Peter Kadhammar
Fru Anna och Generalen
Albert Bonniers förlag 2009

Att söka de enstaka små händelser som vände världshistorien är inte lätt. Men journalisten Peter Kadhammar har gjort det, och han lägger han fram det han finner i en rad resonerande texter som grundar sig på intervjuer med några av dem som kom att symbolisera kommunismens fall i Polen och Europa.

Svetsaren Anna Walentynowicz symboliserar oppositionen, motståndet mot kommunistregimen, hon är det övergivna flyktingbarnet som plötsligt förstår att hon har människovärde. Hon tar strid för sina rättigheter, in absurdum ibland, och ses som en bråkmakare av varvsledningen och politikerna. Hon är också en gestalt som vi inte mött så ofta i västliga medier: elitarbetaren som är stolt över sitt land.

Den tändande gnistan blir när hon – den respekterade Pani Anna – får sparken. Då upphör allt arbete på varvet.

Strejken leder till att Solidaritet bildas. Men nationalhjälten Lech Walesa och Pani Anna misstror varandra. Han tycker att det var rätt att hon fick sparken, hon tror att han är angivare hos regimens hemliga polis.

General Wojciech Jaruzelski är sinnebilden för förtrycket, mannen som införde krigstillståndet, som startade det polsk-jaruzelska kriget som polackerna säger. Kadhammar försöker i intervjuerna få diktatorn att formulera hur han kom till insikt om att han var kommunist.

Men generalen är född i en aristokratfamilj, slet ont under kriget men utbildade sig till officer. Han ville tjäna Polen, oberoende av politik och religion, säger han.
När strejkerna blev för många gick krigstillståndet inte att undvika – annars skulle Warszawapakten gått in i Polen, så som skedde i Prag och Budapest, säger Jaruzelski.

Det är förstås omöjligt att veta, men överste Kuklinski, som deltog i förhandlingarna med Brezjnev och sedan hoppade av till väst, hade samma åsikt.
När Kadhammar intervjuar den farlige men uppenbarligen gemytlige Czeslaw Kiszczak, general, chef för hemliga polisen, inrikesminister och medansvarig till krigstillståndet, blir det nästan lite mysigt: han hade koll men vidtog inte så många åtgärder, det behövdes inte, säger han.

Kommunisttidens Polen framstår plötsligt som ett fattigt land där alla arbetade för landets och folkets bästa och inte ens diktatorerna levde särskilt flott.
Det fanns naturligtvis en period när detta i princip var sant – och en person som Pani Anna var stolt över detta land som på kort tid lyfts från stor fattigdom, till ett land där alla (i princip) hade arbete, bostad och lön, även om det inte fanns så mycket att köpa för lönen.

Vi i väst uppfattade nog inte alltid den stoltheten. Vi såg det trista och det grå, vi såg övervakningen och ofriheten och förutsatte att alla tillhörde oppositionen.

Kadhammar ställer frågor, gång på gång, för att få fram hur de tänkte, när de kom till insikt. Någonstans i boken om fru Anna och Generalen undrar han om någon annan än han själv ska tycka att det här är intressant. Ja, det är mycket intressant. Det är en bok som är full av oväntade tankar och reflexioner, många som tycker om Polen kommer att läsa hans bok med stor behållning.

Gunilla Lindberg

Peter Kadhammar är reporter på Aftonbladet och författare till ett flertal lysande böcker om vår tids konfliktområden. 2000 fick han Stora Journalistpriset och 2006 belönades han av Svenska Akademien.

Foto:
Caroline
Andersson