Tulli, stenar och språk

Publicerad 2009-09-28

drommarMagdalena Tulli
Drömmar och stenar
Översättning: Julian Birbrajer
Symposion

Magdalena Tulli är en av de mest spännande polska författarna som debuterade efter kommunismens fall. Hennes hyllade debutroman från 1995 Sny i kamienie föreligger nu – och det är verkligen på tiden! – i Julian Birbrajers utsökta översättning (Drömmar och stenar, Symposion 2008). Det är en poetisk och mångbottnad bok om en stads (åter)uppbyggnad och sönderfall. Det är en dramatisk berättelse om hur drömmen om fullkomligheten dör och hur andra drömmar föds ur det. Andra drömmar som är falska och som förfalskar vår verklighet som paradoxalt nog blir allt mindre verklig. Och det som skapar allt detta är språket.

Magdalena Tulli

Magdalena Tulli

När entusiasmen och tron på en ny värld dör återstår ett stycke tegelsten, en gammal affisch eller en arbetsmössa. När denna tro är allomfattande stympas verkligheten och blir alltmer verklig. Magdalena Tulli upphör aldrig att förvånas över världens och språkets maskineri, skärskådar det och beskriver dess oändliga paradoxer och absurditeter. Hon gäckar hjärnans villfarelser och förskräcks över den tomhet som de lämnar efter sig.

Staden som Tulli beskriver i sin bok skildes från sina rötter. Den programmerades och byggdes senare som ett fulländat maskineri; ett maskineri som slutligen måste förstöras och förbrukas. Drömmar och stenar är en bok som med varje ord (och sten) anknyter till stadens (Warszawas) arkitektur.

Men boken är också en traktat om språket. Det är en berättelse i vilken det inte går att återfinna en enda dialog. Berättelsen skapas för läsaren under själva läsandets process. Detta är möjligt tack vare Tullis mästerliga förmåga att visa läsaren in i en värld av utsökta metaforer och språkliga konstruktioner. Tulli visar att – liksom en stads arkitektoniska konstruktioner – vårt språk är ett bristfälligt maskineri, fullt av förstelnade konstruktioner. Vårt sätt att tänka i språket är, menar Tulli, ytligt och fullt av stereotyper. Hon modifierar medvetet språket, och leker med det. Författarinnan vill få oss att förstå att språket skapar världen, att ”allt man kan tänka har ett namn” och skapar med hjälp av det en hel verklighet.

Drömmar och stenar är en poetisk och symbolisk berättelse om Staden, den mytiska Staden, vars uppkomst, glansperiod och förfall genomsyras av otaliga symboler som är svåra att bortse ifrån. Liksom språket, det fascinerande som ju skapar och blåser liv in i det fascinerande och symboliska Livets träd eller kanske det Kosmiska trädet i början av berättelsen. Var vore vi utan språket, tycks Tulli fråga. Det är ju språket som avgränsar vår kognitiva förmåga, det är språket som skapar vår verklighet. Borde vi inte vara rädda om detta språk?

Dorota Tubielewicz Mattsson

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner