I år är det sjuttio år sedan upproret i Warszawas getto.

Det slogs ner med stor brutalitet och gettot, där närmare en halv miljon judar tvingats bosätta sig under svåra umbäranden, förintades.

Minnet av Gettoupproret hedras hela veckan i Warszawa.

Jan Axel Stoltz rapporterar.

Prick klockan tio på förmiddagen fredagen den 19 april hördes sirener över hela Warszawa, och många av stadens kyrkklockor ringde. Sekunderna efter ljöd den polska nationalsången vid Gettohjältarnas monument och nybyggda Polska Judars Historiska Museum.

Därmed var minneshögtiden inledd, en minneshögtid för att hedra och hylla framför allt de unga judar som samma dag för sjuttio år sen gjorde uppror mot den nazityska förtryckaren, men också för att minnas de mördade.

Då – den 19 april 1943 – var det nästan sommar och tjugofyra plusgrader, nu bjöd Warszawa på en molnigare och svalare uppsyn.

Minneshögtiden hade både civila, religiösa och militära inslag. President Bronislaw Komorowski uppehöll sig i sitt tal kring aspekter som kunde förena katolska polacker och judiska polacker. Med ett citat från Bartoszewski pekade han på judarnas utsatta situation under ockupationen: ”Varje polack riskerade att dö, men varje jude var dömd att dö”.

Bara tre personer som överlevde upproret finns kvar i livet. Två av dem var på plats, den ene, Symcha Ratajzer-Rotem med täcknamnet Kazik, förärades Polens-pånyttfödelse-ordens Stora kors av president Bronislaw Komorowski.

”Jag är säker på att Er kamp tjänade Polens pånyttfödelse” sade Komorowski, ”och i Polens och polackers namn tackar jag Er”.

”Vår beslutsamhet styrde oss”, berättade den snart 90-årige Ratajzer-Rotem, ”vi ville själva välja hur vi skulle dö, det var allt. Men än idag förföljer mig tanken om vi överhuvudtaget hade rätt besluta om att göra uppror och där igenom besluta att förkorta människors liv med en dag, en vecka eller två. Ingen hade gett oss den rätten. Med dessa tvivel måste jag leva.”

Minneshögtidens motto ”Minnet som förenar oss” fick liv när Polens överrabin Michael Schudrich och tre militära präster från Katolska, Ortodoxa och Protestantiska kyrkorna tillsammans läste psalm 130 ur Psaltaren på hebreiska och polska.

Högtidens känsloladdade höjdpunkt var när New York-kantorn Joseph Malovany sjöng den judiska bönesången för de döda ”El mala rachamin”.

Den officiella högtiden slutade med militär salut och militär minnesappell. Namn på judar, döda under kriget, upproret och senare, lästes gruppvis, och efter varje grupp av namn svarade de två plutoner som stod hedersvakt: ”Heder åt deras minne!”

Runt två tusen deltagare kom till minneshögtiden. Många lade ner kransar och blommor framför Gettomonumentet. Men platsen ville inte riktigt tömmas. Några hundra gick den väg som Marek Edelman gått varje 19 april i sextio år, från monumentet via bunkerminnet vid Milagatan 8 och andra minnesmärken till Umschlagplatz, platsen varifrån deportationstågen avgick till Treblinka. I år gick filmregissören Agnieszka Holland med. För varje minnesmärke som passerades minskade hennes påskliljebukett med en blomma.

Framåt eftermiddag och kväll hade scenen framför monumentet ändrats. Intill de stora kransarna hade tillkommit många små påskliljebuketter och tända gravljus. Lärare som under dagen berättat om ”Minnet som förenar oss” var där med elever. Mammor med barn, som idag bor och lever i det gamla gettoområdet, kom och visade respekt och förundran.

Det Polska Judars Historiska Museum som länge planerats och länge byggts, skulle stå färdigt till 70-årsminnet av gettoupproret. Så färdigt, att det kunde invigas och dess stora multimediala huvudutställning visas, blev det inte. Men under de tre dagarna fredag–söndag var museet öppet för visning och för olika arrangemang. Nyfikenheten var stor och publiken strömmade till. Urpremiären för dokumentärfilmen ”Rotem” fyllde 500-personersauditoriet. Likaså gjorde amerikanske professorn Sam Kassows föreläsning om ”Oneg Shabat”, det arkiv över gettot som Emanuel Ringelblum startade, som gömdes och delvis återfanns efter kriget.

Minneshögtidens respons bland Warszawaborna var stor, och medierna rapporterade om hur folk stannade upp och stod stilla när sirenerna ljöd.

Under fredagen och lördagen hade 35.000 papperspåskliljor hittat till kappor och rockuppslag, och de återstående 15.000 var slut på söndag kväll.

Lördagens cykeltur runt gettot och dess minnesplatser samlade 1500 deltagare, och under söndagskvällens ceremoni ”Minnets länkar” stod tre tusen med ljus i hand sida vid sida längs gettomurens sträckning.

Och uppmärksamheten fortsatte. Måndag-tisdag 22-23 april pågick en vetenskaplig konferens på temat ”Att vara vittne till Förintelsen”, och dagarna 23-28 april pågår filmfestivalen ”Jewish Motifs”.

Warszawa 2013-04-23
Jan Axel Stoltz

 

Läs också den första artikeln om minnet av gettoupproret, Polen högtidlighåller minnet av gettoupproret >>
De mördades ansikten, Jan Axel Stoltz anmäler Samuel D. Kassows bok Vem ska skriva vår historia? >>