Svetlana Aleksijevitj – rösten från ”tårarnas civilisation”

Publicerad 2015-10-10
Svetlana Aliksejev fick årets litteraturpris.

Svetlana Aliksejevitj fick årets litteraturpris.

Nej, det blev inget Nobelpris i litteratur för vare sig Adam Zagajewski eller Olga Tokarczuk. Det är dock omöjligt att känna sig besviken över Svenska Akademins beslut. Svetlana Aleksijevitj fick årets Nobelpris för ”det polyfoniska minnesmonumentet för lidandet och modet i vår värld”. Kort och gott.

Aleksijevitj skriver om den oönskade, glömda och bortträngda historien, om livet i det kommunistiska Sovjetunionen och om livet i postsovjetiska samhällen. Om det som många i Väst inte vet någonting om – eller inte vill veta. Och i Öst- och Centraleuropa är det ett plågsamt minne, men också ett minne som har präglat människorna och deras identitet. Hon tecknar tillståndet i det stora sovjetiska Atlantis, där människorna sörjer den grymma men välkända och förlorade världsordningens sammanbrott.

Hon samlar in intervjuer och skriver reportage. Om tappra kvinnliga soldater under andra världskriget som fallit i glömska och behandlats som fronthoror. Om människorna i Tjernobyl som inte bara förlorade sitt stora sovjetiska fosterland utan också sitt lilla vitryska fosterland som förstördes av reaktorolyckan. Och hon skriver om ryska soldater i Afganistan, och om de tusentals tomma likkistor som väntade på dem på flygplatsen. Hennes senaste bok Tiden Second hand handlar om den sovjetiska människan som kommunismen berövade allt men som fortfarande tror på den kommunistiska utopin.

Man kan säga att hela hennes författarskap är ett kollektivt vittnesmål av människor som efter Sovjets fall förlorade sitt fosterland och sin identitet. Plötsligt förflyttades de från en välkänd verklighet till en annan som de står främmande inför. Många av dem minns svälten, de stalinistiska utrensningarna, arbetslägren och orättvisorna. De minns allt detta med nostalgi och saknad. För det var en grym värld, men det var deras värld.

Aleksijevitj förstår dessa absurda motsättningar. Kanske därför att hon är ”därifrån”. Hon skapar en djupt mänsklig och fullständigt antitotalitär bild av denna verklighet.

Hennes böcker har liknande konstruktion – de börjar med en kort inledning, sedan följer vittnenas berättelser, alltid i första person, alltid med namn och efternamn. Aleksijevitj lyssnar och försöker förstå. Är inte rädd för egna starka känslor inför det hon hör. Det är nog första gången som vittneslitteratur belönas med Nobelpriset. Det är ett tecken på att gränserna för vad anses vara bra litteratur tänjs.

Hennes böcker erbjuder en mörk läsning. Men det finns en ljuspunkt – hur deprimerande verklighet de än skildrar finns det något förlösande i dem, ett katharsis som lyfter trauman och får människor att öppna sig. Hon brukar säga att ”om man skakar om människan, börjar hon tala”.

I tider då järnridån åter sakta sänker sig över Europa, då Östeuropa åter börjar bli ett politiskt och kulturhistoriskt begrepp är Svetlana Aleksijevitj röst viktig av flera anledningar. En av dem är att vikten av att förstå ”den röda människan”. Inte bejaka, utan just förstå vad som gjorde att hon tänker som hon gör och vad det sovjetiska totalitäta systemet gjorde med henne. Aleksijevitj visar på ett övertygande och lättillgängligt sätt hur sovjetsystemet deformerade individen.

En annan anledning är minnet. Nostalgin efter sovjettider, såväl i forna östblocket som i Västeuropa, blir allt påtagligare. Den så kallade post-minnesforskningen gör gällande att minnet inte alls behöver vara så avgörande för vår identitet. Många påstår att minnet är en del av generationsstriden: vi avfärdar våra föräldrars minnen för att kunna skapa vår egen identitet. Därmed förkastar vi det förflutna och riskerar att ställa oss farligt nära ideer och ideologier som format 1900-talets traumatiska verklighet.

Det är kanske värt att tänka på det i tider då extrema höger- och vänsterrörelser blir alltmer högljudda och världen blir alltmer polariserad: politiskt, kulturellt och etniskt. Svetlana Aleksijevitjs röst – och kanske framför allt hennes gestalters röster – berättar om den politiska och sociala ondskan. Och om besvikelsen över kapitalismen och yttrandefriheten och bristen på idéer som skulle kunna fånga våra hjärtan och hjärnor. Det är en berättelse om återgången till Sovjettider, second handtider i Ryssland som Västvärlden står inför hotet av.

Dorota Tubielewicz Mattsson
Professor i polska språket och litteraturen

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner