Polen 100 år. Självständighet och suveränitet?

Publicerad 2018-11-10

Marskalk Józef Piłsudski, Polens förste president.
Foto från Centralne Archiwum Wojskowe.

Den 11 november firar Polen 100 år som suverän stat. Det är en stor och viktig dag för alla polacker. Både polska myndigheter, nationalister och vanliga polacker kommer att minnas och glädjas åt det, om så på olika sätt. Marskalk Józef Piłsudski och hans legioner, hans politiska motpol Roman Dmowski, slaget om Warszawa, mellankrigstidens fram- och motgångar tillhör det kollektiva minnet och den nationella mytologin.

 

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

Men vad innebar det att vara självständig och vad innebär det att vara suverän? Självständighet och suveränitet är två begrepp som inte sammanfaller med varandra. Man kan argumentera för att självständighet är ett psykologiskt fenomen, ett känslotillstånd. Det är något man bär med sig och det har polacker gjort ända sedan Polens första delning 1772, genom den polska romantikens litteratur, det mentala motståndet mot ockupanterna och flera uppror, den polska statens återuppståndelse 1918 och efter kommunismens fall 1989. Självständighet är något man har inom sig, något som ingenting kan ta ifrån en. Historiskt sett kan man säga att polacker har varit självständiga under en mycket lång tid oavsett hur den yttre politiska och historiska situationen såg ut. Den föränderliga formen för den polska statens existens har knappast påverkat polackers inre självständighet. Den polska staten förintades, genomgick flera förvandlingar och fick nya former men självständigheten bestod.

Suveränitet är ett politiskt och historiskt fenomen. En modern suverän stat är en stat som har en relation till varje enskild medborgare oavsett av hens politiska, religiösa övertygelser eller etniska tillhörighet. En suverän stat klarar av att hantera masspolitiken med dess politiska partier. Till slut fungerar en modern suverän stat bland andra suveräna stater som respekterar varandra, samarbetar och samexisterar.

Polen har vid flera tillfällen under dessa 100 år förlorat sin suveränitet. Den första tiden efter 1918 och fram till andra världskrigets utbrott präglades av eufori över den nyvunna självständigheten. Den var en effekt av Piłsudskis och hans legionärers hjältedåd och diplomatiska ansträngningar men även det politiska läget efter andra världskriget. Att rensa ut efter de forna ockupanterna var ingen lätt uppgift och Polen var ju en del av dessa under 123 långa år. Den polska staten under mellankrigstiden har knappast lyckats etablera en relation till samtliga medborgare – de flesta av Polens medborgare såg sig inte som en del av den polska staten, och staten såg ner på många av sina medborgare (till exempel människor med judiskt ursprung). Staten lyckades inte heller hantera den moderna masspolitiken. Från Piłsudskis maktövertagande år 1926 var Polen en handstyrd demokrati och efter 1935 kan landet knappast kallas demokratiskt överhuvudtaget. Till följd av den politiska situationen i Europa under mellankrigstiden var Polen inte accepterat av sina grannar som en suverän stat. Därför är Polens suveränitet under mellankrigstiden något problematisk.

Under andra världskriget blev Polen ett ockuperat land och det i dubbel bemärkelse (ockupationsmakterna Tyskland och Sovjet ansåg att Polen inte existerade som stat). Men under hela den tiden fungerade den polska staten i exil. Så ur juridisk synvinkel existerade den polska staten först i Frankrike och sedan i Storbritannien. Men på de territorier som före kriget utgjorde den polska staten existerade ingen polsk stat i ordets egentliga betydelse. Den tyska och ryska decimeringen av polacker och i synnerhet den polska intelligentsian och eliterna var ett led i processen av att utplåna den polska staten. Den polska staten under andra världskriget var bara en formell stat.

Efter 1945 behöll Polen sina symboler av suveränitet (flaggan och örnen, dock utan kronan) och erkändes av världen som en suverän stat inte bara av Sovjet utan även av alla andra stater. Det var en symbolisk suveränitet eftersom det politiska, militära och ekonomiska beroendet av Sovjet – som bekant – var totalt. Den polska staten under kommunisttiden fram till 1989 brast i den moderna statens möjlighet att hantera masspolitiken. Naturligtvis var det ytterst avhängigt av det beroendeförhållande som Polen tvingades in i med Sovjetryssland. Det var först Solidaritetsrörelsen som tydligt avslöjade den motsättning som fanns mellan den faktiska och den symboliska staten.

Efter kommunismens fall 1989 och de första delvis fria valen i Polen, men framför allt efter Polens anslutning till Europeiska unionen, kan Polen sägas ha blivit en fullt suverän stat. Polen hanterar masspolitiken med dess mångfald av partier och självständiga medier, värnar om alla grupper i samhället och accepteras slutligen av omvärlden som en suverän stat.

Problemet i dagens Polen är att makthavarna inte förstår att medlemskapet i EU är en garanti för Polens suveränitet, att de inte agerar konstruktivt och efter rättsstatens regler och att de tvärtemot det de själva säger gör allt för att demoralisera polackerna och beröva dem den inre självständigheten.

Suveränitet är något man kan förlora, den är ett historiskt faktum som kan byggas upp men också förstöras. Polen har under sin historia sällan varit en nationalstat och dess suveränitet var både hotad och utplånad, vilket resulterade i en lång rad politiska, historiska och mänskliga katastrofer. Men den inre självständigheten – genom språket, kulturen, patriotismen (men inte nationalismen!) – har bestått genom århundradena. Men utan suveränitet är också det hotat och utsatt för utplåning. I stället för att bara minnas är det viktigt att arbeta för självständighet och suveränitet, att lära och inpränta det historiska medvetandet i de nya generationerna och visa de historiska processerna. Så att Polen kan behålla sin suveränitet och polackerna sin självständighet även under de kommande hundra åren. Och ännu längre.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Sök i webb-Bulletinen