PiS-ledaren Jarosław Kaczyński vill bygga upp ett nytt Polen – men vilket?
Foto: Piotr Drabik, wikipedia.

Polen måste byggas upp igen! Det sa Jarosław Kaczyński, ordförande i regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) i sitt tal vid söndagens Frihetsmarsch i Warszawa som hölls dels till åminnelse av krigstillståndets införande i Polen den 13 december 1981 och dels som stöd för regeringens politik.

Låt oss bygga gemenskap, sade han. Annars kan vi inte bygga ett starkt Polen, säkra vår frihet och då kommer vi inte att räknas i Europa.

Men denna gemenskap tycks inte vara för inte alla.

Förkasta dem som är emot oss, som försöker blockera oss, ropade han. De försöker intala oss att demokratin i Polen är hotad. Men idag handlar det om att demokratin ska bestämma och inte en handfull förrädare som har sålt ut Polen till främlingar, som inte bryr sig om den stora majoritetens intressen.

Det pågår en tvist i Polen och det vore bra att veta vad den egentligen handlar om. Domarna i Konstitutionsdomstolen (KT) har stiftat en lag som enligt dem själva bryter mot grundlagen. Och Medborgarplattformen (PO) lät under sin tid vid makten bli att publicera femtio domslut eller väntade med det i flera veckor, orerade Kaczyński. Han ville därmed visa att PiS beslut att inte låta KTs senaste domslut vinna laga kraft är rätt normalt.

Vi vill ha en ”bra” Konstitutionsdomstol, vilket är en omöjlighet med de domare som sitter i den nu, hävdade PiS-ledaren. Men oppositionen vill förhindra att Polen byggs upp igen, att man inför ett nytt bidrag på 500 złoty per barn, sänker pensionsåldern och att personer över 75 år får fria läkemedel

Till slut lät han sin poetiska ådra komma fram och citerade sina anhängares vulgära men rimmande slagord: Hela Polen skrattar åt er, kommunister och tjuvar! (Cała Polska z was się śmieje, komuniści i złodzieje!)

Söndagens frihetsmarsch står i bjärt kontrast till lördagens demonstration för demokratin. Båda förlöpte visserligen fredligt, men på det verbala planet var det stora skillnader. KODs demonstration var lugn i tonen, talarna var noga med att undvika personangrepp. Även om man i talen vände sig till Jarosław Kaczyński, var det i artiga om än bestämda ordalag.

Kaczyński framstod å sin sida som en mästare i att skapa konflikter. Hans tonläge och ordval var oroande, det är tydligt att han strävar efter en polarisering. Han delar upp människor i sanna polacker och ”värsta sortens polacker” – de senare är förräderibenägna och det har de i generna. Han manar fram bilden av en yttre och inre fiende (främlingen) som hotar det riktiga Polen och de sanna polackerna, vilket påminner om de sämsta förebilderna från nazi- och kommunisttiden.

Allt detta uppammar aggressivitet hos hans anhängare och får en del av dem att tappa alla hämningar. När en ung reporter från TVP den 10 december skulle rapportera från ceremonin till minne av Smolenskolyckan blev han knuffad och hånad av PiS-anhängare. Till slut slet några aggressiva personer beväpnade med religiösa kors från honom mikrofonen och hävdade att han inte hade rätt att stå utanför presidentpalatset.

Jarosław Kaczyński gör också stora ansträngningar att lägga beslag på de minnen och symboler som är viktiga för alla polacker. Han ideologiserar påven Johannes Paulus II och hans läror, minnet av krigstillståndet och Solidaritetsrörelsen. Att många och olika sätt kan identifiera sig med påven och med Solidaritetsrörelsens filosofi kan han inte acceptera. Det är hans anhängare som har monopol på såväl denna tradition, filosofi, sanningen och polskheten.

Stämningen i PiS-leden är oroande hätsk. Partiet tycks tro att det är först nu när de har makten som Polen blivit fritt. Kaczyński vill riva upp allt polackerna med sådan möda byggt upp under de senaste 26 åren och skapa ett nytt Polen. Men vad blir det för slags Polen? Och vill polackerna verkligen ha hans Polen?

Den politiska debatten har lämnat parlamentet och hamnat på gatan. Det tyder på att politikerna inte längre förmår prata med varandra, ännu mindre komma överens med varandra. När den politiska striden förs ute på gatorna trappas känslorna upp och tar över. Och när en folkmassa tappar hämningarna och låter sig styras av känslor, kan det få oförutsägbara konsekvenser.

Dorota Tubielewicz Mattsson