Mitt möte med Irena Sendler

Publicerad 2008-04-17
Irena Sendler räddade flera tusen judiska barn undan Förintelsen. Foto: Mariusz Kubik, wikipedia.

Irena Sendler räddade flera tusen judiska barn undan Förintelsen.
Foto: Mariusz Kubik, wikipedia.

Vårvintern 2002 träffade jag Irena Sendler på det ålderdomshem i Warszawa, där hon bodde de senare åren i sitt långa liv. Då var hon 92 år, en blid dam som var trött men ännu fullt klar i huvudet:

– Jag har fortfarande mardrömmar om att jag har möjlighet att föra ut barnen från gettot, berättade hon. Och föräldrarna frågar mig:

– Vad finns det för garantier?

– Och jag måste naturligtvis svara, att det inte fanns några.

Jag hade läst om henne och beslöt att intervjua henne för Sydsvenskan. I en dokumentärfilmfestival i Stockholm skulle filmen ”Sendlers lista” visas. Då var hon inte alls så känd som hon senare blev. För att träffa henne vände jag mig till Michał Głowacki, ett av de judiska barn som hon räddat ur gettots osannolika helvete. Głowacki har skildrat sin tillvaro i gettot före och efter befrielsen i boken En svart årstid (Czarne sezony) där han särskilt framhäver färglösheten. I gettot, där judarna uppehöll både skolgång för barnen och restauranger, teaterföreställningar och konserter för de vuxna, upplevdes tillvaron som fullständigt grå och färglös.

Michał fördes ut genom kloakerna till en lägenhet på den ariska sidan men gömstället förråddes av de tyvärr talrika polska angivarna, som krävde en ansenlig summa pengar för att hålla tyst. Medan en släkting sprang iväg för att få fram den begärda summan, fick den unge Michał sitta och spela ett schackparti med denne szmalcownik. Han spelade alltså bokstavligen schack med döden. Sedan fördes han till ett kloster i södra Polen där Irena kunde placera flera av sina skyddslingar. Först efter krigsslutet kunde han återförenas med sin mor. I detta fall tog modern risken men inte alltid:

– Ibland ville pappan sända iväg barnet men inte mamman, mindes Irena. Eller mormodern men inte farmodern. Och barnet skrek och grät av rädsla och förtvivlan. Att tveka kunde bli ödesdigert, eftersom hela familjen kunde transporteras till Auschwitz dagen därpå.

Att återförening var möjlig berodde på att Irena Sendler noggrant skrev upp varje barns rätta namn och andra personuppgifter på papperslappar som hon sedan lade i glasburkar. Dem grävde hon sedan ner i en grannes trädgård. Inte mindre än 2 500 barn räddades ur gettot, men Irena själv var angelägen att framhålla att hon hade tio duktiga kvinnliga medhjälpare.

Att de överhuvudtaget kunde komma in i området som bevakades av beväpnade tyska vakter, berodde på faran för en tyfusepidemi. Irena och de andra, som var sjuksköterskor, fick tillåtelse att i en ambulans ta in desinfektionsmedel och samla ihop och föra ut liken. Sköterskorna tillhörde organisationen Żegota, Rådet för hjälp till judarna. Namnet hade valts för att det inte skulle vara möjligt att genomskåda.

Nu gavs de judiska barnen sömnmedel och sedan stoppades de i säckar. Ingen tysk vågade komma nära och kolla – de var paniskt rädda för smitta. Säckarna lastades på kärror som sedan kördes ut ur gettot. Ett annat sätt var att placera en kartong under sätena på en spårvagn, vars förare var med i motståndsrörelsen. Genom det avspärrade området gick nämligen, egendomligt nog, en vanlig spårvägslinje. Den kände polske grafikern Lech Zahorski beskrev för mig hur han som barn från spårvagnen såg döda kroppar ligga på trottoarerna.

En tredje utväg var att smuggla barnen genom kloakerna, en flyktväg som också användes under Warszawaupproret 1944. Piotr Zettinger, som efter 1968-69 års judefördrivning hamnade i Sverige, har beskrivit hur han som litet barn vandrade genom underjorden tätt efter en ledare. Det är i själva verket hans tidigaste minne.

Till slut greps den tappra hjälperskan av tyskarna. Trots förhör och tortyr förrådde hon ingenting:

– Men när jag skulle föras till avrättningen, sade officeren som vaktade mig:

– Spring! Han hade blivit köpt av motståndsrörelsen.

Många av dem hon räddade liksom deras barn och barnbarn fortsatte att hålla kontakten med henne. De besökte henne och omhuldade henne på allt sätt. En av dem var hos henne, när hon blev intervjuad av en journalist från Sverige, för vilken mötet med en av andra världskrigets verkliga hjältar blev ett oförglömligt minne.

Gunnel Arbin

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner