Om vi nu ska bli som Europa får vi ta det onda med det goda

Publicerad 2007-01-07
Karin S.Lindelöf har intervjuat polska ungdomar om jämställdhet.

Karin S.Lindelöf har intervjuat polska ungdomar om jämställdhet.

Etnologen Karin S. Lindelöf har forskat om könsroller och jämställdhet bland unga kvinnor i det Polen som sedan ett par decennier genomgår en ofantlig omvandlingsprocess. Resultatet redovisar hon i sin avhandling, Om vi nu ska bli som Europa.

Sina informanter hittade Lindelöf bland studenter som läste något av de skandinaviska språken vid universitetet i Gdańsk och hade tillbringat en tid i något skandinaviskt land. Det var ambitiösa flickor med medelklassbakgrund, medvetna om omvärlden och huvudsakligen uppvuxna i storstad. Hon framhåller att hennes forskning och hennes slutsatser gäller just dem hon har intervjuat – hon talar inte om alla kvinnor i Polen. Men det ligger nära till hands att anta att undersökningar på annat håll skulle ge liknande resultat.

Kanske kan man tycka att en undersökning bland sju unga kvinnor handlar om en liten del av ett stort samhälle – men vid en undersökning av det här slaget får man veta mycket om dem som befinner sig i flickornas omgivning. Ingen människa är en ö, alla formas vi av de människor vi har omkring oss. Oavsett om vi accepterar omgivningens värderingar eller om vi konfronterar dem, så sätter de sina spår i oss.

Jämställdhet öst–väst

OmViNuSKaBliSomEuropaLindelöf diskuterar flera slags jämställdhet: dels den mellan öst och väst, dels den mellan kvinnor och män. Västvärlden har genom sin ekonomiska dominans definierat vad som är rätt, vad som är bra, och öst har bara övertagit de värderingarna – som vore Öst en koloni, som ska infogas i en större nation. Det är heller knappast något som de intervjuade flickorna ifrågasätter. Åren under kommunistdiktaturen ses som förlorade år. Flickorna talar ofta om att nå lika långt som väst i flera avseenden.

Artig signal om svaghet

Flickorna är ambivalenta inför jämställdhet mellan män och kvinnor. De vill gärna vara jämställda i yrkeslivet, men hemma vill de ha kvar det gamla mönstret. Förklaringen kommer när Lindelöf ställer den första frågan: Vad är det bästa med att vara kvinna i Polen? Kring svaret spinner hon sedan en stor del av sitt resonemang.

Det bästa är, säger flickorna tämligen unisont, att män är artiga och beskyddande mot kvinnor, håller upp dörren, hjälper på med kappan o.s.v.

Lindelöf funderar över varför just detta är så viktigt och finner svaret i långa samtal med sina informanter: Kvinnor är fysiskt svaga och behöver en stark man som skyddar dem mot faror som hotar. Farorna gör dem rädda  – de är ständigt medvetna om att de kan bli våldtagna, de går aldrig ut ensamma när det är mörkt, de planerar noga resvägar, sällskap, besök. Detta är lite av en rundgång: svaga kvinnor är tacksamma för manligt sällskap och beskydd – och i det manliga beskyddet ligger underförstått att kvinnor inte kan skydda sig själva.

För att bli beskyddad krävs att man är attraktiv, för att bli attraktiv måste man åtgärda sina brister med smink och obekväma kläder – för alla har brister. Artigheten i sig skickar alltså signaler om kvinnors skyddslöshet och ofullkomlighet.

Samtidigt som den allmänna inställningen – hos både män och kvinnor – är att kvinnor är svaga, väntar sig samhället och inte minst kyrkan att kvinnorna ska göra rent heroiska insatser: en kvinna som sätter barn till världen förväntas ta hand om dem – och ofta om mannen också. Mannen hjälper hustrun någon timme om dagen. Ansvaret för att det ska fungera med jobb och familj ligger på henne, konstaterar Lindelöf.

Delat ansvar otänkbart

Flickorna är helt medvetna om  detta, och diskuterar hur man kan få mannen att tro att det är hans egen idé att han ska diska. Att man skulle dela på ansvaret i familjen faller dem egentligen inte in.

De inser också att de har lite svårt att släppa in männen i hemmets skötsel.

De vill gärna göra karriär, men det är självklart att det är de som ska vara hemma med barnen medan de är små. En av flickorna kan inte tänka sig att låta mannen ta hand om barnen medan hon jobbar – då vänjer han sig vid att det är hon som är överhuvudet i familjen, säger hon, och det är inte bra. Också kyrkan pressar på: goda katolska kvinnor värnar i första hand om familjen, och moderskapet blir ett sätt att offra sig på religionens och nationens altare. Det är självklart i Polen att det finns stora biologiska skillnader mellan könen som avgör intressen, förmåga o s v.

En accessoar som ska passa

De ser gärna framför sig ett mer jämställt förhållande – men inte om förutsättningen är att mannen blir mindre beskyddande. En italiensk pojkvän lagar gärna mat, men har ändå behållit sitt uppvaktande sätt vilket visar att han är beredd att skydda när det behövs.

I ett parförhållande finnas tre huvudbegrepp: (hus)modern, yrkeskvinnan och den omtänksamme mannen. Man måste välja rätt man, en som är omtänksam, som förstår vad som gäller. Ibland låter det på flickorna som om den blivande maken vore en accessoar som skulle passa in, skriver Lindelöf. Och ju svårare det är för kvinnor att leva upp både till rollen som självförsakande mor och som ny karriärkvinna, desto mer önskar man en omdefiniering av kvinnorollen. Hur tydlig och biologisk man än upplever den.

Det är lätt att tänka sig att flickorna skulle vara feminister – men de ryggar tillbaka inför begreppet feminism. Framför sig ser de aggressiva kommunisttanter med platta skor och fula kläder, så långt ifrån deras egna ideal man kan komma.

Bilden av den självständiga kvinnan tyngs också av landets kommunistiska historia. Polen behövde den kvinnliga arbetskraften. När det blev uppenbart att kvinnor inte kunde både jobba och i samma utsträckning som tidigare sköta man, barn och gamla, vidtogs åtgärder som underlättade för kvinnor i förvärvslivet – daghem o.s.v. Att inkräkta på den manliga arbetskraftens tid och ork var det inte tal om.

Får acceptera avarterna

På område efter område går Lindelöf igenom det som påverkar de unga kvinnornas vardag – bostadsbristen, pojkvännerna, föräldrar och svärföräldrars förväntningar, abort och p-piller, prostitution och pornografi.

Om vi nu ska bli som Europa, så får vi acceptera avarterna också, tycks de säga, som sexindustrin till exempel.

En av flickorna accepterar att sambon är en flitig konsument av internetsex. Hon säger: jag vet ju att jag inte är snyggast i världen, det är bättre att han tittar på porr på internet än att han går till någon annan. Att hon ska kunna ställa krav faller henne inte in. Hon uppfattar sig som modern, realistisk och liberal.

Grundinställningen hos de flesta tycks vara att Polen efter stagnationen under kommunismen nu ska försöka komma ifatt. Väst är modellen som visar framtiden. Samtidigt är det så självklart för flickorna att alltid komma i andra hand. Så snart Polen ekonomiskt har kommit ifatt Västeuropa,  menar de, kan man ta itu med jämställdhet och sånt. Det faller dem inte in att jämställdheten skulle kunna bidra till de ekonomiska framstegen.

Farlig internationalisering

De intervjuade kvinnorna tillhör en elit i samhället med sin universitetsutbildning och sina möjligheter att resa, att tala andra språk. De har förutsättningar att  förverkliga sina mål. De tillhör också den första generation som på kanske ett halvt sekel kommer att kunna leva på jämlik fot med sina grannar i väst, och som har kompetensen att dra nytta av det.

Kanske är det den här internationaliseringen bland ungdomarna som politikerna har lagt märke till, som gör att de vill införa patriotismen som skolämne för att få alla tillbaka till den plats där de stod  för 50 år sedan och då alla visste vem som var polack, katolik och man eller kvinna. Med sina fasta roller, utan att titta ut över gränsen och upptäcka att det som finns utanför kan vara något att sträva efter.

Gunilla Lindberg

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner