Stjärnreportern hade många okända sidor

Publicerad 2010-10-04

Världsreportern och författaren Ryszard Kapuscinski

Kapuscinski
Non-Fiction

Artur Domoslawski
Swiat Kziazki 2010

Av Gunnel Arbin

Ryszard Kapuscinski, stjärnreportern som flera gånger nämndes som Nobelpriskandidat, var en betydligt mer sammansatt person än vad som framgick av hyllningarna vid hans död 2007. Och i våras kom en tegelsten till biografi av en kollega på Gazeta Wyborcza, Artur Domoslawski, som rycker hjälteglorian från hans panna.

Boken om Kapuscinski väckte skandal när den kom ut i våras.

Kapuscinskis änka Alicja, som troget skötte hans affärer under hans reportageresor i Afrika och Latinamerika, sökte stoppa boken genom att gå till domstol men misslyckades. Skandalen underströks av det faktum att Domoslawski fick byta förlag. Det förlag som till slut gav ut biografin, Swiat Ksiazki, har inte samma litterära anseende som det första valda.

Alicjas åtgärd framstår som en smula egendomlig, eftersom hon lät honom få tillgång till makens privata arkiv och dessutom uttalade sig mycket öppenhjärtigt om Ryszards ständiga otrohet. Många kvinnor svärmade kring den i ungdomen stilige journalisten som dessutom ökade på sin attraktion genom sitt snabbt växande rykte. En kvinna som inte namnges hävdar rent av, att hon och Kapuscinski hade ett från-och-tillförhållande som varade i 33 år!

Tredje parten i familjen Kapuscinski var dottern Zofia, kallad Zojka. Som vuxen anklagade hon sin far för att aldrig ha varit hemma, när hon behövde honom. Hon flyttade tidigt hemifrån och först efter faderns död ställde hon upp på intervjuer om honom. Men då kallade hon sig René Maisner.

Ryszard Kapuscinski var författare mer än nyhetsreporter. De framgår klart av hans mest berömda böcker, Shahen, Kejsaren och Imperiet. I Kejsaren målar han upp oförglömliga bilder av Haile Selassie genom att i hemlighet tala med gamla hovmän i mörka gränder i Mengistus av skräck lamslagna Addis Abeba.

I Imperiet berättar han skakande om sin barndom i Pinsk, utkantsstaden i nuvarande Vitryssland, där föräldrarna genom sin skoltjänstgöring samtidigt skulle vara ambassadörer för polskheten i Pilsudskinationalismens stat. Här påpekar Domoslawski att Kapuscinski gärna överdriver hemmets fattigdom för att understryka storheten i den klassresa han utan tvivel genomförde. Till modern som avgudade sin son hade han ett nära förhållande, så nära att modern fick läsa hans texter hos PAP, Polska pressbyrån, innan de publicerades i tidningarna. En text som skildrade ett dödshot mot honom i Nigeria undanhölls henne för att hon inte skulle riskera hjärtinfarkt. Det innebar också att den inte publicerades förrän efter Maria Kapuscinskas död 1974.

Domoslawski väckte sensation genom att påvisa att Kapuscinski aldrig träffade vare sig Che Guevara i Sydamerika eller Patrice Lumumba i Kongo. Den ende revolutionära idolen som han sannolikt mötte var Salvador Allende i Chile. Men likväl förekom dessa uppgifter på omslaget till Fotbollskriget, ett av stjärnreporterns mest kända verk i utgåva efter utgåva.

En polsk korrespondent i 1960-talets Afrika levde inget lyxliv. Medlen var knappa och när han angreps av malaria i dåvarande Uganda fick han lägga in sig på ett sjukhus avsett för afrikaner. Men därigenom kom han också befolkningen nära, så att han kunde beskriva deras vardagsliv på ett sätt som de flesta andra utländska journalisterna inte förmådde.

Att Ryszard Kapuscinski fick göra så långa utlandsresor, trots att hans syster Barbara bodde i Väst, berodde på att han ända från början var en trogen anhängare av partiet. Han trodde fullt och fast att PZPR, det polska förenade kommunistpartiet, kunde och skulle skapa en bättre framtid för det krigshärjade Polen. Enligt Domoslawski började han tappa tron först under Gierek, som i början av 1970-talet ville modernisera Polen, satsa på konsumtionsindustri genom att ta upp stora utländska lån. Efter oljekrisen ledde detta till stora bakslag.

När sedan Gierek störtades genom strejken på Leninvarvet 1980, for Kapuscinski genast dit och enligt Domoslawski ”förälskade han sig i Lech Walesa”, som han tillskrev en hög moralisk standard liksom för övrigt alla upptänkliga dygder. Han började resa runt och besöka strejkkommittéer i de statliga fabrikerna i ett Polen han inte kände, ansåg journalisten Teresa Toranska, känd för sina intervjuer med gamla makthavare i boken ”Oni” (De).

Den bok som han tänkt skriva om den första framgångsrika arbetaroppositionen i satellitstaterna blev aldrig färdig. Men att samarbeta med general Jaruzelskis regim efter undantagstillståndet på Luciadagen 1981 vägrade han. Kapuscinski meddelade att han inte tänkte låta sig verifieras – en kontrollprocedur (lustracja) som alla journalister måste underkasta sig för att få fortsätta arbeta. I stället blev han erbjuden en post i det statliga försäkringsbolaget ZUS! Som han givetvis genast avböjde.

Gunnel Arbin, journalist med Polen som specialintresse

Först senare blev Kapuscinski känd utanför Polen genom att Kejsaren gavs ut i USA, där förlaget till en början krävde att han skulle skaffa fram intyg från dem han intervjuat i hemlighet att de gick med på att publiceras! Detta absurda villkor släpptes rätt snart och den polske journalisten gick vidare mot världsberömmelse. Gärna hade han tagit emot Nobelpriset i litteratur.

Men den amerikanske journalisten Jon Lee Anderson förvånades över att denne framstående kollega hela tiden verkade vara så osäker på sig själv. Kanske är detta förklaringen till att han ibland förgyllde verkligheten.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner