Kukiz, mannen som rörde om i den politiska grytan

Publicerad 2015-05-12
Paweł Kukiz i valkampanjen. BIld från hans Facebooksida.

Paweł Kukiz i valkampanjen.
BIld från hans Facebooksida.

Året var 1982. Stämningen i Polen var inte på topp. Solidaritet hade slagits ned av kommunisterna och i princip allt var förbjudet. Dock lämnade regimen, medvetet eller ej, en liten lucka för ungdomarnas energi: rockmusik. Hårdrocksband från väst tilläts turnera i landet och musikfestivaler poppade upp lite varstans. En av de största och mest omskrivna var festivalen i Jarocin. Tänk Hultsfredsfestivalen under dess bästa år och multiplicera det några gånger – japp, så stort var det!

Under den tredje upplagan av Jarocin år 1982 dök en 19-årig man upp som medlem i bandet CDN (förkortning för ”fortsättning följer”). Det var Paweł Kukiz. Året därpå återvände han med ett annat band, Aya RL och 1984 var det dags igen. Den gången blev det lite speciellt.

Kukiz i Piersi – skivomslag från punkkarriären.

Kukiz i Piersi – skivomslag från punkkarriären.

Kukiz, eller möjligen en kompis till honom, gitarristen Jezioro (egentligen Rafal Jezierski, ”Jezioro” betyder sjö för övrigt), hade hittat en gammal skrift med socialistiskt realistiska barn- och ungdomsdikter från 1950-talet. Kukiz och Jezioro bestämde sig för att tonsätta dem. Den något förbluffade censuren fick veta att ungdomarna värdesatte endast riktig kommunistisk litteratur och skydde allt annat. Det var ju bara att godkänna upplägget, så att säga. Sidoprojektet döptes till Piersi (”Bröst”, möjligen uttolkat som det proletära, dvs. slarviga, uttalet för ordet pierwsi, ”de första”).

De få låtarna levererades i rasande fart och blev en omedelbar hit på samizdatmarknaden* (man fick inte skivkontrakt hur lätt som helst hos de statliga skivbolagen). Folk spelade in konserterna på sina bärbara kasettbandspelare och kopierade sedan banden till vänner och bekanta, som i sin tur kopierade vidare.

För att fatta vidden av den ideologiska massakern kan man tänka sig ”Internationalen” på Sex Pistols-manér med skrik från Yoko Ono.

Efter kommunismens fall 1989 fick Piersi ge ut skivor som de behagade och satiren fortsatte. Texterna handlade om dagsaktuella företeelser som t.ex. den (hypotetiske) fulle kyrkoherden som kraschar sin nya fina bil, blir hjälpt av polisen och får kalaset bekostat av församlingsmedlemmarna. I själva verket var texten en svidande kritik av samspelet mellan den katolska kyrkan och ett religiöst politiskt parti. Melodin var en omtyckt kyrklig visa och bandet blev stämt för att skymfa religionen, men frikändes på villkor att de aldrig mer skulle sjunga låten live.

Därefter fortsatte bandet att spela musiken under sina uppträdanden men sjungandet fick publiken stå för. Kukiz sade för övrigt för några år sedan att han inte skulle våga göra en liknande låt nu och att han numera är kompis med den lokale byprästen.

Sedermera bytte bandet namn till Kukiz i Piersi (”Kukiz och Piersi”) men 2013 hoppade Kukiz av. Han fortsatte dock att ge ut skivor under eget namn.

Eftersom han härstammar från de forna polska östra gränsområdena, Kresy Wschodnie (bl.a. nuvarande Ukraina) fick han enligt egen utsago en polsk, patriotisk uppfostran. Han engagerade sig i sociala projekt som t.ex. HBT-frågor. Han är för rätten att vara gay men emot Pride-paraden i Warszawa. Under en tid läste han administration i Wrocław och juridik/statsvetenskap i Warszawa men han tog aldrig någon examen. Åren 2005-2007 stödde han PO (Medborgarplattformen) men blev tydligen besviken på att vallöftena aldrig infriades. När han ställde upp i kommunalvalet 2014 som kandidat för ”Partilösa som bestämmer själva”, en offspring från PO, blev han vald trots att han placerades sist på vallistan.

Dessvärre ansåg Sony Music Poland att det inte var bra för affärerna med en musiker som sysslar med politik och hade åsikter så de sade upp kontraktet. Kukiz blev förbannad – det har aldrig förr stört något skivbolag att musiker engagerat sig i samhället (se Bob Geldof och hans Band Aid, Midnight Oil och deras engagemang i miljö- och aboriginfrågor och Bono i U2 bara för att nämna några exempel).

