Stockholm 2008 – sett med polska glasögon

Publicerad 2008-03-28

webb-Bulletinens Sigge Fedyk var i Sverige flera gånger före murens fall. Då var det inbjudningar som gällde om man skulle få pass, polacker fick ta ytterst lite pengar med sig när de reste till det ”vilda väst”, och man måste ha familjemedlemmar kvar i hemlandet – för att minska risken för att folk hoppade av.
Att resa till Sverige idag är en helt annan upplevelse.
Sigge är licensierad guide i Polen – och gör sina reflexioner på sitt eget sätt.

Av Sigge Fedyk

Min första resa till Sverige ägde rum förra seklet – alltså 1972. Jag fick en skriftlig inbjudan från en svensk familj och åkte buss hela vägen från Wroclaw till Stockholm strax före nyårsafton. På färjan träffade jag en kille från Warszawa som inte hade för avsikt att återvända hem. Han hade köpt one-way ticket.

Jag minns att vi drack Wyborowa på båten, och jag vet inte om jag var åksjuk eller hade för mycket sprit i kroppen. I alla fall satt jag med ögonen vidöppna, jag matade dem med nya vyer från detta vilda västern.

Det var min första resa på den här sidan järnridån. Och det som slog mig mest var alla julgranar utomhus och alla stora bilsalonger i små städer, ordning och reda överallt och mycket ljus. Det finns ett latinskt ordspråk: Ex Oriente Lux (Ljuset kommer från öster) – men jag tyckte att det gällde Norden lika mycket.

Bussen stannade vid det stora varuhuset Åhléns med facklor på fasaden – där skulle vi gå av. Sedan var det rena drömtillvaron i Tumba, där jag bodde.

Nästa gång jag kom till Sverige – fortfarande under förra seklet – stod det Rösta på Gösta på affischerna. Det var september och snart riksdagsval.

Prominenta porträtt och kalsongreklam

Den här gången, i mars 2008, gick resan snabbt med Fly Nordic från Warszawa till Arlanda. När planet gick ner för landning såg jag fläckar på marken, fläckar som så småningom blev vatten täckt med tunn is, skog, golfbanor och hus. Jag såg skärgården och öarna som Stockholm är byggt på, Globen och Kungliga Slottets rektangulära silhuett.

Alla hus hade likadana tak – det är inte som i Polen. Det finns bara en förklaring: i Sverige byggs taken av murare, i Polen av frimurare.

På Arlanda hälsas resenärerna välkomna av ett stort porträtt av kungaparet, därefter finns en galleria av kända svenska gestalter som stolt visar upp sig på väggen – Linné, Celsius med flera storheter. Det är rent och doftar gott överallt. I den stora vänthallen ligger en halvnaken David Beckham på en jätteaffisch och gör reklam för Armanikalsonger. Som polack kör jag svenska Björn Borg.

Jag hyrde en etta i Huddinge och köpte SL:s veckokort och dessutom Kulturarvskortet. Med det går man in för halva priset på över trehundra museer och slott i hela Sverige. Jag hade också med mig min guidebricka, där det står på engelska att jag är licensierad guide. Med den fick jag komma in gratis  på ett par ställen.

Redan första dagen gjorde jag ett besök på Drottningholm. En pärla i särklass från barockens tid! Jag hann också med Nationalmuseum och det som gjorde störst intryck på mig var Zorns Midsommardansen och Karl den XII:s likfärd, och Sergels skulpturer förstås.

Just nu visas en utställning av Henri Toulouse-Lautrecs teckningar och affischer, som man fick på köpet. Däremot såg jag inte Roslins Damen med slöjan – antingen missade jag henne eller också var tavlan på resande fot till något annat museum.

Därefter blev det Högkyrkan, Kungliga slottet och Livrustkammaren, där jag kunde se en bråkdel av allt det svenska krigsbytet som bland annat kommit från Polen.
Det finns en rad smultronställen i Stockholm som jag tror att man missar när man har bråttom: det är alla platser med  skylten Det litterära Stockholm.

Fisksoppa i Hötorgshallen – men det är lång kö

Efter ett tag lärde jag mig att förflytta mig till fots i stan. Ack, dessa fantastiska byggnader överallt som tyder på att Sverige varit en stormakt, som undvek krig på egen mark och som styrs av duktiga politiker.

Sigge Fedyk för webb-Bulletinen i Stockholm

Svenskar är trevliga och hjälper gärna till när man frågar efter vägen. Det underlättar att jag talar språket, men även om man frågar på engelska går det bra. Men jag fick en ganska dyster bild av den unga generationens intresse föwr Stockholms sevärdheter – när jag bad någon ungdom om hjälp att hitta blev svaret: Ingen aning! Dessutom slog det mig att många unga män bara går rakt över gatan mot rött ljus. Men bilarna stannar, och ingen tutar.

Mitt favoritmatställe blev Hötorgshallen med framför allt Kajsas fiskrestaurang – en fisksoppa för 80 spänn. Men man fick stå i kö länge för att få äta sig mätt.
Riddarholmskyrkan och Riddarhuset hann jag inte se – men då finns det orsak att resa dit igen.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner