Polen och flyktingarna

Publicerad 2015-09-09

20 miljoner arvingar till polska flyktingar lever utanför Polen till följd av politisk och ekonomisk emigration, efter tvångsförflyttningar av människor under Polens smärtsamma historia. Det sade Europakommissionens ordförande Jean-Claude Juncker på onsdagen i ett starkt tal i Europaparlamentet i Strassbourg.

Krönika Dorota Tubielewicz Mattsson

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

Europa är en kontinent där nästan alla någon gång varit flyktingar. Miljoner européer har flytt krig, förföljelser och diktatur, påminde han. Grekland, Ungern och Italien kan inte lämnas åt sitt öde med denna massiva utmaning, och samma situation kan inom kort drabba Ukraina. Därför krävs det en europeisk solidaritet.

Medan de kloka orden fortfarande ljuder över Europa översvämmas polska sociala medier av hat, rasism och flyktingsfientlighet. Polen, som sedan andra världskriget är det land i Europa som har minst andel minoriteter och som hittills undgått alla problem som bland annat Sverige brottas med, svämmar över av hat, uppmuntran till våld och fientlighet. Åklagarmyndigheten har inlett en utredning vem som står bakom inlägg som: ”Auschwitz – ett idealiskt pensionat för syrier” och ”Man skulle på öppna Auschwitz för immigranterna och installera ny gas på köpet”.

Tidningen Gazeta Wyborcza har stängt kommentarsfälten under artiklar om flyktingfrågan eftersom alltför många formuleringar är exceptionellt aggressiva och uppmanar till våld och hat. Med tanke på den låga politiska kulturen i Polen finns en överhängande risk för att liknande inslag kan förekomma i den parlamentariska debatten. Men visst bör frågan diskuteras.

Högerpolitikern Jarosław Gowin, som dessutom offentligt bekänner sig till den kristna tron, är öppen motståndare till att Polen tar emot icke-kristna flyktingar. President Andrzej Duda har offentligt sagt att han motsätter sig kvotering av flyktingarna.

Varje land borde fatta detta beslut själv på grundval av landets ekonomiska och infrastrukturella möjligheter, menar han. Medmänsklighet och solidaritet är ord han i detta sammanhang inte ens tar i sin mun.

Katolska kyrkan är splittrad, en del är öppet flyktingfientlig och orolig för att Polen ska islamiseras. Gud ske lov finns också röster som värmer.

Påven Franciskus uppmanar varje församling att ta emot flyktingfamiljer. Ärkebiskopen Wojciech Polak försäkrar att ”inför denna tragedi måste vi vara mottagliga och framför allt öppna för att ta emot flyktingarna”. Men han påpekade att detta kräver ett samarbete med staten och inte kan ”förverkligas utan konkret hjälp från staten”. Det återstår att se hur mycket handling står bakom dessa ord.

Regeringens vacklande ställning i flyktingfrågan är också talande. Många vackra ord, tomma ord, kan inte dölja rädslan för kostnaderna, för burkan, ”islamiseringen” och baklavan.

Så vad har hänt med den polska solidariteten? Gäller den bara polacker själva som ju ”har rätt” till en strid ström pengar från Bryssel in i den polska statskassan? Polacker som så ofta i historien har behövt och utnyttjat andras gästvänlighet och hjälp visar nu egoism och småaktighet. Solidariteten är uppenbarligen ett selektivt fenomen som bara polacker förtjänar. Och hur är det med den evangeliska kärleken till sin nästa som så många polacker bekänner sig till?

Om polacker inte vill bli sedda som inskränkta och konformistiska, småaktiga och egoistiska och vill leva upp till sina föreställningar om sin egen förträfflighet bör de definitivt tänka om och ändra sin syn på omvärlden. För det kan komma tider då det som händer nu hålls emot dem.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner