Kronisk ”frustration” rättfärdigar inte morden

Publicerad 2015-07-07
Författaren Anna Bikont. Foto: Marcel Lozinski.

Författaren Anna Bikont.
Foto: Marcel Lozinski.

Den polska journalisten Anna Bikonts Vi från Jedwabne ger en felaktig bild av Polen menar Anna Kremky och Jacek Gancarson, som i en insändare den 3 juni protesterade mot svenska mediers beskrivning av illdåd mot civilbefolkningen under andra världskriget, där polacker pekas ut som huvudförövare. De fick mothugg av Jan Axel Stoltz i ett genmäle den 7 juni: Det polska kollektiva minnet av Andra världskriget präglades i decennier av glömska eller bortträngning av de polska judarnas tragedi .
Jacek Gancarson påminde den 21 juni om de sovjetiska truppernas agerande i området.
Idag svarar Jan Axel Stoltz.

Svar till Jacek Gancarson:

Det är med viss tillfredsställelse jag läser Jacek Gancarsons inlägg (här i webb-Bulletinen 2015-06-21). Det är åtminstone mer civiliserat än hans och Anna Kremkys första insändare (2015-06-03).

Det är inte längre fråga om en ”judisk kampanj”, ej så mycket mediernas ”brist på proportioner”, och det finns när det gäller Jedwabne ett vidgående, att de polska katolska grannarna kunde ha begått hemska handlingar mot sina judiska grannar: ”Polackerna for alltså så illa under sovjetterrorn att de tog ut sin frustration på judarna”.

Detta är ett minimedgivande med karaktär av maxiunderstatement.

Under den sovjetiska terrorn (17 september 1939 – 22 juni 1941) förlorade polska familjer fler familjemedlemmar – enligt IPNs* siffror 150 000 – än den judiska befolkningen och var därför – enligt Gancarson – mer aggressiva än judarna.

Men vem riktade arvtagarna från 1800-talets stolta upprorsmakare sin aggressivitet emot och när? Mot sovjetmakten, när den fanns på plats? Nej, utan mot judarna, när sovjetmakten flyktat, och det var fritt fram att göra vad som helst med dem – de nya ockupanterna gjorde inga invändningar. Och detta gjorde polackerna på grund av frustration! Frustration?

Gancarsons psykologiska historieskrivning är tunnare än spiksoppa.

Medan Kremky-Gancarsons första inlägg i mycket rörde sig kring frågan om vilka som led mest under andra världskriget, polacker eller judar, rör sig Gancarson nu mer kring relationen mellan polacker och judar:

”Polackerna har aldrig byggt några dödsläger eller haft för avsikt att organisera utplåning av polska judar”.

Gancarsons formulering är inte ett särskilt gott exempel på den tydlighet han menar ”ska förhindra hyckleri och illdåd”.

Och fortsättningen – ”Tvärtom: före andra världskriget stödde, utbildade och utrustade den polska regeringen judiska partisaner (Betar) som verkade i Palestina” – är snarare en tolkning än en sådan beskrivning av händelseförloppen han vill vi ska komma överens om.

Betar var en extremt nationalistisk, sionistisk, halvmilitär, uniformerad, internationell organisation med sitt största medlemstal i mellankrigstidens Polen. Den samarbetade med polska fascistiska RNR Falanga och fick stöd också av Mussolini. Dess medlemmar utbildades militärt regelbundet av polska officerare. Att Betar också i övrigt stöddes av polska mellankrigsregeringar berodde inte på att de efter Piłsudskis död allt mer judefientliga regeringarna ville judarna väl, utan därför att Betar (ibland skrivet Bejtar) gick i konflikt med och också rent fysiskt störde andra judiska organisationers verksamhet men framför allt därför att Betar uppmanade de polska judarna att bosätta sig i Palestina – och alltså lämna Polen.

Om vi bortser från Gancarsons generalisering, att ”polackerna inte haft för avsikt att organisera utplåning av polska judar” är det uppenbart att det vid sidan av alla polska Rättfärdiga bland nationer fanns ännu fler polacker som ville se Polen judefritt.

När jag i början av 1960-talet började resa till Polen och med polacker diskuterade det historiskt då ännu ej så avlägsna andra världskriget, fick jag inte sällan höra uppfattningen, att en positiv konsekvens av kriget och de följande gränsförflyttningarna var att Efterkrigs-Polen nu var etniskt enhetligt: ”Vi slipper vitryssar och ukrainare, och har blivit av med judarna.”

I Jan Karskis länge hemliga första rapport i februari 1940 till den polska exilregeringen, Det judiska problemet i hemlandet under ockupationerna, publicerad på engelska i Jewish Social Studies, vol. 45 nr 1, 1983, berör Karski frågan om hur det polska folket ser på den tyska antijudiska politiken. Karski skriver: ”Lösningen på den judiska frågan, som den genomförs av tyskarna – detta måste jag hävda med känslan av fullt ansvar för det jag säger – är ett allvarligt och ganska farligt redskap i tyskarnas händer för att moraliskt pacificera breda skikt i det polska samhället … Nationen hatar förvisso sin dödsfiende – men den judiska frågan skapar något i stil med en smal bro, där tyskar och en stor del av det polska samhället möts i samförstånd.”

Många polacker väntade inte på tyskarna. Vintern 1939–40 var attacker på judarna legio. Påsken 1940 utbröt det som blev känt som Påskpogromen i Warszawa med ”filial” i Krakow. I attacker liknande tyska Kristallnatten drog 500–1000 framför allt unga polacker hela påskveckan runt i judiska kvarter, rånade, plundrade och slog sönder butiker, inspirerade av NOR (Nationella Radikala Organisationen) och Falanga och med slagordet ”Leve Polen utan judar!” I detta ”land utan Quisling” uppmanade NOR till deltagande i pogromen och till samarbete med Tyskland mot Sovjetunionen.

Uppenbarligen led polacker av kronisk ”frustration” både före och långt utanför den sovjetiska ockupationen.

Professorn i Öst- och Centraleuropastudier i Lund, Barbara Törnquist-Plewa, har i flera arbeten behandlat ”icke-minnet” hos polacker av de polsk-judiska förintelsetragedierna och hur diskussionerna efter Gross’ Jedwabnebok och hans senare böcker parallellt med den efterkommunistiska demokratiska öppenheten i mycket ändrat på detta.

Processen att förvandla icke-minnet till ett minne är lång och ofta smärtsam. Att omforma det kollektiva medvetandet till att omfatta inte bara Rättfärdiga polacker bland nationer utan också orättfärdiga bland polacker bär emot.

I detta arbete gör Polish Center for Holocaust Research* – instiftat 2003 – ett gediget arbete. Bland centrets utgivna arbeten finns Judenjagd, som redogör för den polska blå polisens och polska bönders deltagande i jakten på och mördandet av judar i ett powiat i södra Polen åren 1942–1945. Boken omnämndes här i webb-Bulletinen 2013-10-08, när dess engelska version Hunt for the Jews utkom i Storbritannien.

Kanske kan Jacek Gancarson och jag komma överens om att händelseförloppet är korrekt beskrivet?

Jan Axel Stoltz.

Jan Axel Stoltz.

I sin slutkläm framlägger Gancarson en kontrafaktisk historieskrivning full av fantasi: ”…om polackerna hade ansträngt sig tillräckligt med sitt eget militära försvar under sista 300 åren hade Förintelsen aldrig ägt rum på Polens territorium eftersom Hitler skulle aldrig ha kommit dit”.

Jag bygger vidare på hans fantasi: Tänk vad stort för den polska stoltheten, om man därigenom kunnat räkna hela 1700-talets polska arméer, 1800-talets upprorsmakare och alla Piłsudskis legionärer till de Rättfärdiga bland nationer som räddare av tre miljoner judar!

PS:
Ett konkret svar på en konkret fråga: Med ”polsk-politisk korrekthet” avser jag en hållning som rör en polsk politisk fråga, oberoende om korrektheten finns i Polen eller Sverige – det senare var fallet i omnämnandet av de Rättfärdiga bland nationer.

Också Gross uttrycker i Strach/Fear sin vördnad inför de många polska Rättfärdiga.

Fotnoter:

Jakten på judarna i sydöstra Polen >>

Polish Center for Holocaust Research >>

IPN – statlig myndighet som kartlägger nazistiska och kommunistiska brott mot polackerna.

Recensionen av Vi från Jedwabne >>

Tidigare debattinlägg:

Manipulerad historia väcker frågor” >>

Sanningen kolliderar med paranoja” >>

Tydligheten ska förhindra hyckleri och illdåd >>

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner