Journalisten Peter Johnssons framställning av det politiska maktspelet efter Katyntragedin är spännande som en thriller, skriver Gunilla Lindberg i sin anmälan av Johnssons nya bok Stalins mord i Katyn och dess historiska efterspel 1940 – 2010.

Peter Johnsson
Stalins mord i Katyn
och dess historiska efterspel 1940 – 2010

Carlssons
2010

Lagom till 70-årsminnet av Katyntragedin kommer journalisten, historikern och Polenkännaren Peter Johnsson med en ny bok: Stalins mord i Katyn och dess historiska efterspel 1940 – 2010.

Boken behandlar det polska nationella trauma som kallas Katyn och den utgör en aktuell och väldokumenterad bakgrund till det som händer just nu i relationerna mellan Ryssland och Polen. Dit hör naturligtvis president Kaczynskis resa den 10 april för att hedra offren vid just Katyntragedin 1940 – resan som slutade i en ny katastrof med nittiosex döda.

Såväl Rysslands premiärminister Vladimir Putin som president Medvedev har visat tydliga tecken på en önskan att tina upp de frostiga relationerna genom sitt uppträdande i samband med både olyckan den 10 april och 70-årsminnet av massakern.

Man ska väl inte tro att det bara är broderskärlek och välvilja som ligger bakom, Ryssland behöver stärka banden med EU, och Polen har legat som en mental bromskloss i vägen. Dessutom tycks den gamle diktatorn Josef Stalin gå mot en besvärande renässans i delar av befolkningen som sörjer ryssarnas gamla stormaktsställning.

Händelserna vid Katyn 1940 är utredda många gånger, men världens ledare har av politiska skäl avstått från att reagera. Peter Johnsson har läst en rad kända och okända dokument om Katyn, och beskrivningen av de storpolitiska förvecklingarna efter detta polska trauma är spännande som en thriller.

Först en kort rekapitulation av Katyntragedin:

Den 1 september 1939 gick Hitler in i Polen. Polackerna hade  inte mycket att sätta emot och väntade förgäves på hjälp från sina allierade Storbritannien och Frankrike. Ett par veckor senare marscherade Sovjet in från öster och besatte sin del av landet.

I det polska försvaret ingick förutom militärerna ett stort antal reservofficerare som kom från den s.k. intelligentsian: läkare, lärare, politiker, journalister, författare osv.

Sovjetunionen tog enligt egna uppgifter hundratusentals krigsfångar som samlades upp i fångläger. Där sorterades de – civila till Sibirien, soldater åt ett håll, officerare och intellektuella åt ett annat.

Den sistnämnda gruppen skulle likvideras, och massakern planerades i detalj av chefen för den sovjetiska underrättelsetjänsten, Lavrentij Beria. Stalin godkände personligen planen.

Officerare och reservofficerare fördes till olika läger, i första hand Starobilsk, Kozelsk och Ostasjkov. De förhördes och fördes så småningom iväg för att avrättas. De döda kropparna slängdes ner i massgravar. Ovanpå planterades skog. Mördandet pågick från slutet av mars till början av maj 1940.

Vetskapen om vad som skedde i lägren framkom redan under de första utgrävningarna, dels från dagböcker som de mördade bar i uniformen när de sköts och dels från vittnesmål från lokalbefolkningen men också från ett fåtal personer som överlevde lägren.

Ryska dokument

Nu tillkommer den sovjetryska dokumentation som Peter Johnsson plöjt igenom.

När Hitler lät sina trupper marschera in i Sovjetunionen gick Stalin i allians med Storbritannien och den polska exilregeringen i London, ledd av general Wladyslaw Sikorski. I förhandlingarna krävde Sikorski att Kreml skulle erkänna exilregeringen samt att förkrigsgränsen mellan Sovjet och Polen skulle återställas. I gränsfrågan sa Stalin nej, Storbritannien förhöll sig passivt.

För att kunna knäcka Hitlertyskland diskuterades också möjligheten att upprätta en polsk armé på sovjetiskt område. Det borde inte bli svårt – Röda armén hade ju tagit hundratusentals polska krigsfångar. Uppdraget gick till general Wladyslaw Anders, som inledde rekryteringen. Soldater anmälde sig överallt, men inte officerare. Var fanns de? Polackerna gissade på läger i Sibirien, men Stalin hävdade att alla officerare släppts fria och förmodligen hade rymt!

Rykten om avrättningar

Tyskarna som besatt området runt Smolensk hörde rykten om att ryssarna avrättat polska krigsfångar i skogarna i närheten. Redan en ytlig utgrävning visade att en massavrättning ägt rum. Den tyske översten Friedrich Arens rapporterade till Berlin och Hitler kunde visa att Polens nya allierade, Sovjetunionen, bara ett par år tidigare avrättat över tiotusen polska officerare. Tysklands propagandaminister Goebbels insåg PR-värdet i upptäckten. Journalister inbjöds att besöka utgrävningen – en av dem var Christer Jäderlund på Stockholms-Tidningen – liksom polska Röda Korset, och snart kunde man publicera listor med namn på offren.

Men för Storbritannien och USA var alliansen med Stalin och kampen mot Hitlertyskland överordnad allt. De ville inte engagera sig i Katynmassakern, vem som än begått morden. Churchill skriver i sina memoarer att han sagt till general Sikorski: Om de är döda kan ingenting väcka dem till liv igen.

Den ryska versionen

Polen begärde då att Internationella Röda Korset skulle göra en utredning, vilket Tyskland hakade på. Sovjets reaktion blev en artikel i Pravda som ”slog fast” att tyskarna bestialiskt mördat polska krigsfångar men ville lägga skulden på Sovjet – och att vissa polacker samarbetade med de nazistiska bödlarna.

Den versionen höll Sovjetunionen fast vid. Storbritannien teg och 1942 accepterade Churchill att Sovjet fick behålla de ockuperade polska områdena. Kreml bröt förbindelserna med Sikorskis regering, som uppträdde som ”förrädare” mot Sovjet i Katynfrågan, men kunde tänkas ändra sig om den polska regeringen ”ombildades” – Stalin betvivlade att Sikorski skulle kunna uppträda ”lojalt” mot Sovjet.

Britternas utredning

Under tiden fortsatte utgrävningarna i Katyn. Utredarna kom fram till att morden ägt rum huvudsakligen i april 1940, alltså före den tyska inmarschen. Owen Claiv O’Malley, brittisk ambassadör hos den polska exilregeringen, fick av Churchill i uppdrag att göra en diskret utredning. Han kom också till resultatet att ansvaret för massakern låg hos ryssarna. Churchill teg fortfarande.

Kriget vände och Sovjet återtog området kring Katyn. Nu gjordes en rysk utredning under ledning av akademiledamoten Nikolaj Burdenko – avsikten var att sopa igen spåren. Vittnen bearbetades, händelseförloppet skrevs om och inför slutrapporten kom man fram till att det var tyskarna som genomfört morden. Men eftersom tyskarna inte behärskade Smolenskområdet i april 1940 fick tidpunkten för morden flyttas till augusti 1941. En rad väl preparerade vittnesmål från lokalbefolkningen stöder detta datum.

I Burdenkos slutrapport, som publicerades i Pravda 1944, har man ändrat augusti 1941 till september–december 1941 – eftersom det är varmt i Smolenskområdet i augusti och de mördade var vinterklädda. Uppgifterna i själva utredningen finns emellertid kvar.

Churchill lät O’Malley granska även den ryska rapporten – med samma resultat som förra gången: det är med största sannolikhet NKVD som utfört arkebuseringarna. Churchill fortsatte att tiga, för än var Nazityskland inte besegrat.

Rättegången i Nürnberg

Efter krigsslutet sammanstrålade segrarmakterna i London. I The London Charter slogs fast att tyska krigsbrott skulle dras inför domstol. Nu hade ju Sovjet hävdat att Katyn var ett tyskt krigsbrott, och sovjetisk åklagare tog upp frågan i Nürnbergrättegången, med stöd av Burdenkos fabricerade rapport.

Det tyska försvaret vände sig till den polska exilregeringen för att få fram bevis mot Sovjetunionen. Men general Anders hade svårt att tänka sig ett samarbete med nazisterna och bad att få lägga fram det polska materialet direkt till domstolen. Han fick inget svar, och därför kom det polska materialet aldrig upp i rättegången om Katynmorden. Efter förhör av vittnen på båda sidorna lyftes Katyn bort ur rättegången. Ansvaret fastslogs aldrig.

Den polska versionen

Medan en kommunistisk marionettregim tog plats i Warszawa fortsatte exilregeringen i London att samla material. En stor rapport, Brottet i Katyn i dokumentets belysning, sammanställd av Józef Mackiewicz, publicerades 1948. Här finns protokoll från samtliga möten med Stalin angående de försvunna officerarna, minnesanteckningar från de överlevande och dagboksnoteringar från de arkebuserade som hittades under utgrävningarna. Där finns också det polska Röda korsets rapport från 1943.

Mackiewicz sammanställning har tryckts i tretton upplagor i London fram till kommunismens fall 1989 och var alltså tillgänglig överallt utom i östblocket.

Den polska exilregeringen krävde en opartisk internationell krigstribunal för undersökning och dom i Fallet Katyn – utan att få gehör.

Amerikansk utredning

1951 satte USA upp en kommission för att utreda Katynmassakern. Kommissionen övertygades om NKVD:s skuld och representanthuset krävde en rättslig undersökning vid Internationella Rättsdomstolen.

Sedan 1952 har även den utredningen funnits tillgänglig för västvärldens politiker, konstaterar Peter Johnsson.

Efter Nürnbergrättegången hyste man i Kreml oro för att sanningen om Katyn skulle komma fram. Därför blev det mer och mer omöjligt att tala om Katyn – även för offrens anhöriga. Sovjet bevakade frågan också via sina diplomatiska beskickningar i Europa, och protesterade så snart det blev tal om böcker och filmer om Katyn.

I Sverige misslyckades man med att stoppa ett minnesmärke som sattes upp av exilpolacker. I Storbritannien gick det bättre.

Gorbatjov och Jeltsin

När den demokratiska oppositionen kom igång på 1980-talet krävde man att regimen skulle tala öppet om Katyn. Det blev lättare för historiker att få fram de hemligstämplade dokumenten, och i mars 1989 tillstod Gorbatjov motsträvigt att NKVD låg bakom morden. Meddelandet gick ut på den sovjetiska nyhetsbyrån Tass, men ansvaret flyttades från Stalin till Berija.

Det blev nu viktigt att hitta händelser i de polsk-ryska relationerna där Sovjetunionen lidit skada, och Polen kritiserades nu för Pilsudskiregeringens behandling av ryska krigsfångar efter första världskriget då tusentals ryska soldater svalt ihjäl i polska fångläger. Så sent som 2009 använde Vladimir Putin samma argumentation, noterar Johnsson.

Inte folkmord

1991 överlämnade Gorbatjov de viktigaste dokumenten till Boris Jeltsin och året därpå fick dåvarande presidenten Lech Walesa kopior på en del dokument. Men öppenheten ströps efterhand, och 2004 var dokumenten hemligstämplade igen. Polens önskan om att få Katynmorden förklarade som folkmord resulterade i en lång sovjetisk utredning som lades ner 2005, skriver Johnsson. Man kunde inte styrka folkmord.

Frågan om rehabilitering av de polska officerarna lades också ner. Nu har de anhöriga vänt sig till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg och Internationella domstolen i Haag för att få sin sak prövad.

Det finns fortfarande många frågor och sannolikt finns svaren i de ryska arkiven, skriver Johnsson. Katyn är inte färdigutrett. Det är viktigt att vi förstår att avrättningarna i Katyn var ett noga planerat och protokollfört massmord som möttes med likgiltighet och cynism av omvärlden.

Relationerna mjukas upp

Regeringen Tusk har ju sedan sitt tillträde 2007 ansträngt sig att mjuka upp relationerna till Ryssland, och i frågor där Kaczynskiregeringen hållit emot har EU nu kunnat sluta avtal med Moskva som underlättar samarbetet. Ett tecken på den ryska uppskattningen är Putins inbjudan till Tusk att tillsammans delta i en minneshögtid för offren i Katyn den 7 april.

President Lech Kaczynski lät då arrangera en egen minnesceremoni den 10 april och resan dit slutade i katastrof. Presidentplanet störtade vid inflygningen och alla ombord omkom. Bland passagerarna befann sig inte bara presidentparet utan också en lång rad uppsatta politiker militärer och präster.

Under dagarna som följde och vid presidentens begravning visade ryssarna alla tecken på medkännande, och Andrzej Wajdas film om Katyn visades flera gånger på bästa tid i rysk statstelevision.

Om detta visste Peter Johnsson ingenting när han lämnade ifrån sig sitt manus, men det hade sannolikt inte förändrat något i hans bok om Katyn.

Visst har president Medvedev i dagarna överlämnat en Katynutredning till polackerna, och visst har man lovat att utredningen av flygolyckan i Smolensk ska offentliggöras så snart den är färdig.

Men det är svårt att veta hur länge den ryska öppenheten håller i sig. Kreml har tidigare erkänt sig skyldigt till Katyndramat men någon mer omfattande genomlysning av skeendet har man inte uppvisat än.

Förtrycket inom östblocket

Samtidigt ska man inte glömma Izvestijas långa intervju med president Medvedev inför den 9 maj, då Ryssland firar minnet av andra världskrigets slut. Medvedev talade om Sovjets skuld i Katyn och om det sovjetiska förtrycket av folken i alla de socialistiska länderna. Ryssarna vill ha bättre relationer med väst, EU och Polen. Premiärminister Donald Tusk har också arbetat i den riktningen, och president Kaczynski, som var betydligt mer skeptisk till ryssarna, är begravd i Wawel.

Det finns en öppning, och det är bara att hoppas att utvecklingen ska leda fram till bättre relationer.

Gunilla Lindberg