Polen efter valet

Publicerad 2015-11-09
Krönika Dorota Tubielewicz Mattsson

Analys
Dorota Tubielewicz Mattsson

Det har nu gått två veckor sedan det ultrakonservativa PiS (Lag och Rättvisa) vann parlamentsvalet i Polen. Och landskapet efter detta parlamentariska slag är föga vackert.

PiS har ännu inte bildat någon regering. Samtal och förhandlingar har pågått i det oändliga – ofta utan premiärministerkandidaten Beata Szydłos närvaro. Detta tyder naturligtvis på att hon – som man befarat redan tidigare – är en figurant, en marionett som vunnit två val åt PiS och dess ledare Jarosław Kaczyński och inte längre behövs. Szydło blir antagligen erbjuden någon post i regeringen, kanske blir hon till och med premiärminister. Men den offentliga förödmjukelsen och de tydliga signalerna om att hon ska veta sin plats bådar inte gott för framtiden.

För det första visar det på att det kan bli en svag regering som från början bryter mot överenskommelser och inte håller sina löften. En regering som styrs av personer som drar i trådarna bakom premiärministerns rygg. Det visar också på interna stridigheter: det finns uppenbarligen en grupp i partiet som är emot återgången till den hårda linjen från PiS regeringstid 2005-2007, den linje som representeras av förre justitieministern Zbigniew Ziobro,  förre chefen för säkerhetstjänsten Mariusz Kamiński som har ett flerårigt fängelsestraff att avtjäna för maktmissbruk, och förre inrikesministern Antoni Macierewicz som också är ideologen bakom konspirationsteorierna kring Smolensk-olyckan. Antagligen är man väl medveten om att dessa partiets starke män och Kaczyńskis närmaste medarbetare kan skada partiets anseende och även driva en politik som är skadlig för Polen.

PiS har redan börjat förbereda sig för att kunna ta tillbaka sina löften, till exempel det om 500 złoty (ca 1200 kr) per månad till varje barn. Man hävdar att statens finanser som är i uselt skick och att man först måste städa efter den avgående regeringen.

Bedömare hävdar emellertid att det är föga troligt att PiS kommer med några omvälvande ekonomiska reformer. Man kommer att fortsätta segla på den effektiva ekonomiska politik som det avgående regeringspartiet Medborgarplattformen (PO) bedrivit. PiS kan inte kosta på sig att väljarna plötsligt börjar få det sämre.

Partiets avoga inställning till EU kommer av samma skäl att tonas ner; PiS vill väl inte att pengaströmmen från Bryssel sinar. Istället kommer man att satsa på förändringar som har med världssyn att göra: kyrkans roll i samhället, samvetsklausulen inom olika yrken, rätten till IVF-behandling, abortfrågan och författningen. Det är spektakulära frågor som bygger på känslomässiga och inte sakliga diskussioner.

Valets förlorare Medborgarplattformen står inför stora förändringar. Partiet måste förnyas, det krävs nya idéer och ett nytt program. Dessutom pågår en maktkamp mellan nuvarande premiärminister Ewa Kopacz och utrikesminister Grzegorz Schetyna. Vem som kommer att vinna den kampen kan bli avgörande för partiets framtid.

Nykomlingen i parlamentet Nowoczesna (Moderna) kan komma att spela en viktig roll på den politiska scenen. Om PO fortsätter att tappa väljarstöd och inte kommer med nya fräscha idéer kan Nowoczesna etablera sig som ett mittenparti. Problemet är bara att det inte finns någon vänster i parlamentet. Så debatten kommer att handla om mittenpartierna och högern.

Och det är synd. För Polen behöver vänsteridéer och en social känslighet som är befriad från PiS nationalistiska och historiemytologiska inskränkthet. Vänstern har dock i alltför hög grad associerats med kommunisttidens tankemönster och toppolitikerna i den gamla kommunistregimen. Det desperata försöket att i sista stund bilda Förenade Vänstern och ge det ett nytt och ungt ansikte, Barbara Nowackas ansikte, kom för sent. Inte heller radikala Razem (Tillsammans) som vill skapa en ny modern vänster – vad det nu ska betyda – räckte ända fram. De närmaste fyra åren kommer vänsterpartierna att verka utanför parlamentet. Detta ger dem tid att skapa en livskraftig vänsterrörelse som ska kunna övertyga väljarna om att vänster inte alltid är kommunism.

Till slut har vi de små partierna som ingår i Förenade Högern – Solidarna Polska (Solidariska Polen) och Kukiz’15. Solidarna Polska kommer med stor sannolikhet att smälta in i PiS igen. Om de vill ha något inflytande är det nog bäst att de fogar sig.

Kukiz och hans män blir nu en del av det system som de så ivrigt vill bekämpa. Partiet börjar dessutom visa en ny och obehaglig nationalistisk sida. Den anarkistiska attityden kompletteras inte med något mera konstruktivt. Därför blir partiet antingen parlamentets svarta får som i alla lägen visar sin uppstudsighet och ovilja att samarbeta – eller så fogar det sig snällt i systemet och får utrymme att agera.

Det är mycket som är oklart när det gäller den polska politiken. Men en sak är säker: polackerna går mot en tid av politisk oförutsägbarhet och instabilitet. Och – mycket tyder på det – inskränkt demokrati.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner