General Jaruzelski i sitt arbetsrum år 2005.
Foto: Ola Mårtensson.
Människor gillar att läsa om kändisar, politiker och folk som satt prägel på deras liv och verklighet. Därför är det inte underligt att Monika Jaruzelskas böcker, först om barndomen och nu om familjen Jaruzelski, blivit kommersiella framgångar.
Monika Jaruzelska är dotter till en av Polens mest avskydda män – den nyligen avlidne generalen Wojciech Jaruzelski, landets siste kommunistledare, mannen som 1981 försatte Polen i krigstillstånd för att stoppa Solidaritet. Dorota Tubielewicz Mattsson anmäler boken Rodzina, som bara finns på polska.
Rodzina (Familjen) av Monika Jaruzelska är ingen framstående bok. Men den kan vara intressant som en långt ifrån objektiv inblick i diktatorns privata sfär. Wojciech Jaruzelskis död för några veckor sedan har avslutat en epok i Polens moderna historia; den har ånyo satt fart på diskussionerna om hans roll och insatser för den unga polska demokratin. Inte minst debatterar man flitigt om hans beslut att införa krigstillståndet i Polen i december 1981 var riktigt eller inte och vad som då stod på spel. Polariseringen av ståndpunkterna är naturligtvis stor.
Monika Jaruzelska försöker skapa en mera human bild av Generalen. Minnen från kommunisttiden, ensamheten i hemmet där tre personer levde bredvid varandra, hennes självmordsförsök i början av 1980-talet, inspelade samtal med fadern i slutet av hans liv, några humoristiska anekdoter.
Jaruzelska försöker ge sken av att hon distanserar sig från faderns mest kontroversiella beslut och handlingar, och det kanske hon också gör. Hon skildrar ett komplicerat familjeliv och ett ensamt barns uppväxt med en alltid frånvarande pappa och en egocentrisk mamma.
Ur ett tidsperspektiv ser jag att som familj var vi tre olyckliga och ensamma människor, skriver hon. Och i synnerhet på 1980-talet.
Det kan inte ha varit lätt att växa upp i ett sådant hem, det kan inte ha varit enkelt att vara insnärjd i ett nät av känslomässiga (och andra) beroenden. Men faktum är att hon varken var eller är ensam om det. Det är svårt att känna någon större medkänsla med fröken Jaruzelska, i synnerhet som hennes memoarer inte utgör någon seriöst menad uppgörelse med vare sig familjen eller den politiska ideologi som hennes far företrädde.
Det mest tilltalande är att Jaruzelska med boken tar avsked av sin döende far. Det är ett moget avsked, genomsyrat av insikten att misstagen på båda håll inte längre kan rättas till.
Men det faktum att Generalens ålderdom blev som alla andras, svår och plågsam, och att han var som alla andra människor – är det skäl nog att bortförklara hans förehavanden och nesliga handlingar?
Det var avskyvärt att se människor som gladdes åt hans död och buade på hans begravning. Det var ovärdigt och fruktansvärt med tanke på familjen och dödens värdighet. Men nu har general Jaruzelski gått ur tiden och därmed bör vi låta historikerna ta över och varken demonisera eller förhärliga honom.
Dorota Tubielewicz Mattsson
