Vanligen anser man att högerpopulismens framgångar beror på att lågutbildade människor i arbetarklassen känner sig förbisedda, de har inte haft någon glädje av de ekonomiska framgångar som globalismen och liberalismen fört med sig. Enligt den teorin är de kritiska mot ”eliterna” och upplever att populisterna är de enda som bryr sig om deras problem.

Men så är det inte, säger den polske sociologen Maciej Gdula. Förra året genomförde han en studie i en anonym polsk landsortsstad som visade en ganska annorlunda bild.

Enligt officiell ekonomisk statistik hade ekonomin förbättrats avsevärt under decenniet före 2015, då regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) kom till makten. Arbetslösheten hade halverats, reallönerna hade ökat med 50 % och villkoren för homosexuella hade förbättrats sedan EU-inträdet 2004.

När vi intervjuade människor ur arbetarklassen beskrev de sig inte som passiva offer för en orättvis politik, säger Gdula till webbplatsen balkaninsight.com. Det sociala lidande som populisterna pratar om var inget de talade om, inte heller att man inte fick prata om sådant som man tyckte var fel.

Gdula, som i EU-valet kandiderar för uppstickarpartiet Wiosna (Våren), vill punktera gängse idéer om PiS-väljarna, som inte alls är så enhetliga som man skulle kunna tro.

Det var i medelklassen man ängslades för att flyktingar skulle vara terrorister, arbetarklassen oroade sig mer för att migranter skulle utnyttja den välfärd som var avsedd för det arbetande folket. De mellan en och två miljoner ukrainare som arbetar i Polen såg man inte som migranter utan som ”arbetande människor som vi”.

PiS-väljarna är alltså varken så enhetligt nationalistiska eller främlingsfientliga som man har föreställt sig, konstaterar Gdula.

PiS-väljare i medelklassen beskrev ”eliterna” som moraliskt korrupta, men försökte inte framställa dem som opolska. Arbetarklassen var mer pragmatisk: alla är lite korrumperade och eliten mer än andra. Men eliterna hade glömt det arbetande folket i byar och småstäder.

Jarosław Kaczyński har skapat ett samhälle som är emot de etablerade och mot utlänningar. Arbetarklassen röstade på PiS för att de kände sig utanför samhällsgemenskapen, att det inte fanns någon plats för dem även om de tjänade tillräckligt bra. Den lägre medelklassen ville ha mer – större möjligheter att avancera eller mer pengar, gärna som bidrag.

Så kom PiS med sin modell, som inte bara skuldbelade eliterna utan också skapade ett samhälle som alla kan tillhöra.

Vi är en stolt nation och det enda man behöver göra är att vara en del av den nationen, hävdade PiS. Det var mycket attraktivt.

Kaczyński är den som fattar beslut i Polen och hans absoluta makt ser Gdula närmast som nyckeln till PiS popularitet. Det Kaczyński bestämmer blir genomfört, det ligger något förföriskt i detta. De som röstar på honom får en känsla av att de också har makt: Äntligen har vi något att säga till om!

Regeringens välfärdsprogram är konstruerat så att vissa grupper blir beroende av den allsmäktige ledaren. Flerbarnsbidraget 500+ är till för att höja födelsetalen och minska barnfattigdomen. Pengarna går direkt till den egna plånboken: du har kontroll över din plånbok så som partiet har kontroll över rikspolitiken. Partiet ger dig den makten, är budskapet.

Inför EU-valet kommer Kaczyński med nya löften: barnbidrag ska utgå även till familjer med bara ett barn, pensionärer ska få en extra pension i år, och unga ska få lägre skatt. Och så blir det, oavsett vad det kostar. Kaczyński står över ekonomins regler.

Ett annat problem är att pengarna inte går till de statliga institutioner som ansvarar för utbildning, hälsa, rättvisa och administration. Lärare, domare, läkare och socialarbetare protesterar för att få en anständig lön. Och Kaczyński säger till sina väljare: De vill ha de pengar som vi ger er. Rösta på oss, så får ni era pengar i fortsättningen också.

I det här systemet får människor pengar och jobb bara för att Jarosław Kaczyński och hans parti bestämmer att det ska ske. (balkaninsight.com 24 maj 19)