En polsk grav i Turkiet. ”Adam Michalowski. Han lämnade fosterlandet 1831, efter novemberupproret, och dog i Konstantinopel 1869”. Kyrkogården finns i Adampol, ett par mil utanför Istanbul.

Redan vid Polens första delning 1772 flydde många polacker ur landet. En del av dem fann en fristad i Ottomanska riket som inte godkände delningarna.
1842 bildades en polsk koloni några mil norr om Istanbuls centrum på den asiatiska sidan av Bosporen. Idag är det en by som heter Polonezköy, men till en början var den känd som Adampol och var en påminnelse om de goda kontakter som funnits mellan Polen och Turkiet i flera hundra år.
Tomas Eriksson har varit där.

År 1772 delades Polen för första gången mellan Österrike, Ryssland och Preussen, något som det ottomanska imperiet aldrig accepterade, ej heller de följande delningarna. Den som konverterade till islam fick automatiskt skydd mot utvisning till Ryssland vilket innebar att många polacker fann en tillflykt hos sultanen. Ett annat skäl till att många polacker hamnade i det ottomanska riket var att de i den ryska delen av Polen behandlades som ryska medborgare och togs ut till värnplikt som kunde vara ända upp till tjugo år. Den ryska armen behandlade polackerna mycket brutalt och då särskilt dem som stred för ryssarna i Kaukasus.

Många av polackerna sympatiserade med cirkassierna (lokalbefolkningen) och försökte förbättra sin situation genom att desertera. Om de hamnade hos ryssarna igen blev processen kort, men polackernas bristande språkkunskaper ledde ofta till tragiska missförstånd och de såldes vidare som slavar av cirkassierna.

Czartoryskis koloni

Då Polen hade upphört att existera som suverän stat fanns ingen diplomatisk representation som kunde undsätta dem och de som såldes vidare spreds över hela det ottomanska riket. Den som engagerade sig i deras öde var prins Adam Czartoryski som från sin exil i Frankrike satte igång en kampanj för att återbörda de polska soldater som befann sig i ottomansk, persisk eller cirkassisk fångenskap.

1841 bildade Adam Czartoryski på egen bekostnad en polsk representation i Istanbul. Året efter föreslog han att en polsk koloni skulle skapas, något sultanen godtog samma år, och den 19 februari 1842 grundades Adampol, eller som turkarna kallade byn, Polonezköy. Kravet för att få bosätta sig där var att man var polack, eller åtminstone katolik med slaviskt ursprung.

De polska flyktingarna kom i vågor, efter det ungerska upproret 1848, Krimkriget 1854–56 och det polska januariupproret 1863. Adampol gav dem en chans att ”landa” efter ett liv i flykt som ofta påminde om en av de första invånarna, Kazimierz Probola från Zamo. 1831 blev han fånge hos ryssarna, inkallades till den ryska armén och blev sänd till Kaukasien. Han rymde till Tjerkessien där han fångades på nytt och såldes till kurder. Med sin ägare färdades han runt i Mindre Asien men i en strid med den egyptiske paschans trupper blev han tillfångatagen en tredje gång. Den egyptiske befälhavaren imponerades av den polske soldatens kunnande och han blev instruktör för ett kavalleriregemente. Probola flydde från Egypten när han skulle tvångskonverteras till islam och kom till Adampol 1842.

Anfölls av rövare

Den polska kolonin väckte nyfikenhet långt utanför det Ottomanska riket, bl.a. Franz Liszt besökte Adampol 1847, Gustave Flaubert kom 1850 och konstaterade att ”Love of one’s country can lead a long way, literally a very long way”. Efter januariupproret 1863 kom en ny våg av flyktingar, bland dem ingenjörer som arbetat med järnvägsbygget mellan Warszawa och Wien och byn växte till över 1000 innevånare. Under första världskriget drabbades Adampol av flera överfall av rövarband och 1926 gjordes en ny attack som hindrades av alerta bybor och ett kraftfullt ingripande av den turkiska militären.

Tomas Eriksson arbetar med export av medicinsk teknik och är sedan många år intresserad av Öst- och Centraleuropa

Storhetstiden var dock över och den turkiska republikens industriella framväxt innebar en allt större ekonomisk integration med Turkiet. Kolonins förutsättningar förändrades radikalt på 70-talet då invånarna tilläts köpa marken och en väg till Istanbul byggdes.

Idag är byn främst en turistattraktion och flera polska presidenter har besökt byn, Lech Wasa 1994 och Aleksander Kwaniewski 1996 och 2000. År 1994 var också Johannes Paulus II på kort besök där. Varje sommar är det festival i byn där man firar sitt polska ursprung. Av de 1000 innevånarna talar idag ett 40-tal polska.