Krigsslutet 1945: Polen ur ett sovjetiskt perspektiv – befriat broderfolk eller besegrad fiende?

Publicerad 2015-10-31

Lundaprofessorn Kristian Gerner beskriver sig själv som en historiker som ägnar sig framförallt åt politisk-, social- och krigshistoria, och för Polenvänner är han bekant för sitt författarskap kring polsk historia. Den 21 oktober föreläste han om Rysslands syn på Polen genom tiderna. Adam Sabir refererar från föreläsningen.

Kristian Gerner talade om den ryska synen på Polen efter 1918 då landet åter blev självständigt.

Kristian Gerner talade om den ryska synen på Polen efter 1918 då landet åter blev självständigt.

I Ryssland har uppfattningen om Polen varit föga smickrande men i varierande grad från antagonistisk till vänskaplig och tillbaka igen. Ett exempel är när Ryssland bytte nationaldag till 4/11 som var det datum 1612 då Ryssland lyckades kasta av sig det polska oket. I Jaroslavl skall en staty t.o.m. ha rests till minne av denna händelse. Samma utveckling går också att spåra i vissa delar av den ryska historieuppfattningen där Polen har blivit andra världskrigets provokatör och angripare på Ryssland och där massakrer som de som ägde rum på polska officerare i Katyń beskrivs som polsk historiediktning. Det sade Kristian Gerner, historieprofessor med Centraleuropa som specialitet, vid en föreläsning hos Svensk-Polska Föreningen i Uppsala nyligen.

Åren 1920 och 1939 var Polen en sovjetfientlig stat, Sovjetunionen var en rysk stat med en kommunistisk ideologi och i Polen ansåg man att Sovjetunionen var en fortsättning på det ryska imperiet. Kriget mellan Polen och Sovjet inleddes i april 1920 och i slutet av juli hade polackerna tagit sig fram till Kiev. Lenins belägring av Warszawa i den sovjetiska motoffensiven visar sig vara en förövning till 1945, redan 31 juli infinner sig en politbyrå med målet att skapa ett Sovjet-Polen. Sovjetledningen avvisade all form av medling och när de krigförande parterna möttes i Minsk 17/8 1920 i delsyfte att dra en ny gräns vid ”Curzon-linjen” var man ännu omedveten om undret vid Wisła. Piłsudskis mannar har redan dagen innan röjt undan förutsättningarna för de sovjetiska hoten och påtryckningarna om en polsk demobilisering. En konsekvens av detta blir att gränserna hamnar längre österut än vad sovjeterna ville erbjuda. ”Curzon-linjen” blir en verklig gräns först vid krigsslutet 1945.

I perioden emellan världskrigen är Polen den stora antagonisten i sovjetisk uppfattning. Redan på Pusjkins tid, men även i senare litteratur, är polacken omskriven som en evig fiende, dekadent och som katolik inte att betrakta som slavisk. Polen ligger i vägen för ett imperiebygge där ett viktigt element är den sovjetiska handeln med Tyskland. I utbyte mot olja och spannmål får sovjeterna det nästbästa tyskarna har att erbjuda i teknisk väg. Den ryska synen på Polen under denna tid sammanfattas kanske bäst av den sovjetiska parten i Molotov-Ribbentroppakten från augusti 1939 – Polen betraktas som en icke-stat och ett historiskt misstag. I början på september samma år angriper Hitler Polen, under förevändningen att vara sina ”blodsbröders” (läs: ukrainare och vitryssars) beskyddare går sovjeterna in i en stat de anser vara oduglig efter Hitlers anfall. Den var borta med vinden, lämnande blodsbröderna åt sitt öde.

1941 svek tyskarna pakten med sovjeterna och fiendens fiender blir sovjeternas vänner. Den polska exilregeringen i London vill sovjeterna ej erkänna. När så Katyńmassakern uppdagas och, som NKVD:s Lavrentij Berija erkänner i sitt memorandum till Stalin från 1940, den polska exilregeringen finner uppgifterna trovärdiga, får sovjeterna en förevändning att exkludera den polska exilregeringen från kategorin ”min fiendes fiende”. I förhandlingarna som äger rum vid krigsslutet i Jalta är förutsättningarna andra än de var efter första världskriget. Sovjet är erkänt och Stalin är en av de fyra parter som avgör Polens fortsatta öde. De allierade makterna sviker sina löften till Polen, som endast erkänns i skepnaden av en ”folkrepublik” som den sovjetiska satellitstaten kallades efter 1952.

Polen går under den kommunistiska perioden från att vara fiende till att vara en allierad. Förutsättningarna med de nya gränsdragningarna och Tysklands delning möjliggör detta. I sina nya lydstater finner sovjeterna en högre civilisation på många områden. Man hävdar ändå att man äger en politisk framåtanda och mognad som saknas i satellitstaterna och skall läras ut under sovjetisk överhöghet. När villiga medarbetare infinner sig, blir kommenderingen också därefter.
Alltsedan kommunismens fall har den gamla bilden av polacken som en fiende åter grävts fram i Ryssland. Signifikant är att den inte får stå oemotsagd som under sovjettiden. 2010 visades exempelvis Andrzej Wajdas film om Katyń på olika biografer i Moskva. Men med Putins beundran av det ”stora fosterländska kriget” kommer också, menar Kristian Gerner, en idealisering av dess föreställningsvärld, inklusive den bild av Polen som då rådde i Sovjet. Som ett stegrande exempel på detta anför Gerner att Polens dåvarande premiärminister Donald Tusk bjöd in sin ryske motsvarighet till 70-årsjubileet av andra världskrigets inledning. Den gången erkände Putin tydligt Polen som ett offer för kriget. Vid 70-årsjubileet av andra världskrigets slut ser Kristian Gerner en motsatsställning till det tidigare erkännandet i Putins hyllande av Molotov-Ribbentroppakten.

Som brukligt var föreläsningen inramad av ett mingel där föreningens klubbmästare Jan Rutkowski och hans hustru Elżbieta gjorde en uppskattad insats. De närvarande var också tacksamma för att Carl-Gunnar Runebjörk hade kvällen till ära medtagit polsk korv.

Adam Sabir

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner