Lundavänner gjorde succé i Warszawa

Publicerad 2016-09-06
Den skånska gruppen Lundavänner framförde sin föreställning Dni, których nie znamy/Dagar vi inte känner på Singerfestivalens avslutningsdag. Foto: Stanisław Godula

Den skånska gruppen Lundavänner framförde sin föreställning Dni, których nie znamy/Dagar vi inte känner på Singerfestivalens avslutningsdag. Foto: Stanisław Godula

Trehundraåttio platser rymmer Teater Kwadrats stora scen. Trehundraåttio platser var sedan veckor bokade inför musik- och teatergruppen Lundavänners föreställning Dni, których nie znamy/Dagar vi inte känner på söndagseftermiddagen, Singerfestivalens avslutningsdag.

Lundavänner består av drygt dussintalet polskfödda invandrare, till allra största delen från den judiska grupp som kom till Sverige runt 1969-70 efter att ha körts iväg från Polen under den förhoppningsvis sista stora antisemitiska hatvågen 1968. Från vänster på bilden Anna Szust (i pjäsen  Miriam), Helena Kazarina  (sångsolist), Piotr Mirek Ancypo  (Heniek), Ben Erlich  (solist), Marek Werbart  (gästen från Amerika solist),  Janusz Tencer  (allt – främste solisten), Masia Tencer (kör), Ewa Oher ( – delvis dold – kör), Gwidon Jakowlew  (solist +kör), Hanna Jakowlew  (kör), Magdalena Stoltz (pianist).

Janusz Tencer är gruppens textförfattare, regissör och konstnärliga ledare. Han skriver nya texter till för åhörarna både kända och mindre kända melodier, sångtexter och scenarier som fångar upp gruppmedlemmarnas egna historia, känslor, upplevelser och erfarenheter. Hans förra pjäs, Marcowe migdaly/Marsmandlarna handlar om att vara från Polen utstött jude, om avsked, om livet i ett nytt land. Gruppen har spelat den inför huvudsakligen andra judiska grupper i New York, Paris, Frankfurt, Israel och på hemmaplan, dit man räknar både Warszawa, Stockholm, Göteborg och Köpenhamn.

Söndagens bejublade föreställning Dni, których nie znamy rör sig i nuet. Det beprövade äkta paret Miriam och Heniek har i sitt hem i en sydsvensk stad bjudit in vänner till fest. Miriams ungdomsvän Mauritz/Moniek har nämligen kommit på besök från Amerika. Henieks och Miriams humorfyllda dialog interfolieras med två parallellskeenden: I salongens/vardagsrummets – och scenens – mitt samlas gästerna runt pianot och sjunger de polska sånger man alltid sjungit på sina fester. Utanför salongen/vardagsrummet framträder några av gästerna med soloframföranden av sånger med innehåll av tillbakablick, nutidsglimtar, sorgeämnen och glädjeämnen. Denna scenografiska och dramaturgiska kontrastering ger föreställningen och framförandet en dynamik, som dels successivt ökar förväntningarna: Vad skall komma nu? dels ger en trygghet i upplevelsen: Det här känns bekant.

Den kanske bästa beskrivningen av pjäsen gav en av de yngsta i publiken, 15-årige Jakub, när han beskrev sin upplevelse så här: Litet sött, litet bittert.

Jan Axel Stoltz

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner