Kriget dör aldrig, det byter bara uniform

Publicerad 2015-04-22

Mycket har skrivits om Förintelsen – nazisternas utrotning av den judiska befolkningen i Europa. Men det pågick också en annan utrotning i andra världskrigets Polen – människor mördades, byar brändes för att ge plats åt tyskar.
Författaren Anna Janko har skrivit om sin mors öde – barnet som såg föräldrarna skjutas ihjäl, som fick svåra traumatiska upplevelser. Chocken går vidare från mor till dotter, och har också drabbat Jankos egen dotter.
Ola Mårtensson har läst Lilla förintelsen.

Lilla Förintelsen av Anna Janko är angelägen, men ännu inte översatt till svenska.

Lilla Förintelsen är inte översatt till svenska.

Anna Janko
Lilla förintelsen (Mała zagłada), 2015
Ännu inte översatt till svenska
Wydawnictwo literackie, Kraków

I Polen skyltar bokhandlarna i år med ett verk som i översättning skulle heta ”Lilla förintelsen”. Boken är skriven av Anna Janko, etablerad författare och skald. Från omslaget tittar två sorgsna barn kunderna rakt i ögonen.

Barnen är Jankos mamma och morbror, fotograferade tre månader efter det att tyska soldater bränt ner deras by och dödat deras föräldrar plus ett par hundra andra bybor (varav 45 barn). På bilden är flickan nio år gammal, pojken sex.

Anna Janko. Foto: Wydawnictwo Literackie.

Anna Janko.
Foto: Wydawnictwo Literackie.

Anna Janko lägger upp ”Lilla förintelsen” som en 250 sidors dialog med sin mamma: berättar, frågar och – när andras minnesbilder strider mot den f.d nioåringens – rättar.

Här får vi inte bara veta hur det var att på ett par meters avstånd se sina föräldrar bli avrättade – ”han sköt mamma genom munnen” – för att sedan tvingas vandra genom den brinnande byn med lillebrodern i ena handen och en treårig lillasyster i den andra och bara en enda mening i huvudet: ”nu är vi föräldralösa, nu är vi föräldralösa”. Vi får också veta hur chocken går vidare till nästa generation, till Anna Janko själv, och till hennes dotter. Och hur hon, författaren, tvingas svara på dagispersonalens framviskade frågor: flickan uppför sig underligt, vad hon varit med om …?

I ”Lilla förintelsen” tvingas vi ta del av vad som hände i östpolska byn Sochy den 1 juni 1943. Minnena har Anna Janko samlat in från mamma Renia och från de av mammans lekkamrater som överlevde dagen. Det är svårt att läsa deras berättelser – och att lägga dem ifrån sig.

Som redan efter de första raderna:

”Men mamma tänk på att det kunde varit värre. Bara död och brand. Ingen tortyr, ingen misshandel, inget bråk; inte ens en våldtäkt. De bara slog ihjäl i tur och ordning. Och inte särskilt noga heller; ibland träffade de, ibland inte, ibland fick de bättra på i efterhand. De sköt och det var ju bra, för som det heter: döden från en kula är den bästa döden. Mer än en har drömt om att få dö av en kula i stället för …

Tänka bara, mamma, din pappa plågades bara en kort stund och din mamma inte alls – en sekund bara och så var hon borta. De behövde ju inte ens se på när ert nya hus brann upp. De slapp få veta att hela byn brändes ner och att nästan alla dog. De hade tur.”

20 sidor efter ovanstående citat skjuts Anna Jankos morföräldrarna alltså nioåriga Renias föräldrar:

”Sedan kom två tyskar emot oss, i grön militäruniform och båtmössa. Ansiktena minns jag inte, bara uniformerna och himlen bakom dem. Som om de inte hade några ansikten. Jag minns tydligt, väldigt tydligt, hur en av soldaterna siktade på mamma. Hon stod på andra sidan stigen, precis vid sädesfältet, med min syster på armen. Och sen, innan mammas ben ens hade hunnit vika sig, siktade han på barnet. Samme soldat. Och sen, en annan … den andre tryckte ner den förstes gevärspipa. Bara den gesten minns jag, inte skotten, det var som om ingenting hördes. Mamma sjönk ihop samtidigt som skottet gick av, ner i marken. Jag och min bror satt … två meter därifrån.”

Och nioåriga Renia fick lyfta upp lillasyster från marken och leda bort henne tillsammans med brodern. Därmed kom barnen också undan den flygbombning som avslutade straffexpeditionen mot Sochy.

Renias dotter, Anna Janko alltså, lägger också in ett kapitel om ”goda tyskar”. Som sådana räknar hon t.ex dem som mådde illa under straffexpeditionerna eller gasningarna och ibland begick självmord hellre än att fortsätta mördandet. Sist i kapitlet lägger hon in några av de få siffror som finns i boken: i sydöstpolska Zamośćtrakten, där Sochy låg, ”pacificerade” tyskarna 115 byar och deporterade 110 000 polacker från 300 byar. 30 000 av dem var barn, av vilka 10 000 dog.

Syftet med deportationerna var att bereda plats för tyskar. Först för tysktalande från de delar av Östeuropa som Stalin hade fått i Molotov-Ribbentroppakten av den 23 augusti 1939, och sedan för de civila tyskar som flydde när de sovjetiska arméerna efter Stalingradvintern 1943 drev Hitlers arméer västerut.

En dryg vecka innan turen kom till Sochy hade en mindre by i trakten pacificerats. I den hade de tyska gendarmerna – stödda av ukrainska nationalister – först ägnat sig åt förhör under tortyr på torget och sedan bränt 58 invånare, varav många barn, i en för ändamålet lämpad byggnad.

Aktionerna får Janko att känna sig illa behandlad av västliga historiker och massmedier. Man har skrivit spaltkilometer om massakrerna i tjeckiska Lidice (ca 300 döda) och franska Oradour-sur-Glan, (642 döda) och på senare år ägnat stor uppmärksamhet också åt 1941 års mord på judar i nordöstpolska Jedwabne (1600 offer enligt den amerikanske historikern Jan T Gross, 340 enligt polska historiker på Nationella minnesinstitutet, IPN). Men inte om det som drabbade polackerna.

Men för att återvända till dialogen mellan Anna Janko och hennes mamma så kan den låta så här (sid 86): ”Vi måste prata om det här, prata ut om det. Så att du äntligen får ro och inte – Gud förbjude – tar med dig allt till den andra sidan. Och så att jag blir mindre rädd i mina drömmar. Mamma, du vet inte vilken barndom det här gav mig … Du födde mig 20 år efter kriget och ändå växte jag upp i skuggan av det.”

Eller 20 sidor längre fram:

”Det är som om jag haft två mammor. Den första: en vuxen kvinna som jag längtade efter när hon gick till affären, som jag var rädd för när hon var arg, som jag var stolt över för ingen på gården hade en så vacker mamma. Och så den andra: en liten flicka som miste sina föräldrar under kriget, alltid rädd och ensam, som alltid var hungrig och tvingades arbeta hos en moster som slogs och krävde att du bar dina vattenhinkar i uppförsbacke. En flicka som blev lycklig när hon efter kriget fick flytta till ett barnhem men som … mitt på blanka dagen kunde lägga sig på soffan och bara gråta. … Och säga till mig, till barnet: ´vad ska jag göra, vad ska jag göra´.”

Som hela livet igenom vägrade att återvända till byn hon kom från. Och fick sin dotter Anna att föreslå Förbundsrepubliken Tyskland att flytta hem Auschwitz, Majdanek och Stutthof till sig så att amerikanerna inte kan fortsätta att tala om ”polska dödsläger”.

Sochy förintades med motiveringen att byäldsten inte rapporterat till tyskarna att han fått besök av partisaner från skogarna runtom. Hur själva aktionen gick till har inte bara de överlevande barnen berättat för Anna Janko. Det har också bödlarna själva gjort. Deras rapport sändes med telex till det regionala polishögkvarteret i Lublin den 2 juni 1943, alltså dagen efter aktionen. I den heter det att ”Banditenortschaft Sochy” (banditbyn Sochy) förstörts och att invånarna förintats – ”Bevölkerung vernichtet”.

Tre dagar senare brände polska partisaner – d.v.s de som Himmler och Hitler kallade banditer – ner en by där tyskar från Bessarabien/Moldova ålagts att slå sig ner. Janko konstaterar: ”1943 var ett år när alla dödade alla.”

Och tillfogar ”Kriget dör aldrig, på sin höjd byter det uniform”.

Mamma Renia hamnade visserligen hos sina morföräldrar men tvingades ändå gå runt och tigga mat. Och hon grät. Grät. Och grät. Trots det hade barnen i den byn det bättre än deras jämnåriga i de vitryska byarna litet längre österut. Där krävde inte bara vapnen utan också svälten offer.

Hjältemod och ädelt uppträdande är inget Anna Janko kräver av sin omgivning. Inte heller av sig själv. För sådant känner hon sig själv alltför svag. Och oädel. Som tredjeklassare såg hon mjäkigt på när en aningen äldre flicka gav sig på en vilsegången mullvad och efter några försök faktiskt lyckades få ihjäl den. Och Anna gjorde ingenting för att rädda det lilla djuret. Så hur skulle hon ha vågat sig på ett försök att rädda någon som fördes förbi för att skjutas eller gasas ihjäl.

Månne det inte kunde vara dags att lyfta över Anna Jankos person- och känslocentrerade bok till svenska. Med en och annan fotnot kunde den lära oss att de många Lidicen och Oradourer som genomfördes i Polen ännu idag är mer än statistik. Kanske t.o.m påminna om att också 2015 års krigsoffer är något annat än siffror.

För som Janko skriver: kriget dör aldrig, det byter bara uniform.

Ola Mårtensson

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner