Panelen: Är det möjligt att glömma?

Publicerad 2007-04-03

Polska medier svämmar över av rapporter om personer som visar sig ha varit agenter åt säpo (NS) under kommunisttiden. Det är lätt att förstå att de som var med 1950-90 är upprörda och vill reda ut vem som var vän och vem som var fiende. Men de unga, som har levt större delen av sitt unga liv under den fria tiden – hur resonerar de?

Vårens fråga till ungdomspanelen lyder: Hur tänker unga människor i Polen idag om IPN (Nationella Minnesinstitutet) som går igenom gamla akter för att undersöka vilka som samarbetade med den gamla kommunistregimen och dess hemliga polis? Hur länge ska den här granskningen pågå? Är det möjligt att glömma och förlåta?

Gunilla Lindberg

Lukasz Wesolowski, Warszawa

Lukasz Wesolowski, Warszawa

Lukasz Wesolowski

Det kommer så ofta nyheter om IPN:s arbete i medierna, så jag tror att det påverkar både de äldre och de unga.

Jag tycker att IPN spelar väldigt viktig roll, både nu och i framtiden. Just nu utreder de tiden från 22 juli 1944 till 31 december 1989. Med tanke på politiken efter 1989 så tror jag att IPN måste finnas i framtiden också. Då kan vi kanske om tio år få veta ifall t.ex bröderna Kaczynski var riktiga statsmän eller bara maktsugna.

Nu hör vi mycket om kollaboratörerna. Regeringspartiet PiS vill stifta en lag som i tre år hindrar gamla kommunister att ägna sig åt politik. Jag tycker att det är bra även om det sker så många år efter 1989. Det får inte bli så att de som har begått allvarliga brott inte får något straff. Det räcker inte med att säga att så var systemet då. Unga människor som funderar på att bli politiker måste förstå att politiker har ansvar inte bara för sig själva utan för 38 miljoner människor.

Michal Leszczynski,  Warszawa

Michal Leszczynski, Warszawa

Michal Leszczynski

Jag tycker att det är bra att IPN finns. Det är synd att inte vi som andra f.d. kommunistiska länder har börjat rensa samhället från kommunism.

Det totalitära sovjetiska systemet hade ett raffinerat och utstuderat sätt att manipulera människor. Till detta utbildades specialister på Marxist-Leninistiska Institutet. Blivande psykologer och sociologer fick lära sig hur man kan utnyttja de svaga punkterna i människans psyke. En del människor klarade av påtryckningarna. De får ligga lågt nu, det är det pris de får betala. Eller med andra ord: de lever knappt idag.

Det värsta är att de som skapade det hemska systemet mår bra och lever i överflöd. Jag tar inte ställning till hur man kan lösa det här problemet, men visst skulle jag önska att den här frågan en gång för alla reddes ut och kunde avslutas.

Sabina Siemaszko, Poznan.

Sabina Siemaszko, Poznan.

Sabina Siemaszko

Min uppfattning är att de som samarbetade med eller var medlemmar av kommunistpartiet definitivt ska hålla sig utanför politiken och det offentliga livet. Det är därför som IPN:s mappar ska användas så länge det behövs. Det är helt enkelt inte möjligt att glömma. Aldrig!

Vi minns det onda som kommunistpartiet gjorde, de satte folk i fängelse eller dödade oskyldiga människor, ljög för nationen, förvrängde historien, begränsade människornas frihet etc. Vi måste också leva med följderna av en lång tids kommunistregim – d.v.s ekonomin går fortfarande på kryckor, en del människor lever i fattigdom och har inget arbete, familjer är delade, äkta makar åker utomlands för att arbeta, arbetsförhållandena är usla, vi har inga motorvägar o.s.v, o.s.v.

Även om jag var lycklig nog att bara leva 12 år under kommunisteran, tror jag fullt och fast, att IPN-akterna ska användas så länge det behövs.

Tomasz Hreczynski, Gorzów Wielkopolski.

Tomasz Hreczynski, Gorzów Wielkopolski.

Tomasz Hreczynski

Enligt min uppfattning är IPN en av de bästa saker som har hänt Tredje republiken. Institutet samlar undersöker och tillgängliggör arkivdokument från kommunisttiden. Men – och det finns ofta ett men:

För det första: kan vi tro på det som finns i de s.k pärmarna? Jag tycker att publicisterna ägnar för stor uppmärksamhet åt hemliga medarbetare och personliga informationskällor, och för lite åt dem som byggde systemet och tvingade människor att samarbeta.

För det andra: går det att få fram dokument så många år efter kommunismens fall? Det hände ju ingenting under 90-talet, ingen räkning blev uppgjord, och ingenting blev verifierat. Många av de ledande blev auktoriteter och fick viktiga poster i samhället. Det finns saker som fortfarande inte är preskriberade, så nu är det nog dags att se vilka dokument IPN egentligen har, dags att göra en upprensning och sedan avsluta det hela. Det är ett väldigt känsligt ämne och hela processen måste förberedas väl.

Jag tycker att utan den här granskningen kan vi inte se framåt med gott samvete och det gäller inte bara de äldre, våra föräldrar, utan också de unga som inte minns kommunististtiden.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner