Katyń-morden och deras politiska följder

Publicerad 2019-01-26

Historikern och journalisten Peter Johnssons bok om Katyńmorden från 2010 har nu kommit ut på polska under titeln Zbrodnia Stalina w Katyniu i jej następstwa od roku 1940 do dziś (Förlaget Akcent, Warszawa 2018).

Under några få veckor i april och maj 1940 lät Stalin avrätta minst 21 857 polska officerare, poliser och andra uniformerade tjänstemän som tillfångatagits vid andra världskrigets utbrott i september 1939 när Sovjetunionen ockuperade Polens östra delar.

En kvarts miljon polska soldater och officerare föll i Röda arméns händer. En stor del av dessa och hundratusentals andra polacker som var bosatta i det ockuperade området, deporterades, bland dem för övrigt även den senare generalen och presidenten Jaruzelski och hans föräldrar. Men mer än 25 000 tillfångatagna officerare, underofficerare, tjänstemän och representanter för Polens ”intelligentia” mördades genom arkebusering eller nackskott och försvann i massgravar. De nu tillgängliga dokumenten visar att det var den högsta sovjetiska ledningen, med Stalin i spetsen, som hade fattat beslut om detta och sett till att allt var välorganiserat in i minsta detalj. Mycket talar för att tyskarna kände till aktionerna. De sökte ju på sin sida bryta allt fortsatt polskt motstånd och eliminera den polska eliten. 

Beslutet om morden fattades på ett möte i det sovjetiska kommunistpartiets politbyrå den 5 mars 1940. Mordaktionen som sedan genomfördes av Stalins säkerhetstjänst NKVD var välorganiserad och väl dokumenterad. I ett halvt sekel tillhörde dessa dokument de mest välbevakade i Sovjetunionen. Den lögn som Sovjets ledare hållit fast vid i femtio år, en lögn som försökte lägga skulden för morden på Hitlertyskland, förlorade definitivt sin kraft när Boris Jeltsin 1991 tog över makten i Kreml. Under krigsåren vägrade Stalins allierade – Churchill och Roosevelt – att officiellt ifrågasätta Stalins undanflykter och uppenbara lögner.

Men det fanns även polska vittnen, inte direkt till morden men väl till tillfångatagandet och till en del av förberedelserna. Det var enstaka officerare och andra som i sista stund hade undantagits och sedan lyckats lämna Sovjetunionen. Den polska exilregeringen i London hade försökt ta reda på vad som hade hänt de tillfångatagna, men fick bara bristfälliga eller lögnaktiga svar. Men snart visste man mer, senast våren 1943. Och senast då visste även de västallierades ledare, inte minst den brittiske premiärministern Winston Churchill och president Franklin D. Roosevelt i USA. Men de lade locket på: realpolitiken, den gemensamma krigföringen med Sovjetunionen mot Tyskland, skulle inte få störas.

Mellan februari och april 1943 började nämligen tyskarna, som troligen redan sommaren 1941 hade fått viss information om massgravarna, efter att nu även ha angripit Sovjetunionen och erövrat området, att gräva fram liken. I de dödas fickor fann man brev och dagböcker som visade att offren var helt omedvetna om det väntande ödet. En mycket noggrann dokumentation företogs, med hjälp och under kontroll av internationella experter och polska Röda korset. Givetvis ville tyskarna utnyttja upptäckterna i propagandasyfte, och givetvis lade den sovjetiska ledningen moteld och sökte diskreditera experternas och ditresta journalisters vittnesmål. Bland journalisterna fanns för övrigt även en svensk, Christer Jäderlund på Stockholms-Tidningen.

Den sovjetiska ledningen lät, när Röda armén senhösten 1943 hade återerövrat området, göra en egen utredning som skulle visa att det var tyskarna som 1941 hade mördat de polska krigsfångarna. Utredningen väckte dock inte någon större tilltro utanför de områden som behärskades av ledarna i Kreml. När Sovjetunionen vid krigsrättegångarna i Nürnberg från hösten 1945 sökte föra upp Katyń på dagordningen, för att låta domstolen lägga skulden på Hitlertyskland, begravdes både dokumentationen och de sovjetiska kraven av de västallierades domare. De insåg det ohållbara i framställningen. Samtidigt hade de allierade och Sovjetunionen i augusti samma år kommit överens om, att endast brott begångna av Tyskland och dess allierade skulle betraktas som krigsbrott och dras inför domstol. Resultatet blev dock att den sovjetiska versionen vann spridning på många håll, även i Sverige. 

Men, inte minst tack vara exilpolackernas ansträngningar, stannade det inte vid detta. De såg redan 1945 och särskilt 1948 till att material publicerades som motsade den sovjetiska versionen. Och 1952 – när Kalla kriget var ett faktum och de tidigare allierades intressegemenskap sönderbruten – publicerades genom USA-kongressens försorg en utförlig rapport som slog fast hur det verkligen förhöll sig. Ändå fortsatte tystnaden, de överlevande anhöriga kunde inte få besked om sina försvunna kära, och exilpolackernas strävan att få resa minnesmonument över de döda stötte på patrull, till exempel i Stockholm där man på 1970-talet endast fick möjlighet att sätta upp ett monument på en bakgård i Östermalm. ’Realpolitiken’ (i detta fall svensk avspänningspolitik) ansågs åter väga tyngre än moralen. Men sedan 1999 finns monumentet på Johanneskyrkans kyrkogård i centrala Stockholm.

Peter Johnssons bok utgör en intressant läsning för svenska läsare, men även för polska läsare som förmodligen redan känner till många fakta kring Katyń-morden. Men det nya med boken är att den inte bara behandlar själva händelserna i Katyń utan även deras efterspel.

Boken som ursprungligen var skriven på svenska fungerar mycket bra på polska. Översättare är Jolanta Johnsson och hennes arbete är beundransvärt. Hon står också för den grafiska utformningen.

Peter Johnsson har med sina många böcker om Polens historia blivit ett namn att räkna med i den polska historieskrivningen.

Dorota Tubielewicz Mattsson
professor i polska språket
och litteraturen

Läs recensionen av Stalins mord i Katyn och dess historiska efterspel 1940 – 2010 när den kom ut 2010 >>

Sök i webb-Bulletinen