I februari i år tillkännagav Kukiz att han skulle ställa upp som presidentkandidat. I början var det inte ens säkert att han skulle få ihop de 100 000 namnunderskrifter som krävs för att bli registrerad och få sitt namn tryckt på valsedeln. Men det gick. Med en minimal budget på runt 500 000 kronor, valrörelsens minsta högkvarter på 12 kvadratmeter och en bunt frivilliga valarbetare reste han överallt, inklusive i Storbritannien, och förkunnade sitt mycket enkla budskap: vi måste ändra valsystemet till enmanskretsar!

Opinionssiffrorna steg och medierna började få upp ögonen för den tokige punkaren. Inte kunde väl en motsvarighet till svenska Ebba Gröns Thåström, bli tagen på allvar av polackerna? Han bjöds allt oftare in till olika tv-program. Det gjordes fler och längre reportage om honom. Den sittande presidentens stab tyckte nog att han kunde avfärdas som ”utan erfarenhet och meriter”.

Och så kom valdagen. Enligt polsk lag råder ”valtystnad” fram till en timme efter vallokalernas stängning. Man får alltså bl.a. inte publicera vallokalsundersökningar för att inte påverka dem som inte röstat ännu. Nu är ju polacker rätt påhittiga av sig så redan innan resultaten offentliggjordes läckte uppgifterna ut på Twitter i form av en ”prislista”, där man kunde läsa att t.ex. ”jägarkorven” kostade 32 zloty. Alla vet att den sittande presidenten Komorowski är en inbiten jägare och priset tolkades (helt korrekt) som procentuellt antal röster.

Kukiz reaktion på resultaten kl. 21:00 i söndags var mycket emotionell. Förutom att han tackade alla som stött honom och hjälpt honom till ett tvåsiffrigt resultat ondgjorde han sig över mediernas behandling under valkampanjen. Extra pikant blev det när han förbannade tv-stationen TVN24 samtidigt som stationen i fråga sände live från hans valvaka.

Senare bad han en av stationens redaktörer, Monika Olejnik, om ursäkt ifall hon tog kritiken personligt.

Varför var han sur då? Jo, TVN24 intervjuade honom den 20 april och klippte och kommenterade hej vilt. Det något vinklade inslaget i programmet Czarno na bialym (Svart på vitt) lät påskina att Kukiz är sur för att han förlorat kontraktet med Sony Music Poland och egentligen inte har några politiska åsikter alls. Dessutom antyddes det att han samarbetade med nationalisterna (läs: hade nazistiska sympatier). Om vi nu lämnar frågan om Kukiz ekonomiska situation åt sidan förklarade han i intervjun med Monika Olejnik att han minsann är för HBT-rättigheter vilket nationalisterna inte är. Efter några timmars valfest (där han givetvis sjöng med husbandet!) berättade han även varför han inte uttryckte sina åsikter i olika frågor: Hade vi haft mer än en valfråga hade vi säkert fått in diverse sabotörer som bara skulle klyva hårstrån! Och det var nog väl genomtänkt – många av Kukiz anhängare har ingen aning om vad enmansvalkretsar går ut på men säger att de vill ”ändra allt”.

De som röstade på honom utgör runt 10% procent av det totala antalet röstberättigade. De flesta är unga, eller i vart fall ser de sig själva som unga. De är alla hjärtligt trötta på en sak: som svenska Asta Kask sjöng ”Du har röstat om och om igen, men har det hänt nånting sen? Nej!”.

Nu har Kukiz rört om ordentligt i grytan med självgoda politruker. Den sittande presidenten är så desperat att han söker stöd hos f.d. kommunisten och sedermera socialdemokraten, expresidenten Kwasniewski. Den unge, hittills rätt anonyme presidentkandidaten Andrzej Duda har fått en riktig egoboost och pratar om respekt för sina motståndare (läs: Kukiz eller snarare hans väljare) och verkar svänga i vissa frågor (IVF).

Det återstår att se vad Kukiz ställer till med i höstens val till parlamentet, sejmen. Han har fått blodad tand. Om en månad ska han presentera något som kan ses som ett partiprogram.

Lukas Blentesson. Foto: Privat.

Lukas Blentesson.

Hur skulle det se ut med en ung och oerfaren president från religiöst konservativa PiS (Lag och rättvisa), Kukiz-rörelsen som vågmästare i sejmen och statsapparaten som kryllar av politiskt tillsatta personer som garanterat inte vill bli bortrationaliserade? Tänk om Andrzej Duda faktiskt för en egen politik, han kanske rentav är PiS blivande ledare? Framtiden ter sig spännande att sia om. En sak är dock säker som amen i den polska kyrkan: Punks Not Dead, inte i Polen i alla fall.

*Samizdat kallades litteratur och musik som spreds underjordiskt eftersom regimen inte accepterade den.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner