Författaren Anna Bikont.
Foto: Marcel Lozinski.
I en insändare nyligen protesterade Anna Kremky och Jacek Gancarson mot såväl webb-Bulletinens recension av den polska journalisten Anna Bikonts bok Vi från Jedwabne som mot själva boken. De anser att Bikonts bok ger en förvrängd bild av verkligheten och tycker inte att den ska anmälas och diskuteras.
Skulle deras värderingar bli dominerande i Svensk-Polska Samfundet ser jag en destruktiv framtid framför oss, skriver Jan Axel Stoltz.
Jan Axel Stoltz egen samling Jedwabnelitteratur innehåller bland annat den 1550 sidor långa utredningen från IPN* gjord 2002.
Foto: Privat.
Antisemitisk propaganda talar ofta om ”den judiska sammansvärjningen”. I insändarskribenterna Anna Kremkys och Jacek Gancarsons språkbruk blir det till ”att olika judiska organisationer genomför en kampanj” , som ”man måste vara medveten om”. Och det är uppenbarligen ingen färsk kampanj. Som stöd för sin tes hänvisar de till en 15 år gammal bok, med svensk titel Förintelseindustrin av Norman G. Finkelstein, själv jude – och han bör väl veta?
Jo, förvisso: Finkelsteins bok är en kampanj, hans egen mot Elie Wiesel och mot Israel. Om boken i övrigt skriver historieprofessorn och Polenkännaren Kristian Gerner 2001:
”Finkelsteins tes vilar inte på saklig grund. Han behandlar sitt material selektivt och väljer ut vissa händelser och data men underlåter att granska dem kritiskt och se dem i sitt sammanhang. Istället för att använda sig av den moderna forskningens resultat avvisar han dem till förmån för sin egen tes om de ”judiska eliternas” sammansvärjning och det judiska hotet mot västerländska banker och hela länder som Polen.” (I SKMA:s** första nyhetsbrev sept 2001 >>)
Duon Kremky–Gancarson har uppenbarligen inte läst den bok de hänvisar till. De skriver att Finkelsteins ”båda föräldrar var Förintelsens offer” – i boken berättar Finkelstein om sina föräldrar som överlevde Förintelsen. Själv är han född 1953, och då var väl Förintelsen över – också i Polen?
Det som föranlett Kremky–Gancarsons insändare är publiceringen i Svensk-Polsk Bulletins vårnummer 2015 av redaktören Gunilla Lindbergs recension av Anna Bikonts bok ”Vi från Jedwabne”, som de menar är osann och obalanserad. Ännu efter fyra genomläsningar av recensionen kan jag inte hitta något som är osant i relation till Bikonts bok. Recensionen är inte bara balanserad utan dessutom överbalanserad. Liksom Stefan Ingvarsson i förordet till Bikonts bok berättar den om katoliker som gömde judar och om katoliker som mördades av nazisterna därför att de gömde judar. Att i en text som tar upp att polska katoliker medverkade till morden på deras judiska grannar, inte också ta upp de katolska hjältedåden och offren vore förstås polsk-politiskt inkorrekt.
Rättfärdig bland nationer
De 6 532 polacker som erhållit Förintelsemuseet Yad Vashems utmärkelse som Rättfärdiga bland nationer är det största antalet från något land. Dock innebär Nederländernas 5 413 utmärkelser i förhållande till folkmängd tre gånger så många rättfärdiga.
För var och en av de 50 000 katoliker som mördades för att ha hjälpt judar fanns det minst en katolsk granne som gick till Gestapo för att avslöja dem.
Kremky–Gancarson ironiserar över Jan Tomas Gross, som var den som förde fram Jedwabneilldådet i ljuset i sin bok Sąsiedzi/Neighbours/Grannar (polsk upplaga 2000) och över att han själv sagt, att han inte är historiker. Inte illa av en icke-historiker att med tre böcker på 2000-talet – förutom Grannar också Strach/Fear/Fruktan (2006) och Złote żniwa/Golden Harvest/Guldskörden (2011,2012) – ha lyckats förvandla det historiska kollektiva minnet hos de flesta polacker utanför den nationalistiska högern. Se t.ex. Mastersarbetet The Aftermath of Jan Gross´s Neighbors: Recasting Poland´s Collective Memory av Karolina Lamb vid University of Washington.
Det polska kollektiva minnet av Andra världskriget präglades i decennier av glömska eller bortträngning av de polska judarnas tragedi. Offren i koncentrationslägren var polacker. Fortfarande har många polacker svårt att ta till sig, att hälften av Polens sex miljoner krigsoffer var polska judar. Elżbieta Janicka, fil dr och fotograf, beskriver i sin bok Festung Warschau den stora diskrepansen mellan den stora mängd monument och minnestavlor över katolska polackers hjältedåd eller offer under kriget och de betydligt färre som berättar om judiska motsvarigheter.
Mer än 90 procent av judarna mördades
Kremky och Gancarson analyserar inte varje ord i recensionen. Jag går inte heller in i varje detalj av deras skröna om svenska medier. Men en sak är omöjlig att gå förbi. De menar, att medierna saknar proportioner ”både vad gäller omfattningen av illdåden och omfattningen av liknande illdåd som utförts mot polsk civilbefolkning”. Slutsats: de jämställer den katolska befolkningens lidande med den judiska befolkningens, en hårresande slutsats.
Jovisst, i runda tal var antalet offer på båda sidor lika många, i dagligt tal hör man siffrorna tre miljoner katoliker och tre miljoner judar. Men där slutar likheten.
I augusti 2009 publicerade Nationella Minnesinstitutet IPN framräknade siffror över antalet offer för andra världskriget.
Av en polskspråkig, framför allt katolsk, befolkning 1939 på 24,1 miljoner föll 2,57 miljoner offer för kriget. Det utgör 10,6 procent av befolkningen.
De judiska offren var tre miljoner av 3,2 miljoner judar i Förkrigspolen, vilket är 93,8 procent av den totala judiska befolkningen.
En större andel av den judiska befolkningen mördades – 93,8 procent – än den andel av den katolska befolkningen som överlevde – 89,4 procent. Bartoszewski*** sade: Varje polack riskerar att dö, varje jude är dömd att dö.
Varje polsk familj hade någon som blivit offer för kriget.
Bara enstaka judiska familjer hade enstaka överlevande. De flesta judiska familjer hade inga överlevande alls.
För att försöka överleva köpte judar katolska födelseattester och försökte leva som katoliker.
Visa mig den polske katolik som för att överleva köpte sig en judisk födelseattest hos en rabbin.
Visa mig den polske katolik som för att överleva sökte skydd hos en judisk familj.
Visa mig den jude, som utlämnade sin katolske granne till Gestapo.
Hittills har ingen kunnat visa mig någon.
Det finns en tyvärr alltför stor grupp polacker, framför allt hemmahörande i den extremnationalistiska högern och i nyfascistiska Ruch Narodowy, som inte kan tåla att Polen haft en betydande judisk minoritet, inte ens när den är utplånad. De kan inte ens korrekt skriva dess historia, när sanningen kolliderar med deras konspiratoriska idéer och paranoida känslor. Att döma av duon Kremky–Gancarsons insändare har de liknande idéer.
Presidenterna bad judarna om ursäkt
Allt sedan kommunismens fall och ännu mer efter publiceringen av Gross´ böcker gör den seriösa delen av polsk offentlighet upp med de mörka sidorna av polsk historia. Som president stod Lech Wałęsa i israeliska Knesset i maj 1991 och bad om förlåtelse för sekler av polsk antisemitism.
Vid 60-årsminnet 2001 vid det nya monumentet i Jedwabne bad president Aleksander Kwaśnieski de dödas familjer om ursäkt – i eget namn och som Polens president. Vid 70-årsminnet 2011 upprepade president Komorowski ursäkten.
Jag antar att de polska presidenternas ord för Kremky och Gancarson också är desinformation som de känner sig ”skyldiga att stå emot”. Tänk vilket framsteg det skulle vara, om de i stället kände sig skyldiga för den desinformation de själva sprider och tog ansvar för att upphöra med den.
Skulle de värderingar som lyser igenom i Kremkys och Gancarsons insändare bli dominerande i Svensk-Polska Samfundets och föreningarnas verksamhet ser jag en destruktiv framtid framför oss. Låt oss behålla de värderingar av demokrati, medborgerlighet och medkännande som genomsyrar den kritiserade recensionen, liksom Anna Bikonts bok, och som sedan 1989 fått förankring också i åtminstone hälften av Polens befolkning.
Jan Axel Stoltz
medlem i Svensk-Polska Föreningen
i Skåne 1964-1968 och på nytt sen 2004
* IPN (Nationella Minnesinstitutet) – den myndighet i Polen som undersöker nazistiska och kommunistiska brott.
** SKMA – Svenska Kommittén Mot Antisemitism.
*** Władysław Bartoszewski – legendarisk motståndsman och politiker,
Läs mer >>
Recensionen av Vi från Jedwabne >>
Första insändaren ”Manipulerad historia väcker frågor” >>
Senare debattinlägg:
