Tadeusz Różewicz – räddad i 1900-talets kaos

Publicerad 2014-04-25

En av vår tids absolut främsta polska litterära gestalter har, som webb-Bulletinen meddelade igår,  avlidit 92 år gammal.

Dorota Tubielewicz Mattsson minns en sparsmakad revolutionär med romantiska rötter, märkt av krigets trauman.

Tadeusz Rózewicz. Foto: Michal Kobylinski.

Tadeusz Rózewicz.
Foto: Michal Kobylinski.

Igår avled Tadeusz Różewicz, en av 1900-talets Polens största litterära gestalter, poet, dramaturg, prosaförfattare och essäist. Informationen och sammanfattningar av hans liv och verk börjar droppa in. Jag kan dock känna en gryende oro. För vad händer i Polen när de stora författarna och poeterna gått ur tiden? Den senaste tiden har visat att hyllningarna går hand i hand med skymfen. Man börjar gräva i det förflutna, man nagelfar biografier och försöker misskreditera dem. Så var det när Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Zbigniew Herbert dog. Różewicz var den siste litteräre giganten. Kommer historien att upprepa sig? Kommer politiska, ideologiska motståndare eller helt enkelt avundsjuka, misantropi och stupiditet att göra sig hörda igen?

Różewicz föddes 9 oktober 1921 i Radomsk i Polen. Han debuterade som sjuttonåring. Det var med sin äldre bror, Janusz Różewicz som han delade passionen för litteratur och den underjordiska kampen mot nazismen. Tadeusz överlevde, Janusz gjorde det inte …

År 1944 kom den första av hans diktsamlingar Leśne echo (Skogsekot). Det var först efter andra världskriget som Różewicz tog studenten och började studera konsthistoria. Han tillhörde den generationen som kriget överraskade i skolbänken … Skogsekot är en diktsamling som framstår som en viktig del av den framstående krigspoesi som fått sina bästa representanter i Baczyński och Gajcy. Den speglar det smärtsamma tvivlet om heroism överhuvudtaget kan existera under ett krig, om det finns något heroiskt i att en människa dödar en annan – för en högre, viktigare sak. Här kan man fortfarande hos Różewicz finna en klassisk världsbild och en ihärdig tro på att det faktiskt är möjlig att återskapa och återuppbygga denna värld och denna kultur.

Denna tro försvinner några år senare. Hans mest kända och hyllade diktsamling Niepokój (Oro) kommer år 1947. Tillsammans med diktsamlingen Czerwona rękawiczka (Den röda handsken, 1948) orsakade den en chockvåg som svepte över den polska poesin. Dessa dikter är expressionistiska och katastrofistiska. Liksom Tadeusz Borowski undkom Różewicz inte anklagelser om nihilism. De ikoniska orden från dikten Ocalony (Räddad) där han försökte skriva poesi ”efter Auschwitz” blev berömda och ofta citerade.

Jag är 24 år
jag blev räddad
för att slaktas

Det är emellertid omöjligt att se honom som nihilist. Det finns en ett slags moralisk nollpunkt där ondska och godhet, död och liv, kärlek och hat samexisterar och har lika stort utrymme i våra liv. Różewicz poesi speglar det tragiska hos en ensam, övergiven individ. En individ som känner sig vilsen i den av massdöden, grymheten, likgiltigheten och den kulturella uniformismen dominerade efterkrigsverkligheten. Utan tvekan är det en diktning av en människa som blivit svårt märkt av krigets trauman. Det lyriska jaget är en person som är hotad av desintegrering och ett allomfattande kaos. Men han skriver också om behovet av de grundläggande värdena: godhet, välvilja, tillgivenhet för människor och platser.

Rent formellt bygger Różewicz poesi på den modernistiska traditionen. Dominerade är den fria versen, som ibland kallas för kubistisk: varje vers utgör en såväl betydelsemässigt som kompositoriskt separat byggsten.

Hans dramer skapar en helt ny teaterform. Man kan finna påverkan från Becketts och Ionescos absurda teater, men Różewicz teater är självbiografisk med starka influenser från den polska teatertraditionen. Den är realistisk, fragmentarisk, poetisk och absurd, allt i ett. Hans pjäs Kartoteka (Kartotek) är det första exemplet på det absurda dramat i den polska litteraturen.

Tadeusz Różewicz står inte främmande för den moderna konsten, särskilt postmodernismen. Różewicz skapar något som med tiden kom att kallas śmietnik (soptippen): han kompilerar idéer och uppslag, han sammanställer och splittrar texter. Som en viktig del i śmietnik tar Różewicz till pop-artens konstnärliga grepp: han bryter modigt mot alla estetiska medel och metoder, han låter språket urarta, han förstör medveten sina egna texters poetiska kontext (med stor sannolikhet inspirerad av Witold Gombrowicz).

Drygt sextio år efter debuten är Różewicz dikter mera existentiella, poeten vill gärna undersöka vår komplicerade och sammansatta individuella och sociala existens. Han tar gärna upp diskussionen med sina föregångare (Dostojevskij, Dante, Goethe och Heidegger). Han söker sina litteraturhistoriska rötter och finner dem hos romantikerna mer än hos 1900-talets ikonoklaster.

Różewicz grovhuggna och korta dikter har med tiden förvandlats till inte sällan långa poem, ofta med essäistiska drag. Språket har dock förblivit enkelt och sparsmakat.

Tadeusz Różewicz har säkerligen tvivelaktiga uttalanden och märkliga ställningstaganden i sitt livsbagage, samtidigt som han själv blivit angripen och smädad. Som de allra flesta. Låt oss idag, när vi tar avsked av poeten, främst minnas honom som ordets mästare och poesins och teaterns store förnyare.

Czas na mnie
czas nagli
co ze sobą zabrać
na tamtą stronę

nicwięc to już
wszystko
mamo

tak synku
to już wszystko
a więc to tylko tyle
tylko tyle
więc to jest całe życie
tak całe życie

(Det är dags för mig
tiden manar på
vad tar man med sig
till den andra sidan

inget

alltså är det
allt
mamma

ja lille son
det är allt

det är alltså bara det
bara det
alltså är det hela livet
ja hela livet)

Dorota Tubielewicz Mattsson
Professor i polska språket och litteraturen

I höstas kom Różewicz diktsamling recycling ut i översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkanson på ellerströms förlag. Läs Dorota Tubielewicz Mattssons anmälan här >>

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner