Den polska oppositionen har fått vind i seglen. Opinionsmätningarna pekar uppåt medan regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) förlorar stöd bland väljarna.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Regeringen tampas med massiva protester i många miljöer – lärare, sjukvårdspersonal, domare, militärer, lantbrukare, kvinnor, EU-anhängare. Varje vecka går människor ut för att protestera mot PiS-regeringens förehavanden. Missnöjet är också stort med att regeringen isolerar Polen på den internationella scenen, monterar ned rättsstaten, av allt att döma gör stora ansträngningar att föra Polen ut ur EU och dessutom systematiskt försämrar landet säkerhet genom att orsaka officerarnas massflykt och göra märkliga affärer.

Premiärminister Beata Szydło medger att hon inte förstår varför opinionssiffrorna dalar. Samtidigt sa hon att det var väntat eftersom PiS genom att reformera Polen har gjort sig impopulär bland inflytelserika grupper. Med andra ord: PiS offrar sin popularitet för att rädda Fosterlandet.

Det kan ligga ett kort sanning i det Szydło säger – det är polska väljare som är dessa inflytelserika grupper vars intressen PiS hotar. Och dessa väljare har fått nog av PiS, därav protesterna. På Szydło låter det som om regeringspartiet har försökt bekämpa en maffia som nu hämnas på det ädla regeringspartiet. Men det är vanliga polacker – lärare, läkare, militärer, kvinnor, föräldrar – som har fått nog av Lag och Rättvisas arrogans, inkompetens och maktmissbruk. De har fått nog av att PiS försöker förvandla Polen till diktatur.

I det här läget borde den politiska oppositionen börja agera – valet till kommunerna där oppositionen fortfarande ofta har en majoritet närmar sig och om ett och ett halvt år kan det bli för sent. För det räcker inte med protester, fördömanden och symboliska gester.

Oppositionen borde gå samlad till kommunvalet 2018. En gemensam lista och gemensamma kandidater till borgmästare är en möjlighet att undvika att vara i opposition även på kommunalnivå. Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) har redan börjar mixtra med valordningen. Oppositionen borde dessutom ha en plan för hur man ska hantera nästa års kommunval och hur man ska förbereda sig för nästa parlamentsval. Ett bärande och gemensamt program skulle vara en bra början.

Men programmet lyser ännu så länge med sin frånvaro och oppositionen tycks ha svårt att komma överens. Medborgarplattformens (PO) ordförande Grzegorz Schetyna är föga karismatisk och Modernas (Nowoczesna) ordförande Ryszard Petru vecklar in sig privata skandaler och olyckliga uttalanden.

De båda största oppositionspartierna har dessutom problem med sin identitet. Medborgarplattformen (PO) definierade sig inledningsvis som höger-liberal. Men i takt med att konflikten med PiS tilltog började partiet efter 2007 förskjutas alltmer åt centrum och vänster. Efter Smolensk-olyckan 2010, när PiS hamnade långt ut på högerkanten, var Medborgarplattformen ett forum för en moderat konservatism som välkomnade även väljare med moderata vänstersympatier.

Men den förändrade identiteten blev aldrig föremål för diskussion inom partiet. Man trodde att den förbättrade ekonomin och landets modernisering genom EU-anslagen var tillräckligt och skulle göra Polen till ett modernt, öppet och europeiskt land och polackerna till öppna, moderna européer. Man lät bli att formulera ett liberalt program, man glömde bort att tala om värderingar. Och PiS tog gladeligen över dessa viktiga sfärer och … vann valet. Det paradoxala är dessutom att det är just den generation som växte upp under Medborgarplattformens styre som är den mest konservativa, antieuropeiska och nationalistiska generationen i Polen idag.

Modernas (Nowoczesna) framgångar tyder i sin tur på att man hoppades på att det nya liberala partiet skulle ta över Medborgarplattformens forna roll. Men så blev det inte.

Oppositionens största misstag är att man inte dragit några konstruktiva slutsatser av det som hände i samband med först presidentvalet och sedan parlamentsvalet 2015. Istället för att formulera ett tydligt program, baserat på liberala värderingar, försöker man dra till sig PiS-väljare. Den strategin är på förhand dömd att misslyckas, eftersom regeringspartiet har övertygade väljare som röstar utifrån sin djupaste tro och inte kunskapen eller den politiska insikten. Man tycks emellertid inte lägga märke till människor som är liberal-konservativa och som aldrig skulle lägga sin röst på det nationalistiska ultrakonservativa Lag och Rättvisa. Varför inte rikta sin kampanj mot dem?

Dagens opposition har först lämnat hela den konservativa tankevärlden till PiS och nu skäms den över att i vissa frågor tycka som regeringspartiet. Detta leder den till att stödja alla som är mot PiS. Och ibland blir det så fel.

Att skapa ett bärande liberal-konservativt program, att prata med folk om värderingar och identitet, att inte sky ”polskheten” tyck vara enda chansen att skapa en motvikt mot Lag och Rättvisas nationalism, främlingsfientlighet, inskränkthet och antidemokratiska tendenser.

Dorota Tubielewicz Mattsson