Vägen till Arka Pana

Publicerad 2011-05-24

Staffan Ekegren berättar i boken Kraków – fem steg till historien om den märkliga kyrkan Arka Pana (Guds Ark) i Nowa Huta, stadsdelen som byggdes för den kommunistiska människan, en människa utan tro. Men invånarna var vanliga polacker, och de ville ha en plats där de kunde samlas i gudstjänst.

Här kommer ett utdrag ur Vägen till Arka Pana. Bilden är tagen av Magnus Westerborn, som tillsammans med författaren Staffan Ekegren utgör två femtedelar av reportagegruppen Five Pieces.

 

Arka Pana ligger vid Plac Bogdana Włosika. Bogdan Włosik sköts av säkerhetspolisen under en demonstration har på torget den 13 oktober 1982. Hans död gjorde människor rasande och begravningen följdes av 20 000 människor.

Egentligen heter hon Guds Moder Maria, Drottningen av Polens Kyrka. Folkmunnen säger Arka Pana, Guds Ark. Alla ser vi ju skrovet däruppe, arken som ligger rustad och klar att lätta ankar, masten och tvärslån som formar ett kors, och en utkik som skådar bortom Stalins gamla stål- och betongvärld.

Ligger hon i torrdocka? Nej hon inväntar förlig vind. Som idag. Om jag fixerar molnen med ögonen kommer jag snart tro att det är Arka Pana som rör sig, som seglar ut över Nowa Hutas himmel.

Till spröda klockors klang stegar jag uppför landgången av massiv gråsten. Utanför väntar en tyst kö i söndagskläder. Strömmen ut av renade besökare vill aldrig ta slut. Ändå ringer klockspelet till mässa tio gånger dagligen. Av de åtta klockorna är var och en ett äreminne och bär namn efter någon som kämpat extra för kyrkan när den byggdes.

Här står öppet for alla dygnet runt. Olika länder bokar in sig långt i förväg för att hålla gästmässa. Snart är det ”Österrikes Dag”.

Chromys ”Den Triumferande Kristus” svävar ut över oss, en galjonsfigur med blottat bröst. Eller är han en rebell inför exekutionspatrullen? En som ropar till avtryckaren, att döda mej jag kommer ändå tillbaks! Foto: Magnus Westerborn.

Nu äntrar jag arken, ska på åktur. Möter en Kristus som inte längre hänger kvar på sitt kors, en som inte liknar någon av dem vi sett inne i Krakows katedraler. Men så är ju hans kropp av brons formad av konstnären Bronislaw Chromy, han som skapade draken vid Wawel. Här låter han ”Den Triumferande Kristus” återuppstånden sväva ut över oss, en galjonsfigur med blottat bröst. Eller är han en rebell inför exekutionspatrullen? En som ropar till avtryckaren, att döda mej jag kommer ändå tillbaks!

Arken fyller sig med finklädda familjer. Ännu en söndag ser de altaret av marmor, format som Guds öppna hand ur vilken han serverar sitt dagliga bröd. Uppe på podiet finns även tabernaklet, arkens universum, utformat med fragment från månen hämtade av besättningen på Apollo 11. Nerför de fyra trappstegen intill hänger klasar av småbarn. Då och då ränner de runt över det blankpolerade stengolvet, vilt och väluppfostrat på samma gång.

Just före prästen mässar igång anländer sistaminutenmänskorna: mammor med barnvagnar, ungkarlar, och änkemän som pressar sig in längst bak bland de stående. Snart rullar psalmtexter fram på en display, och taket över oss formar sig till ett skrov, som om vi satt på oceanernas botten i ett reningsbad med kläderna på och såg arken passera över oss.

 

Efter mässan blir jag stående nedanför den långsamt svängda marmortrappan upp mot balkongen. På översta trappsteget stod Polens påve en gång och predikade mod åt Solidaritets medlemmar, mod att kräva politisk och facklig frihet. I Arka Pana gäller andlig. Kombinationen gav en motståndskraft som blev alltför svår för kommunistregimen att kontrollera.

Påvens kärlek för Arka Pana var särskild, redan när han är biskop i Krakow och heter Karol Wojtyla. Men kommunismens önskedröm är en stad utan tro, utan kyrkspira, eftersom Gud heter Stalin och hans himmelrike på Jorden Kommunismen. Kanske är det Ungernrevolten hösten 1956 som äntligen ger Nowa Huta tillstånd att bygga egen kyrka. Platsen är belägen en kilometer från den teaterbyggnad där församlingen haft myndigheternas tillstånd att hålla gudstjänst. Platsen markeras med ett stort träkors.

Tillståndet dras in. Här ska byggas en skola säger myndigheterna. Den 22 april 1960 samlas människorna till mässa för att försvara sitt kors av trä och platsen för en framtida kyrka. Den 27 april anländer de kommunistiska myndigheterna för att avlägsna korset. Församlingen ställer sig i vägen. Polis och arme kallas in och låter vattenkanoner spruta in i folkmassorna. Under tre dagar fylls sjukhusen av misshandlade och skadade, eller människor rusar hem, gömmer sig. I mörker – myndigheterna har slagit ifrån elströmmen. Militären arresterar 500 personer, 113 ställs inför domstol och straffas, varav 87 döms till fängelse mellan 6 månader och 5 år.

Det här är första sammandrabbningen mellan folket och de kommunistiska myndigheterna. I hela Polen känner människor beundran för sina landsmän i Nowa Huta. Julnatten 1963 förlägger biskop Karol Wojtyla midnattsmässa utomhus för en stor församling på den öppna plats där kyrkan skulle ha byggts. Nästa dag inne i Wawelkatedralen predikar han: ”Hela året går människor i mässan under bar himmel. På helgdagar tvingas de stå i snöslask och regn. Midnattsmässan som jag nyss höll i Nowa Huta firades i bitande kyla. Flera tusen personer deltog. Hur mycket påminde inte det om det jag såg i Betlehem: en enkel grotta blottad för elementens krafter.”

I januari 1965 lyckas biskopen utverka tillstånd att bygga kyrka i Nowa Huta. Han organiserar fram en för samling kring bygget. Pengar samlas in. Själva platsen för bygget tilldelas församlingen i oktober. Den 14:e samma månad håller biskop Wojtyla mässa på platsen och tar första spadtaget till Arka Pana. Frivilliga från hela Polen strömmar till, men allra mest arbetare från Nowa Huta. Någon hjälp av myndigheterna får de inte, kalk och sand blandas med hjälp av spadar till cement. Under en tid måste de avbryta arbetet. Marken gömmer ett gammalt ammunitionsupplag från Andra världskriget, femtusen minor och granater måste försiktigt avlägsnas och oskadliggöras innan arbetet med Arken kan ta fart igen.

Den 18 maj 1969 lägger ärkebiskop Wojtyla grundstenen till Arka Pana. Stenen är hämtad från ruinerna av S:t Peters basilika i Rom, välsignad av påven Paulus VI. Arkitekt blir Wojciech Pietrzyk. Att Corbusier är hans berömde inspiratör ser vi av fotografiet från Notre-Dame-du-Haut, byggd 1954 i Ronchamp. Kyrkan är en av fransmannens senare verk där han går mot alltmer surrealistiska skapelser.

Församlingen växer, och arken. Att få henne sjösatt är en angelägenhet för alla. Som tecken på detta vandrar människa efter människa ner till Wisłas stränder för att hämta sig en sten. Innan Arka Pana står färdig sitter fyra miljoner flodstenar inmurade i kyrkans bärande ytterväggar. När kardinal Wojtyla inviger kyrkan den 15 maj 1977 är det en friseglare han sjösätter. En som människor kommit vallfärdande för att skåda, ända bortifrån Kanada, USA, Frankrike, England, Italien.

Kardinalen invigningstalar: ”Det här är ingen stad med människor som man kan göra vad man vill med, så som man kan manipulera produktionens och konsumtionens lagar och normer. Den här staden är en stad med Guds barn. Det här templet var nödvändigt för att visa det, för att verkligen understryka det.”

 

Kyrkan är byggd i tre plan. Golvplan, där mässan äger rum. Balkong. Och nerför trapporna till vad som känns som en krypta: Försoningens Kapell. Därnere möter mig texten ”Innan du inträder, försona Dig med Gud, med Dina grannar, med Dig själv.”

Arken blir kajuta härnere, intim i sin tystnad, laddad med bön, bikt och innerliga samtal med Gud. Och Madonnan. En rad med bänkar står vända mot henne. I hennes lilla kropp glimmar förgyllda skärvor: tio kilo granatsplitter bortopererat ur polska soldater som sårades under de hårda striderna vid Monte Cassino i Italien under Andra världskriget.

Arken blev 1 300 m2 stor. Orgeln byggdes av 3 500 orgelpipor, från 7 meters höjd ner till 3,5 cm. Givarna har varit många och särskilt aktiv i att söka dem var den polske påven. Marmorgolvet till exempel skänktes av Italien, Jungfru Mariaskulpturen av Portugal. Holland och Belgien bekostade klockspelet.

Siste givaren är konstnär, M. Lipinski. Åren 1980–83 målar hon Korsets Väg, en fris av tio oljemålningar som vandrar längs långväggen. Ja de ska vandras. Vi ska följa Jesus på hans vandring med korset, gå brevid honom genom en allegori av polska byar i en medeltid som känns kusligt modern: människorna där är vi, lika levande och nära som i målningar av Bruegel där vi står i jordfärger avskalade mitt i vardagen.

Staffan Ekegren

Läs Bo Bergmans anmälan av boken Kraków – fem steg till >>

Boken Kraków – fem steg till kan köpas via Five Pieces hemsida >>

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner