Redan på gatan utanför Martin-Gropius-Bau i Berlin ser man att något polskt är på gång: polsk buss, polsk buss, polsk buss – från Koszalin, från Leszno, från Opole … Inuti den ståtliga byggnaden hörs mer tyska än polska. Utställningen lider mot sitt slut. Salarna är fulla av besökare, överraskade och förtjusta reaktioner hörs i sal efter sal. Recensenterna har höjt utställningen till skyarna. ”Den är så vacker”, skrev Die Welt, ”att man nästan – fast bara nästan – glömmer bort om vilka tragedier dessa stumma verk också vittnar.”

”Tür an Tür – Polen – Tyskland. 1000 år konst och historia”, Tür an Tür, dvs dörr i dörr eller vägg i vägg, sida vid sida. Ska man dra några spekulativa slutsatser av utställningens namn på polska: ”Obok. Polen – Tyskland. 1000 års historia i konsten”? Obok – Bredvid? Beroende på intresse kan man se det som två: en historieutställning och en konstutställning men väldigt fruktbärande sammanflätade av kurator Anda Rottenberg, tidigare chef för polska nationalgalleriet Zachęta i Warszawa.

Den polsk-tyska utställningen Obok/Tür an Tür visades bara på Martin-Gropius-Bau i Berlin.
Foto: Jirka Jansch.

Utställningen kom till inom ramen för det polska EU-ordförandeskapets internationella kulturprogram 2011 och arbetades fram i samarbete mellan Martin-Gropius-Bau i Berlin och Kungliga slottet i Warszawa. Båda ländernas regeringar har sponsrat med en miljon euro vardera. Från hela Europa fördes åttahundra konstföremål samman och presenterades i tjugotvå tematiska avdelningar för att underlätta förståelsen av det komplicerade polsk-tyska grannskapsförhållandet.

Den polsk-tyska utställningen Obok. Polska-Niemcy. 1000 lat historii w sztuce.

Förvisso har tusen års polsk-tysk historia varit fylld av konflikter, krig, förflyttningar av gränser och människor, städer och provinser som bytt namn. Nödvändigtvis finns detta med i utställningen, Jan Matejkos Slaget vid Grunwald finns i vävd version, och Matejkos monumentalverk Den preussiska eden har gjort resan från Kraków för att kunna ställas ut i Berlin. Dock:  i 2000-talets europeiska gemenskapsanda pekar utställningen starkt på övernationella aspekter i grannskapet. Var Kopernikus polack eller tysk? Inte längre viktigt. Här framställs han framför allt som en banbrytande vetenskapsman med betydelse för framväxande gränsöverskridande tankar och idéer. Var skaparen av altaret i Mariakyrkan i Kraków Krakówbon Wit Stwosz eller Nürnbergkonstnären Veit Stoss? Både och – viktigare än att strida är att här kunna visa alla hans tio bevarade kopparstick.

Första sidan till Kopernikus De revolutionibus orbium coelestium.

Jag kan inte dölja, att jag mer än av det konstnärliga lockades av det historiska. Jag ropade förtjust, när jag såg det originalexemplar av Kopernikus De revolutionibus orbium coelestium (Om himlakropparnas kretslopp) från 1543 som en gång tillhört Kopernikus tyske efterföljare Johannes Kepler. Och här fick jag också se det originalprotokoll från Wienkongressen 1815 som var den preussiska regeringens. Och av nyare historia: Ickeangreppspakten mellan Polen och Hitler-Tyskland från januari 1934, liksom det banbrytande brevet från de polska biskoparna till tyska biskopar 18 november 1965 med den då förkättrade formuleringen ”vi förlåter och ber om förlåtelse”.

Polsk-tysk nutidshistoria har också ett innehåll av Folkpolens relationer till DDR. Den polska rädslan – inte bara hos den kommunistiska regimen – för den västtyska revanschismen och krav på återgång från Oder-Neisse-gränsen försökte man stävja genom att teckna ett gränsavtal mellan Folkrepubliken Polen och Tyska Demokratiska Republiken. På en konsthistorisk kanske inte särskilt märklig tavla ser man DDR:s premiärminister Otto Grotewohl och Polens premiärminister Józef Cyrankiewicz i Gorzelec/Görlitz i juli 1950 underteckna ett ”evigt” gränsavtal. Viktigare i dag är den traktat om ”gott grannskap och vänskapligt samarbete” som slöts i Bonn i juni 1991 mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Polen och som löste frågan om Oder-Neisse-gränsen – för gott? Originalet med förbundskansler Kohls och premiärminister Bieleckis namnunderskrifter fanns att se på utställningen.

På väg ut från utställningen hade jag en pockande fråga: Var kommer den här utställningen att visas härnäst? Det dystra svaret var: Ingenstans. De åttahundra föremålen återgår till sina långivare, och den som vill se dem igen får turnera genom Europa och kommer ändå inte nära mer än hälften. Trösten är några sidor på internet så länge de ligger kvar och en 800-sidig katalog med bilder och texter, som också den är ett mästerverk.

Jan Axel Stoltz

Internetsidor:

http://www.rp.pl/galeria/9149,1,720136.html#bigImage

http://kultura.gazeta.pl/kultura/51,114530,10328767.html?i=0