Vad vet svenskarna om Polen? Och vad har polackerna för bild av svenskarna?

Är Polen fortfarande det fattiga landet där man förflyttar sig med häst och vagn? Är svenskarna överlag utbrända och söker tröst i sprit och sex? Har vi kvar alla våra fördomar och har vi inte lärt oss någonting?

Professor Malgorzata Anna Packalén från Uppsala och fil dr Magdalena Zmuda-Trzebiatowska från Poznan har undersökt hur landet på andra sidan Östersjön tonar fram i den egna pressen.

Artiklarna bygger på föredrag som hölls vid den skandinavisk-polska Östersjökonferensen i Lund i våras.

————————-

Bland äldre polska föreställningar om Sverige och svenskarna hittar vi inte bara dystra beskrivningar av grymma barbarer som inte tvekar att skända polska katolska helgedomar, utan också idealiserade visioner av det moderna sagolandet vars grundvalar är framsteg, välfärd och social rättvisa. Synen på grannen i norr har under historiens lopp skiftat beroende på ländernas ömsesidiga relationer: På 1600-talet var det ständigt krig, men under mellankrigsperioden var relationerna goda och Sverige betraktades som en förebild för den återuppståndna polska staten.

Ju närmare nutiden vi kommer desto mindre homogen framstår den polska Sverigebilden och därmed också svårare att bedöma som entydigt positiv eller negativ. I presstexterna från de senaste åren varvas uppskattning och fördömanden, något som kan verka förbryllande för en läsare som är mindre förtrogen med ämnet.

Beundran vid hopp om stöd

Det finns en beundran för Sverige som landet där korruptionen är låg, offentlighetsprincipen ger insyn i myndigheternas arbete, vetenskapen utvecklas dynamiskt, miljöfrågor prioriteras och medborgarna är medvetna om sina rättigheter och skyldigheter. Denna beundran tycks återspegla det polska behovet av beprövade lösningar som man skulle kunna tillämpa på hemmaplan. Denna positiva bild aktualiseras ofta i samband med polska förhoppningar om svenskt stöd, vilket bl.a. kunde observeras när Polen sökte medlemskap i EU.

Att man samtidigt försöker övertyga läsarna om att båda länderna kan vinna lika mycket om samarbetet intensifieras (senast i form av berättelser om polska läkare som räddar den svenska sjukvården) kan vi dessutom förklara som ett försök att stärka den nationella självkänslan.
Kritiken av Sverige är i flera texter relaterad till den aktuella svenska samhällsdebatten, särskilt när det gäller chockerande avslöjanden om neutralitetens vacklande karaktär, tvångseriliseringarna eller folkhemstankens devalvering.

Från vaggan till graven

Men det händer också mycket ofta att journalisterna på egen hand letar efter sprickor i fasaden, och deras strävan att demontera den idealiserade bilden av Sverige får en etnocentrisk anstrykning. Då griper de gärna till nötta stereotyper om stela, kalla och numera också utbrända svenskar som söker sin tröst i alkoholhaltiga drycker och sexuella utsvävningar och förväntar sig att bli omhändertagna av staten från vaggan till graven. Men det överlägsna perspektivet och besserwissertonen avslöjar först och främst de polska komplexen.

Gränsen mellan beröm och kritik är ibland ganska suddig, vilket blir särskilt tydligt om man analyserar rapporteringen i känsloladdade ämnen som kvinnornas ställning i det svenska samhället och förändringar inom den svenska familjen. Här bestämmer de polska värderingarna kommentarernas ton. Och samtidigt som man visar stort intresse för en del landvinningar, tenderar man att överbetona och förlöjliga det som ur polsk synvinkel känns främmande, obegripligt eller omoraliskt.

Dagens polska Sverigebild som skymtar i presstexter är lätt att gå vilse i. Försöker man tolka den bör man ta hänsyn till polska förväntningar, värderingar och ibland komplex som blir ett fast inslag i både affirmativa och kritiska skildringar. Men den korta analysen ovan visar också att Sverige fortfarande väcker starka känslor hos polacker. Avslutningsvis får jag därför konstatera att det behövs fler artiklar i den polska pressen, där man upplyser om skillnader och likheter mellan våra länder i objektiv ton, utan att ständigt pendla mellan beröm och fördömanden.

Magdalena Zmuda-Trzebiatowska