Lundaförfattaren Barbara Kobos Kaminska älskar loppmarknaden vid Södra Esplanaden i Lund.

Det är en tummelplats för barn och vuxna, en promenadplats för poetens tankar och till slut det ställe där hon hittade en vas från sin barndom i Olesnica tre mil öster om Wroclaw.

Foto: Andrew Kobos

 

Så gott som varje lördag från tidig morgon och hela förmiddagen är loppmarknaden igång längs Södra Esplanaden strax söder om centrala Lund. Det är en utmärkt plats för både försäljare och köpare, ett ställe där man kan sälja och köpa praktiskt taget allt. Södra Esplanaden är en bred aveny med en promenadallé mellan de båda körbanorna. Där, utmed alléns båda sidor, sätter man upp enkla små stånd, mittemot varandra. Träden sträcker ut sina grenar och formar sig till ett valv ovanför, ett skydd mot både sol och regn. Det ger en inramning till den speciella stämning som råder på platsen och det hela blir till en slags happening i ett galleri fyllt med allehanda gamla prylar.

Salustånden med alla sina second handgrejer, tusen och åter tusen småsaker och ibland även helt nya varor väcker mångas förtjusning. Ett oräkneligt antal människor vandrar runt och beskådar varorna och försöker pruta. Någon hoppar över en vattenpöl, en annan sneddar över gatan, fnittrande barn rusar förbi. Redan tidigt på morgonen råder här ett sammelsurium av prat men det går knappt att urskilja några ord. Allén sjuder, vibrerar av livliga samtal när affärer görs upp på en mängd olika språk.

Tankar bland halvsekelgamla grytor

Under trädkronornas tak lever allén sitt dolda liv fyllt av de underligaste föremål, begagnade stolar, gammalt porslin och keramik, askungefigurer av porslin, dockor i silverklänningar, vackra dräkter från förr, tavlor, högar av minnessaker i oformliga ramar, färggrann keramik, halvsekelgamla grytor och en salig blandning av hopsamlade paraplyer.

I alla väder sedan länge har jag kommit hit på lördagsmorgnarna. Det enda som lyckats hålla mig härifrån har varit hällande regn för jag avskyr paraplyer, även med romantiska rosor på. I början var detta en promenadplats för mina tankar. Men så småningom upptäckte jag inom mig en slags känsla för denna plats, särskilt den gången när jag såg en blomvas, nästan likadan som den som fanns i mitt barndomshem. Vattnet i vasen brukade frysa till is varje vinter men på något underligt sätt aldrig sprack den aldrig, trots att det var just det jag väntade på, upphetsad av tanken på den oundvikliga smällen.

Mina tidiga lördagspromenader på loppis tar jag för att pigga upp ögonen, för att tillfredsställa själen, för att bevara jämvikten mellan det sköna och allt det skräp som omger oss i vardagen. Varje lördag är olik de andra, jag vet aldrig i förväg vad jag kommer att se där, vad jag kommer att falla för eller vem jag kommer att träffa. Med andra ord en sann happening.

Gestalter rör sig i dunklet mellan träden

Min stad har många dystra dagar med gator som ligger inbäddade i dimma. Husens tegelväggar tränger sig igenom dunklet och jag dyker upp från gården framför vårt hus; jag går längs en gata och kommer fram till en annan med livligare trafik, där bilar antingen susar förbi eller stannar så att försäljarna kan flytta över sina prylar till någon ännu icke upptagen plats eller bara lasta av dem vid trottoarkanten. En del är nog sådant som slumpats bort på något överfullt varulager eller funnit sin väg hit från något främmande land. Dessa rester från en annan värld, för ett ögonblick stoppade i tiden, återspeglas i de närliggande husens fönster och möter vardagens värld.

Jag ser massor av gestalter som rör sig mellan stånden. Till och med en dag med strålande sol är det rätt mörkt här under träden. På soliga sommardagar släpper det täta lövverket inte igenom ljuset och på hösten eller vintern skyms den låga solen av husen längs gatan. Men efter en kort stund har jag vant mig vid skymningsljuset (värre är det för min mans kamera som inte tål detta halvmörker). Jag urskiljer dragen i människornas ansikten, en del känns välbekanta. Här finns många som är magnifika, originella, försedda med yviga mustascher. Då och då jagar min man just sådana ansikten med sin Nikon-kamera, och ibland kan de visa sig vara lite väl påträngande i sin iver att komma över hans fotoutrustning.

En liten, äldre kvinna med silverlånga flätor och ljus hatt på huvudet ler mot trogna loppisbesökare och bjuder ut festliga gamla prylar till försäljning. En äldre man med långsmalt ansikte och skägg säljer små porslinsfigurer och lampor. En annan äldre man, med Gaulle-mössa på huvudet, och hans fru har specialiserat sig på emaljkastruller, handdukar och borddukar av linne. Någon i basebollmössa och med orakat ”hårdkokt” ansikte som påminner om Hemingways bjuder ut verktyg, skruvar och andra hårda metallvaror. Ungdomar – ett förälskat par, en tjej som sitter i knäet på en ung kille och trycker sig mot honom i kylan – säljer kläder av senaste mode, glittriga smycken och gamla LP-skivor, allt i bästa skick till låga priser.

Barn säljer sina leksaker med en känsla av stundens betydelse

Några av försäljarna är säkerligen ”proffs”, medan andra helt uppenbart är amatörer, ofta hela familjer med barn som velat göra sig av med lite gammalt skräp hemifrån. Barn med allvarliga miner och en känsla av stundens stora betydelse säljer sina gamla leksaker. Man förundras verkligen över att de kan förmå sig att lämna dem ifrån sig, saker som betytt så mycket för dem i deras lekar. De låga priserna är förstås det som drar folk till denna ”happening”. Loppmarknaden är antagligen den sista platsen i Lund där man fortfarande kan komma över någonting  för 5, 10 eller 20 kronor.

Bland dem som ser sig omkring och köper någonting finns alla möjliga människor, alla grupper är representerade från samhällets topp till invandrare och människor som måste vända på varenda slant. Ett tvärsnitt av Lunds blandade befolkning. Människor som försöker komma över något de behöver till ett billigt pris, diverse samlare, prylgalna, försäljare. En del, ser man, är snobbar på jakt efter märkesvaror till vrakpriser.

Köparna studerar varorna noggrant och med allvarliga ansikten, gamla prylar av okänd härkomst, bortglömda strykjärn av gjutjärn att lägga till samlingen. En nyfiken herre med mustasch, en tankfull spanare går igenom högar av böcker och någon med en stark önskan efter fynd bland alla rader av små figurer, gamla verktyg, begagnade apparater. Ett långsmalt mansansikte lyser upp i ett glatt leende när han lyckas köpa ännu en liten skatt till ett lågt pris.

Prutar på en antik trattgrammofon

Gustav från Litauen är en äldre herre i basker som står lutad över en låg cykel. Han är specialist på musikinstrument, och vill köpa en numera antik trattgrammofon. Hans runda ansikte sträcks ut i en missnöjd grimas när det visar sig svårt att få ner priset. En man har ett tankfullt ansiktsuttryck, kanske inser han att allt är förgänglighet. Alla dessa saker har haft sin tid och sin plats, de har säkert betytt något för någon, men nu är de anonyma, själlösa och utan värde.

Även jag funderar över sakers och människors förgänglighet, över vilken historia som döljer sig bakom alla dessa grejer och deras tidigare ägare. Jag tänker på dessa oansenliga föremål och deras öde, föremål som människor ändå inte kan leva utan. Och på hur småsaker, för några bagatellartade, hos andra kan väcka minnen från barndomen, föräldrahemmet, väcka upp någon slags svårdefinierbar hemlängtan.

I denna stad med sitt stojande folkliv under morgontimmarna, ödslig, trist, färglös mot kvällen, där pågår min ständiga monolog.

Barbara Kobos Kaminska

 

Barbaras dikter kan läsas på familjens hemsida >>