För att uppmärksamma Polsk-Skandinaviska Institutets 20-årsjubileum har Slavica Lundensia kommit med en ny volym, Polsk-skandinaviska möten. En rad framstående forskare har publicerat sina skandinavisk-polska rön, och det är fascinerande att se hur mycket det har forskats på det här området.
Gabriela Majewska har undersökt den svenska adelns uppfattning om Polen och polackerna under 1600-talet och början av 1700-talet. Sverige firade triumfer i det svensk-polska kriget 1655–1660, och den svenska eliten var inte särskilt imponerad av någonting i Polen. Lättsinniga, obeständiga, odisciplinerade, otillförlitliga, indolenta och korrumperade – det är bara några av omdömena. Man uppskattade dock adelns och borgarnas breda kulturella intressen och goda språkkunskaper.
Wirginia Bogatic skriver om hur den svenska regeringen hanterade repatrieringen av polska flyktingar och före detta koncentrationslägerfångar.
Under rubriken Kulturell schizofreni analyserar Magdalena Żmuda-Trzebiatowska Zbigniew Kuklarz författarskap. Kuklarz är en av de unga svenska författare som skriver om hur det är att växa upp i en invandrarfamilj och hans böcker Hjälp, jag heter Zbigniew och Anteckningar från en Fiat har skapat irritation bland polacker i Sverige.
Peter Johnsson.
Sist skriver redaktören Barbara Törnquist-Plewa om begreppet kulturtranslator, en person som översätter mellan kulturer så att budskap som kommer från en kultur kan tas emot och förstås i en annan. Ett svenskt exempel på kulturtranslator är svensken Peter Johnsson, som efter många år som utlandskorrespondent i Polen skrivit böcker om polsk historia.
Som vänsterintellektuell arbetade Peter Johnsson för Fjärde internationalen som skickade honom till Polen och andra länder bakom järnridån, där han träffade nyckelpersoner i den polska oppositionen som många andra journalister inte hade tillgång till. Men Solidaritetsrörelsens uppkomst 1980 och införandet av krigstillståndet den 13 december 1981 fick honom att tappa tron på kommunismen i praktiken.
Han gifte sig med en polska men förbjöds att bosätta sig i landet, varför den unga familjen tvingades att flytta till Sverige. Peter Johnsson skrev artiklar i pressen för att informera den skandinaviska allmänheten om vad som hände i den delen av Europa. Samtidigt smugglade han oppositionella skrifter och utrustning till de underjordiska tryckerierna.
När krigstillståndet var över flyttade han och hustrun omedelbart tillbaka och har bott i Warszawa sedan dess. Därifrån kunde han tack vare sina kontakter med den demokratiska oppositionen komma nära de stora händelserna och rapportera till skandinaviska medier.
Efter Sovjetunionens fall tröttnade Peter Johnsson på att bevaka dagspolitikens käbbel. Han noterade att det inte fanns mycket om polsk kultur och historia på svenska, inte heller om Katyn. Han beslöt sig för att skriva historiska verk i stället.
Barbara Törnquist-Plewa vill i intervjun med Peter Johnsson ta reda på vad som formar och driver en kulturförmedlare. Svaret blir att hans nyfikenhet, äventyrslust och mod fick honom att resa ut i världen, hans berättarlust och behovet av att dela med sig av sina kunskaper fick honom att skriva. Ett emotionellt engagemang i en annan kultur måste också till för att man ska bli en framstående kulturförmedlare. Peter Johnsson engagerade sig politiskt i den polska oppositionen, han fick vänner där och han mötte kvinnan som blev hans hustru. Han ”sjönk in” i landets kultur, tillägnade sig dess folks minnen vilket genererade den empati som krävs av en framstående kulturtranslator.
Gunilla Lindberg
