Kulturchocken som övergick i livslång förälskelse

Publicerad 2008-12-21

Aprilmorgonen var grå när tåget rullade in på Dworzec Glowny i Warszawa den där aprilmorgonen för mer än 40 år sedan. Jag hade kommit, en ung svensk studentska, till Warszawa med en kontaktadress och några få polska ord i bagaget.

Första gången bakom järnridån ? det var inte utan att man var litet nervös när man kom från det trygga Sverige. Kalla kriget var aktuellt och rädslan för Sovjetunionen och kommunismen var levande begrepp för mig. Att jag inte skulle se mycket av den varan i Polen kunde jag inte veta då. Det här var så längesen att inte ens färjan till Polen hade kommit igång. Det gjorde den först två år senare, sommaren 1967, och då i skepnad av ett gammalt fartyg som tidigare uppehållit trafiken till Gotland.

Nej, man fick vackert sätta sig på tåget och rulla hela vägen söderut till Trelleborg. Där väntade den gamla hederliga järnvägsfärjan som tog oss över till Sassnitz, en rutt som invigts i början av över 60 år tidigare. På vägen lyssnade jag spänt till en tysk dam, som blivit opererad i Cottbus ? det var billigare där. Med spänning konstaterade jag att jag nu befann mig på östtyskt territorialvatten. Järnridån for ner med ett rasslande längs fartyget.

Gränskontrollen har jag inget minne av – kanske var den lindrigare än senare, då skällande hundar motades fram för att fastställa att ingen stackars Republikfluchtling gömt sig under vagnens innertak.

När vi tagit oss uppför den branta backen från färjeläget var kusten klar till Berlins famösa Ostbahnhof. Nu är den gamla stationshallen, som påminde om Centralen i Stockholm, riven och ersatt med en ful byggnad i glas men då vakade kulsprutenästen i hörnen på andra radens balkonger så att ingen upprorisk folkmassa försökte besätta stationen – om nu någon hade haft sådana planer. Stämningen i kupén var dov men lättade betydligt efter polska gränsen, där gränspoliserna t.o.m. drog ett litet skämt.

En tysk familj som stannat kvar bakom den nya gränsen konstaterade förvånat: Har ni bananer i år? när jag drog fram en som ingick i min matsäck.

I morgongryningen rullade tåget på Dworzec Glowny, som nu är museum. När jag steg av tittade visumtjänstemannen häpet på mig – individual tourist, det var en sällsam företeelse på den här tiden. Först senare förstod jag, att han antog att jag kommit för att söka abort, en vanlig anledning till svenskors besök i Warszawa, där aborterna i stort sett var fria. Nu är det tvärtom, Solidaritets seger 1989 medförde att de polska abortlagarna skärptes så att de nu är så gott som strängast i Europa.

Jag fick ett rum på ett enkelt hotell och blev utbjuden på kvällen till gamla sjaskiga Hotell Metropol, där jag drack mitt livs första vodka.

– Do dna (botten upp), en fras som berikade mitt knappa polska ordförråd blev kvällens behållning. Redan nästa dag ringde jag till den familj som jag fått adressen till och Edward Manitius kom genast över. Han drog ut väggkontakten till radion, vilket gjorde djupt intryck på mig. Där kunde finnas en mikrofon gömd, förklarade han. Järnridån rasslade till igen.

Med karakteristisk polsk gästfrihet erbjöd han mig genast att flytta över till familjens våning i Praga på ulica Kepna. Det vill säga, av den ursprungliga vackra patriciervåningen återstod endast den hälft som låg åt gården. Den del som vette åt gatan hade avskilts genom att ett valv mellan två av rummen murats igen.

Edward Manitius var en bitter man. Före kriget hade han ägt tre leksaksfabriker, nu kom en gammal arbetare till honom varje morgon och hjälpte till att gjuta små kulörta plastfigurer på en maskin i köket, som annars var den gamla hushållerskans domän.

Men han hade en Maluch, en liten Fiat, som var ett tecken på ett icke föraktligt välstånd i 1960-talets Polen. Med hjälp av den ville han visa mig staden. Men det var ingen konventionell sightseeing bland Warszawas sevärdheter. Kriget hade upphört bara 20 år tidigare och herr Manitius levde kvar i ockupationens ohyggligheter.

Här sköt tyskarna 100 polacker, pekade han. Här mördade de 40, fortsatte han. Här slungade en tysk officer ett litet barn i väggen, så att skallen krossades.

Till slut kom vi till Nikemonumentet och herr Manitius översatte inskriptionen: Bohaterom Warszawy till Aux heros de Varsovie. Han var noga med att tala franska med mig på gatan för att övergå till tyska, som jag kunde bättre, när vi satt i bilen. En av de första polska fraser jag lärde mig var för övrigt: Jag är svenska. Talar ni tyska? En nödvändig kunskap när tyska språket erinrade om nazitidens fasor.

Ännu minns jag hästhovarnas klapprande på morgnarna på Kepna, när kolfororna kom och vräkte ut sin svartglittrande last framför källarhålen där de sedan skyfflades in av portvakten. Svängde man runt hörnet kom man ut på ulica Targowa, Pragas berömda huvudgata, kantad av grå hus där rappningen för länge sedan flagat av och där fasaderna var prickade av hål efter granatsplitter. Kriget föreföll att ha tagit slut dagen innan.

Gunnel Arbin är journalist med inriktning på Östeuropa, särskilt Polen.

Grått var inte bara Targowa utan hela Warszawa och människorna var illa klädda med en förkärlek för brokiga chiffonscarves vad kvinnorna anbelangar. En stor skara samlades utanför en Komisbutik (där man kunde sälja innehållet i utländska gåvopaket) på Nowy Swiat, där två guldglänsande amerikanska läppstift tronade i det dammiga skyltfönstret.

Nu är allt detta längesen. Praga, den fattiga arbetarstadsdelen, har blivit en hemvist för den chica bohemen och Bazar Rozycki, där man en gång kunde köpa högklackade italienska skor, har återgått till de ursprungliga ägarna. Och på Nowy Swiat står butikerna i elegans inte efter någon annan världsstad.

Av Gunnel Arbin

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner