoslovakien, ge order om att skjuta mot arbetare i Gdańsk 1970, införa krigstillstånd och bryta sönder inte bara Solidaritetsrörelsen genom att fängsla tusentals människor utan även polackernas anda. Själv väljer han att se sig själv som Polens store räddare och Osiecki hjälper honom på traven.

Författaren ger liksom efter och låter Jaruzelskis version av historien ta överhanden. Han nöjer sig med de platta formuleringar som Jaruzelski har använt i decennier. Gör han det för att han tror på dem eller för att inte såra generalen?

Till slut satte generalen sig vid rundabordssamtalen för att rädda det som räddas kunde av den kommunistiska makten i Polen. Alltså inte mycket. Icke desto mindre blev han det demokratiska Polens förste president.

Med författarens hjälp bygger Jaruzelski upp en myt kring sin person. En myt om en olycklig, av omständigheterna styrd människa som ville så väl.  En polack av kött och blod, hårt drabbad av det polska ödet och 1900-talets dramatiska historia.

Det är alltså en blandning av polska nationella myter, beundran för kommunismen och ren konformism. Att den åldrige Jaruzelski ägnar sig åt mytbildning i slutet av sitt liv kan man kanske förstå. Men att en ung journalist gör det är det fullständigt obegripligt. Det är nog ett bra tips för unga journalister och författare: beundra inte intervjuobjekten och sätt dem inte på piedestal.

Det största problemet är dock människans fria vilja. Många människor drabbades av samma hårda öde som Jaruzelski, om inte hårdare, och många människor fick brottas med 1900-talets tragiska historia. Ändå lyckades de inte sällan träffa sådana val i livet som tillät dem att se sin egen spegelbild utan att känna avsmak. General Wojciech Jaruzelski träffade sina val. Detta faktum styrker bara insikten om att människan har varit, är och förblir en gåta. Men det gör det inte lättare att identifiera sig med generalens hårda ”polska” öde. Och det befriar honom inte från ansvar från sina ödesdigra val. Själva boken läser man med stor avsmak.

 

Dorota Tubielewicz Mattsson

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner