Några dagar efter flygkatastrofen vid Smolensk läste jag hans namn på nätet bland offren. Roman Indrzejczyk, huskaplan hos president Lech Kaczynski, som följde med honom till den minnesceremoni i Katyn, som aldrig skulle äga rum.

Jag träffade honom första gången hösten 1989 vid en minnesgudstjänst för Grazyna Kuron, som fick en allvarlig lunginflammation under interneringen under undantagstillståndet i Polen. Hon dog i mars 1982. Det var mina vänner på Solidaritets medborgarkommitté som bad mig följa med och vi for alla till Jesusbarnets kyrka i Warszawastadsdelen Zoliborz. Gudstjänsten leddes av en av Solidaritets verkliga kämpar, kyrkoherden Roman Indrzejczyk, som en gång samlat Solidaritets landskommission till hemligt möte i församlingslokalerna. Hämnden blev att hemliga polisen UB försökte bränna ner kyrkan. Mötet kunde de däremot inte stoppa, eftersom regimens företrädare aldrig vågade gå in i kyrkorna. De präster som mördades, som t.ex Jerzy Popieluszko, överfölls utanför kyrkportarna.

Jag skall aldrig glömma Jacek Kuron som efter gudstjänstens slut ensam knäböjde på stengolvet längst bak i kyrkan.

Efter gudstjänsten gick jag fram till Indrzejczyk och sade att jag gärna deltagit i nattvarden men inte kunde, eftersom jag var protestant.

– Hos mig kan ni. Indrzejczyk tvekade alltså inte att bryta mot ett av katolska kyrkans strängaste förbud genom att låta en icke-katolik delta i kommunionen

Jag var ofta i Polen de åren, för det fanns mycket att skriva om i det samhälle som tog sina första trevande steg på demokratins väg efter kommunismens fall. När planekonomin avlöstes av marknadsvarianten, fick många äldre det svårt. Pensionerna räckte inte till då zlotyn tappade sitt värde. Indrzejczyk var inte sen att hjälpa till. Han startade en bespisning för gamla och fattiga i församlingslokalerna och jag höll föredrag i Sverige för att samla in pengar till verksamheten. Det var fint att se hur församlingsborna uppskattade sin kyrkoherde.

2008 besökte jag honom igen i Warszawa. Då var han pensionerad och bodde i högst uppe i en byggnad som församlingen ägde. Katolska präster lever oftast ett enkelt liv och jag var förvånad över den enkla, närmast påvra rum där han bodde. Trakteringen var ett glas te och några praliner ur en chokladask. Men hjärtligheten var densamma som vid våra tidigare sammanträffanden.

Det var presidenten själv som bett honom att bli huskaplan och han var naturligtvis glad över kallelsen. Själv var jag ganska överraskad över utnämningen, eftersom Kaczynski var känd för sin religiösa och politiska konservatism och Indrzejczyk var utpräglat liberal och ekumenisk.

Nu vilar Roman Indrzejczyk på Armékyrkogården på Powazki, där många andra kända personer ur Polens historia är begravda. I bokhyllan har jag de dikter han skrev som getts ut av en holländsk vän.

Roman Indrzejczyk hade vänner i många länder och för mig representerar han det finaste i den polska katolicismen.

Gunnel Arbin