Olga Tokarczuks opus magnum

Publicerad 2015-10-07

JakobsböckernaÅret är 1752. Till Rohatyn i Podolien (i nuvarande Ukraina) anländer poeten Elżbieta Drużbacka. I välkomstfesten deltar den lokale prelaten, Benedykt Chmielowski, författare till första polska encyklopedin. Prästen och poeten finner snart varandra. Båda älskar böcker och inleder ett samtal som sedan fortsätter i deras brev.

Nästan samtidigt dyker en ung, stilig och karismatisk jude upp i Podolien, Jakub Lejbowicz Frank. Han är en hemlighetsfull man med idéer som kommer att dela det judiska samhället. För en del är han en avfälling, för andra en profet. Snart samlar han kring sig en krets hängivna lärjungar och hans tankar kan förändra historiens gång.

Om detta handlar Olga Tokarczuks nya bok Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe, Ariel, 2015).

Olga Tokarczuk. Foto: K Dubiel.

Olga Tokarczuk.
Foto: K Dubiel.

Nästa ett tusen sidor, ett trettiotal fängslande motiv och gestalter. Boken är ett storslaget verk, mångbottnad och med oändliga tolkningsmöjligheter. Den är en intellektuell utmaning som kräver en hel del av sin läsare: det sammansatta berättandet som förs på flera olika nivåer fordrar koncentration och noggrannhet. Tokarczuk är här inte främmande för den historiska romanens traditioner och berättartekniker. Jakobsböckerna utgör ett spel med 1800-talsromanens formspråk men hon breddar förstås genrens gränser. Detaljen har en fundamental betydelse, och hon skildrar epoken, arkitekturen, dräkterna och dofterna på ett sätt som imponerar med sin rikedom. Adelsherrgårdar, katolska prästgårdar och judiska hem; överallt finns människor som är försjunkna i läsning av gåtfulla skrifter. Tokarczuk tecknar ett sedan länge försvunnet Polen – där kristendomen, judaismen och islam existerade sida vid sida.

Men Jakobsböckerna är inte bara en bok om det förflutna. Det är också en bok om själva historien och de vägskäl och mekanismer som styr hela nationers liv och öden. Det är i mitten av 1700-talet, före upplysningstiden och Polens tre delningar, som Tokarczuk söker orsakerna till att Centraleuropa idag ser ut som det gör.

Jakub Frank kallade sig den nye Messias och byggde upp en ny typ av religiositet som förenade element av islam, judendom och kristendom. Han förespråkade ett för den tiden mycket liberalt samhälle som skulle vara en gemenskap präglad av promiskuitet och undergivenhet mot honom själv, ledaren. Frank blev först muslim och lät sedan döpa sig för att ge exempel på hur den nya andligheten borde byggas upp. Han var en rebell, en kättare som på ett genomtänkt sätt ifrågasatte den givna verkligheten. Till skillnad från den reflexionslösa tron kan denna typ av kätteri bidra till att förändra den politiska och sociala verkligheten. I begynnelsen av varje politisk eller social rörelse finns en religiös eller ideologisk faktor, eller ett irrationellt kvasireligiöst tänkande. Så var det också med Jakub Franks tankesystem, det växte fram ur den judiska ortodoxin som ett tecken på missnöje och misstro mot den. Frank försökte omtolka dogmen, demontera den givna ordningen och splittra den gamla världen.

Bokens gestalter är därför på det klara med att de lever i en tid av uppbrott. Franks apokalyptiska visioner och den blinda tron på hans profetior blandas med den tragiska nyheten om jordbävningen i Lissabon och kung August den Starkes död, Polens politiska svaghet och slutligen dess delningar.

Det är värt att uppmärksamma de kvinnliga gestalterna i Tokarczuks nya bok. Man kan säga att Jakobsböckerna korresponderar med de nyaste trenderna inom feminismen. Vi möter starka, beslutsamma kvinnor som dominerar männen, men vi har också känsliga, andligt subtila och lidande kvinnogestalter som poeten Elżbieta Drużbacka. Franks egen dotter, Ewa, vet hur hon ska utnyttja sin sexualitet för att sina mål. För Tokarczuk är den religiösa makten identisk med det patriarkala förtrycket, vilket understryks av den åldrade Franks promiskuitet.

Franks mormor, Jenta, svävar mellan liv och död och betraktar allt uppifrån och utifrån. Med henne inför Tokarczuk starka metafysiska inslag i romanen som bidrar till dess mångtydighet.

Det är ett storslaget verk läsaren får i sin hand, nu i Jan Henrik Swahns stilsäkra översättning till svenska. Det är Tokarczuks opus magnum som utan minsta tvekan förtjänar det prestigefyllda polska Nikepriset.

Nu väntar vi bara på att Olga Tokarczuk får Nobelpriset i litteratur.

Dorota Tubielewicz Mattsson
professor i polska språket och litteraturen

 

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner