Johannes Paulus II – ”den Store Frånvarande”

Publicerad 2015-04-07
Johannes Paulus II är en av de personligheter som förändrat världen.

Johannes Paulus II är en av de personligheter som förändrat världen.

Den 3 april var det 10 år sedan den polskfödde påven Johannes Paulus II gick ur tiden. Han föddes som Karol Wojtyła den 18 maj 1920 i Wadowice. Som biskop i den romersk-katolska kyrkan, ärkebiskop i Kraków, kardinal och slutligen den 264 påven i Rom blev han en av 1900-talets mest inflytelserika ledare. Valet av honom till den romersk-katolska kyrkans överhuvud år 1978 hade ett enormt inflytande på händelserna i Östeuropa och Asien under 1980- och 1990-talen. Han blev den flitigast resande påven i historien.

Ofta uppfattad som konservativ i t ex familjefrågor visade han en osedvanlig öppenhet för andra trosläror. Han lyckades öppna den katolska kyrkan och avsevärt förbättra dess relationer med judendomen, islam, den anglikanska kyrkan och även den ortodoxa. Hans engagemang i ekumeniska frågor och dialog mellan religioner förändrade mångas sätt att tänka, fick människor att bli mer toleranta och öppna för det annorlunda.

Johannes Paulus II kanoniserades år 2014.

Adam Michnik, Gazeta Wyborczas chefredaktör, den forne oppositionsledaren, författaren och en av Polens främsta intellektuella, anser att Johannes Paulus II var ”syntesen av allt det bästa i den polska kulturen”. Medan kyrkohistoriker diskuterar hans påvegärning anser många polacker att han helt enkelt var en av sin tids mest framstående personligheter.

Johannes Paulus II har åstadkommit många märkliga saker, menar Michnik. Men för de allra flesta polacker, och inte bara polacker, var han den som återgav dem en känsla av värdighet, frigjorde deras hopp och väckte dem till frihet. Han blev älskad och respekterad av alla, även kyrkans motståndare. Han var viktig för många för att han var som han var: vänlig, modig och klok, rationell och försjunken i metafysik, humanistisk, universell och djupt förankrad i den polska historien.

Johannes Paulus var öppen för den Andre, han vände inte bort blicken när han såg någon som avvek. Han såg polskhet som en rikedom av många nationaliteter och kulturer. Han var främmande för den nationalistiskt-katolska antisemitismen och den etniska renheten. Han brukade säga att polskhet i själva verket innebär pluralism och öppenhet, inte trångsynthet och slutenhet, skriver Michnik.

Liksom Michnik är undertecknad väl medveten om att han var en man av bestämda, inte sällan konservativa åsikter, men samtidigt en man med ett stort och öppet hjärta. Han brukade säga ”Frukta inte!” och själv var han aldrig ”rädslans gisslan”. Därför hjälpte han människor att hålla sig rakryggade och upprepade sina ord om sanningens befriande makt.

Michnik påpekar med rätta att Johannes Paulus II:s katolicism var av samma sort som behärskade som den välrenommerade katolska tidskriften Tygodnik Powszechny och de många ledande intellektuella som medverkade där. Det handlade om det evangeliska glädjebudskapet och om att älska sin nästa, om solidaritet och öppenhet och inte om uteslutning och fientlighet, inte om förljugenhet och girighet. En syntes av den polska kulturens allra bästa traditioner. I sitt handlande var Johannes Paulus II en nykter och rationell man, men i sina kristna värderingar framstod han som en stor romantiker – polsk och europeisk, säger Michnik.

Idag talas det ibland om den polska katolska kyrkans ”av-wojtylisering” som domineras av kampen mot jämställdhet, frimureri och andra fantasifiender. Kyrkan blir alltmer nationalistisk, kvinnofientlig och inskränkt. Det är knappast Johannes Paulus II:s läror som den polska katolska kyrkans ledare lyfter fram, snarare handlar det om en banalisering av hans läror. Man citerar honom ständigt utan att närmare reflektera över det han verkligen säger.

Den store polacken och europén har förvisats till popkulturen. Han håller på att bli den ”Store Frånvarande” – han har flyttats från viktiga och seriösa debatter till monument och porträtt. Johannes Paulus II har försetts med munkavle där han sitter på sina monument av sten – och det förtjänade han inte, poängterar Adam Michnik.

Dorota Tubielewicz Mattsson

 

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner