Varför lämnade ni ifrån er makten, herr general?

Publicerad 2005-12-13

Ola Mårtensson är chefredaktör för Östersjönytt.

Ola Mårtensson, chefredaktör för Östersjönytt.

För 25 år sedan fick en strejkvåg myndigheterna i Polen att acceptera en fri fackföreningsrörelse, den första i Östeuropa efter andra världskriget. Fem år senare utsågs Michail Gorbatjov till ledare för kommunistpartiet i Sovjetunionen.
Ola Mårtensson, chefredaktör för Östersjönytt, som i våras gjorde en unik intervju med Polens siste kommunistiske president, ställde en sällan hörd fråga:
– Varför lät ni Solidaritet återuppstå? Varför startade ni med Rundabordssamtalen med den polska oppositionen?
Med andra ord:

Varför lämnade ni ifrån er makten, herr general?

Foto: Ola Mårtensson <br />General Jaruzelski i sitt arbetsrum.

Foto: Ola Mårtensson General Jaruzelski i sitt arbetsrum.

Wojciech Jaruzelski kom in genom dörren tillsammans med tre man av livvaktstyp. Han hade fortfarande färgade glasögon, som när han gick förbi efter sejmbeslutet som gjort Solidaritet olagligt. Glasögonen såg ut som 1982 men hade en mörkröd ton och det gick att se igenom dem. Också utifrån. När ögonkontakten var upprättad släppte han min hand.

Sekreteraren hade berättat att hennes chef föredrog att bli kallad Herr general, inte Herr president (polskan är ett språk där Herr och Fru fortfarande är det normala tilltalet obekanta emellan). Hon serverade oss cappucino. Ämnena för frågorna hade generalen fått en dag i förväg, jag ville få underbyggda svar.

Varför lämnade ni makten ifrån er, herr general?

– Jag gjorde en realistisk bedömning. Situationen hade haft sin egen utveckling, blivit till en process, mognat. Det är farligt att opportunistiskt förhala en process men att skynda på är ännu farligare. Det kan leda till chocker och oroligheter. Jag har alltid försökt undvika ytterligheter, men nu när åren har gått, kan jag erkänna att jag ibland varit alltför försiktig. Ändå anser jag att ett radikalt påskyndande, Det Stora Språnget, aldrig var möjligt. Stora språng slutar med sår och svullnader.

Vilka mål hade ni när ni började förbereda Rundabordssamtalen med oppositionen, herr general?

– 1980-talet var en medveten reformationstid, hur paradoxalt det än kan låta med tanke på konfrontationerna och krigstillståndet. Både ekonomiskt och samhällspolitiskt. Gorbatjov har mer än en gång sagt att ”Polen var perestrojkans laboratorium”. Det som hände i Polen noterades med stor uppmärksamhet i Sovjetunionen – och utnyttjades sedan av Gorbatjov. Historikern Norman Davies skriver i boken Boe igrzysko (God’s Playground, History of Poland) ”Jaruzelski inledde perestrojkan tre år före Gorbatjov”.

Reformerna 1980–85 var grunda, och det berodde dels på krigstillståndet, dels på Sovjetunionen och de andra länderna omkring oss. Ännu 1986 på vårt partis tionde kongress, underströk Gorbatjov att det fanns ramar som inte fick överträdas, att krigstillståndet varit berättigat o s v. Också han behövde mogna till.

Men från 1986 började reformerna få fart. Naturligtvis var det inte fråga om en övergång till kapitalism, utan om att i den socialistiska ekonomin montera in mekanismer som gjorde en grundläggande rationalisering möjlig. Vi införde full amnesti. Sedan september 1986, har det inte funnits en enda politisk fånge i Polen. Det var vi ensamma om i hela östblocket. Solidaritet var ännu inte legaliserat, men dess medlemmar kunde de facto verka legalt. Det var ju i sig en antydan till pluralism. Vid den tiden fick också förbindelserna med Väst nytt liv. 1987 kunde jag ta emot USAs dåvarande vicepresident, George Bush.

Folkomröstningen

Ett mycket viktigt steg på vägen var 1987 års folkomröstning. Har något annat ”totalitärt land”, för så kallades vi ju då, genomfört en allmän folkomröstning, ställt grundläggande frågor, förlorat omröstningen – och sen accepterat nederlaget? Folkomröstningen blev ännu en signal om att det inte skulle gå att förändra ekonomin utan en mer genomgripande reform. Och reformer som skall ge ekonomiska effekter måsta göra ont i början, åtminstone i delar av samhället. Men dittills hade varje försök att skapa realistiska relationer mellan lön och pris framkallat gatukravaller, mordbränder, insättandet av väpnad personal o s v. Så var det 1956, 1970, 1976.

Äganderätten en nyckelfråga

Vi måste söka en formel som fick samhället att finna sig i den bittra nödvändigheten. Vad gällde arbetarna hade vi bekymmer där: för det första av ideologiskt slag ? att arbetarklassen var grunden, den ledande kraften ? och för det andra att om arbetarklassen inte gillar något, så går den ut på gatorna och bränner partibyggnader.

Under 1980-talet bildades nya fackföreningar med 6–7 miljoner medlemmar. 60–70 procent av dem hade tidigare varit med i Solidaritet, och de pressade på i sociala frågor. En nyckelfråga vid skifte av samhällssystem är förändringen av äganderätten. I den reella socialismen måste samhället domineras av samhälleligt eller statligt ägda produktionsmedel. Social rättvisa består i att fördela rättvist, och staten kunde bara distribuera det staten ägde. Sen kom poloniafirmorna (som kunde grundas av emigrerade polacker som ville investera i hemlandet) och joint ventures. De mötte starkt motstånd, och på mötena fick jag frågor som ”när gör ni slut på de privata, när skall vi slippa poloniafirmorna? Vi jobbar och sliter men det är de som blir rika”.

Arbeta mindre och tjäna mer

Det fanns ju 21 punkter i 1980 års augustiuppgörelse mellan Makten och Solidaritet. Av dem var hälften populistiska – arbeta mindre och tjäna mer. Redan där fanns en tidsinställd bomb. Tänk er en situation där de 21 punkterna just fastslagits och någon av de strejkande säger ”Kära bröder och systrar, låt oss införa en 22:a punkt – privatisering”. De hade slitit honom i bitar. Även det behövde mogna. För utan privat egendom, utan privata intressen, går det inte att öka produktiviteten.

Att förändringarna inte var tillräckligt snabba hade många orsaker:

  1. de yttre. Vi kunde inte avlägsna oss från SEV (Comecon), om inte annat för att restriktionerna från Väst gjorde oss helt beroende av leveranserna från SEV-medlemmarna. Jag brukar säga att Reagan borde ha fått medalj från SEV!
  2. motståndet inom oss själva och
  3. motståndet hos de arbetande. De kunde tänka sig att själva tjäna mer men inte att andra gjorde det.

Marx sade många saker, både kloka och mindre kloka, men att ”materian skapar medvetandet” var enligt min mening en av hans viktigaste tankar. Folkomröstningen 1987 hade alltså visat att fördjupade reformer inte kunde genomföras inom det gamla systemet. Därför måste vi dra in oppositionen i reg-ringssystemet, så att också den fick bära de impopulära besluten. Detta var den grundläggande impulsen som ledde till Runda bordssamtalen. Jag nämnde dem som en möjlighet första gången på centralkommitténs plenum den 13 juni 1988. Strejkerna bröt ut igen på sommaren, och i augusti kom professor Andrzej Stelmachowski – med fullmakt från kyrkan och från Walesa. De var beredda att gå i den riktningen. Den överläggning som jag hade med Lech Walesa och kardinalen Józef Glemp en månad före krigstillståndet handlade också om ”begränsad pluralism” i ett Nationellt samförståndsråd. Solidaritet skulle kanske ha fått 25 procent av platserna. Det hade varit mycket för den tiden. Dessutom skulle det fungerat som en sko i en öppnad dörr: den kan inte stängas igen.

Ingen frälsarkrans

– Vad jag vill visa är att det drag vi gjorde 1988 inte var någon frälsarkrans utkastad i sista stund. Om vi har ett starkt motstånd från samhällets sida och befinner oss i en svår ekonomisk situation, då måste vi söka gemensamma lösningar. Samtidigt var detta naturligtvis ändå ett slags ideologiskt genombrott. Proletariatets diktatur förutsatte ju monopol för ett parti. Att dela med sig av makten, var att gå ifrån den filosofin.

Även om Rundabordssamtalen handlade om kvoter i den närmaste sejmen så skrev man även ner att valen fyra år senare skulle vara ”helt fria, fullständigt demokratiska”. Vi utgick ifrån att Runda Bordet var början på en process. Naturligtvis förutsatte vi att reformerna skulle ha lyckats så väl att vi skulle vinna valen, men det var en mycket viktig förklaring om vilket håll vi tänkte gå.

I er bok ”Krigstillståndet – varför?” nämner Ni, herr general, ett möte med Michail Gorbatjov i april 1985. Vilka var de viktigaste tankarna i det samtalet?

– Gorbatjov blev generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti i mars 1985. I april hölls i Warszawa ett Warszawapaktsmöte med alla de dåvarande ledarna. Jag bad Gorbatjov att stanna ett par dagar efter mötet. Han svarade att det kunde han inte. Han hade ju nyligen tagit på sig sin nya befattning och hade inte råd att ägna Polen så mycket av sin tid. Men en liten timme extra kunde han stanna. Den timmen blev fem. På fem timmar kan mycket avhandlas.

Det var kritiska aspekter på det som vi, regerande socialist- och kommunistpartier, bar på våra axlar, i Polen såväl som i Sovjetunionen. Att vi måste modernisera ekonomin och konfrontera de konservativa men ändå bevara grunden för samhällsskicket: social rättvisa. Något som ju senare skulle visa sig vara en olöslig motsättning. Vi talade också om att det krävdes reformer som mera effektivt utnyttjade vår ekonomi men ändå höll sig inom ramen för samhällsskicket, och med demokratiserande inslag. Inslag bara, jag talar inte om demokratisering i ordets fulla betydelse. Det här var ju fortfarande en tid med stora östvästliga spänningar. Vi måste rikta in oss på rustningsbegränsning, ta initiativ av det slaget – som militär kunde jag föreslå vissa lösningar …

Slutligen Katyn

Och slutligen om de vita fläckarna i de polsk-ryska och polsk-sovjetiska relationerna, inklusive Katyn. (Katyn är samlingsnamnet för avrättningen av bortåt 22 000 polska officerare, genomförd 1940 av NKVD på Stalins order, bl a i Katyn nära Smolensk. Morden skyllde Moskva i årtionden på tyskarna.)

I Sovjetunionen fanns ett väldigt motstånd mot att offentliggöra detta men Gorbatjov gick med på att saken skulle undersökas. En kommission tillsattes och nu efter många år har den saken fått sin lyckosamma avslutning. Men samtalet hade ännu en viktig dimension. Dittills hade jag haft att göra med Brezjnev, Tjernenko – Andropov var litet annorlunda, han verkade försöka förstå men han satt ju så kort tid, sjuk som han var – hela det där laget av gamlingar, som helt hade förlorat kontakt med verkligheten, som inte kunde tänka självständigt, som var beroende av olika sorters informationer om att här måste man stå fast, vara hård, inte ge efter och så vidare…

Gorbatjov en uppenbarelse

Jag brukade få brev och telefonsamtal från Brezjnev och från de andra också. Han regerade som en sprattelgubbe, kan man säga. Han reagerade väldigt trögt, läste allt från papper … När Suslov, Gromyko eller marskalkarna kom hit, så åberopade de alltid honom: Leonid Iljitj påpekade, Leonid Iljitj förväntar sig … Även om han kanske inte alls visste något om saken.

Så för mig blev Gorbatjov något av en uppenbarelse. Jag känner ju både Ryssland inklusive Sibirien och ryssarna. I princip tycker jag om dem. Jag vet att det är omodernt att säga så idag – men de är våra tidigare allierade. Med Gorbatjov förde man ett samtal. Här fanns en vilja att förstå, att berätta om egna problem och bekymmer, en beredskap att erkänna problemen, svårigheterna. Ett ”det här måste vi göra något åt”.

Sedan övergick bekantskapen i en vänskap som varar än idag. Jag uppskattar honom mycket. Gorbatjov spelade en oerhört viktig roll i de förändringar som ägt rum inte bara i Sovjetunionen utan i hela Europa.

Andrej Gratjov skriver i sin bok ”0m Gorbatjov” att han redan 1985 förklarade vägen öppen för det som skulle bli Runda bordet i Polen, och i DDR föra till Berlinmurens öppnande.

– Något sådant minns jag inte. På vår tionde partikongress i juli 1986 gick Gorbatjovs ord ut på att fakta måste beaktas. Våra värderingar skulle skyddas, skyddet var vår gemensamma sak och att om de egna krafterna inte räckte till så fanns det ju andra krafter.

Höll oss i spänning

Ryssarna sa aldrig direkt att om ni gör si eller så, så invaderar vi er. De höll oss hela tiden i spänning, samlade trupper kring gränserna, förde in fallskärmstrupper i Polen. Men de sa hela tiden att vi måste lösa problemen själva. Också för dem var det ju bekvämare så. Men om det hade uppstått en situation som de tyckte var kritisk, då hade de gått in. Det var den tidens logik.

Det måste finnas ett sådant ögonblick då man förstår att nu kan man ta ett steg till, och kanske fler. Fanns det en sådan stund då ni, herr general, nämnde era planer på Runda bordet och Gorbatjov sade ”Varför inte”?

– Nej. Om Runda bordet, helt allmänt, talade jag med Gorbatjov 1988, när han var på besök i Polen. Förresten har ingen utom påven tagits emot så entusiastiskt här. De samtal vi förde då handlade snarare om att vi måste söka kontakter, samförstånd, med den realistiska delen av oppositionen. Och en månad innan på centralkommitténs plenum hade jag nämnt Runda bordet som ett tämligen symboliskt begrepp.

Ge, ge, ge

Men varför motsatte vi oss då så länge en andra legalisering av Solidaritet? Helt enkelt därför att vi mindes år 1981, när den organisationen var en oerhörd kraft. Om Solidaritet kom tillbaka in i ekonomin skulle de inte tilllåta några seriösa reformer utan bara ställa krav: ge, ge, ge. Därför var vi mer benägna att låta oppositionen komma in sejmen, i senaten och i olika politiska konstellationer, än i ekonomin.

Ni skriver i er bok ”Krigstillstånd– varför?” att Warszawapakten var garant för Polens gränser och att Polen därför måste ingå i pakten. När började det stå klart att det fanns fler faktorer som talade för att de polska gränserna skulle behållas som de såg ut då och som de ser ut nu?

– Låt mig berätta en sak som publicerats i en rysk, historisk facktidskrift som nått oss i en mycket begränsad upplaga: Det är december 1941, tyskarna står vid Moskvas portar och marscherar mot Volga. Stalin tillsätter en kommission med Molotov i spetsen. Den skall utarbeta ett förslag till vad som är ett för Ryssland optimalt Europa när kriget vunnits. Kommissionen lägger fram sin rapport i februari 1944 och föreslår hur gränserna skall dras. Polen föreslås bli självständigt men med tanke på att ”landet är traditionellt antiryskt och än mer antisovjetiskt, ligger ett starkt Polen inte i Sovjetunionens intresse”. Därför bör Polens östgräns dras längs Bug (som nu). Det hade f ö accepterats av både Roosevelt och Stalin i Teheran 1943. I väst – så litet som möjligt. En bit av Masurien och kanske ett stycke av övre Schlesien (Górny Slask).

Så kommer februari 1945, Jalta. Nu är Stalins inställning en helt annan – så mycket som möjligt till Polen. Så långt västerut som möjligt. Varför så stor skillnad på bara ett år? Jo, för nu finns den s k Polska nationella befrielsekommittén, en polsk regering som är beroende av Sovjet. Stalin vet att Polen blir hans. Därför vill han flytta Polen så långt västerut som möjligt.

Västgränsen ett verktyg

Det problemet återkommer sedan hela tiden. På 50- och 60-talen blir Polens västgräns ett slags verktyg i politiken mellan öst och väst. Och väst stöder de tyska kraven. Så kommer år 1970 – Brandt. Efter allt krångel får vi ett samförstånd – men frågan om en fredstraktat är fortfarande öppen. I Tysklands konstitution finns ännu i denna dag en hänvisning till gränserna från 1937! När förbundsdagen skall ratificera 1970 års avtal är Kohl och CDU emot. Bara med en liten övervikt – SPD – går avtalet igenom. Det stora parti som sedan tog över makten accepterade inte Polens västra gräns.

Så har det varit hela tiden. Med Kohl var vi tvungna att kämpa in i det sista. Jag hade själv ett mycket häftigt samtal med honom. Till slut tryckte Bush senior på, och vi fick 4+2-samtalen i Paris 1990. Då fastslogs gränserna slutgiltigt. Naturligtvis visste jag att Bundeswehrs divisioner med dåvarande styrkerelationer inte skulle invadera Polen. Men hela tiden fanns det en känsla av provisorium – om Tyskland enas blir det starkt och börjar ställa krav. Ännu idag finns demonerna där. Så från vår sida var det inte bara en fågelskrämma, det var något reellt. I alla samtal vi hade 1981 – med Brezjnev, med Gromyko i synnerhet, med marskalk Ustinov, med Suslov – dök frågan upp: ”och vem skall garantera era gränser i väst?”. Tillsammans med hotet om intervention var det deras tyngsta argument. Honeckers aktier steg hela tiden, och om det kommit till en intervention, hade de skurit bort en bit av Polen.

Tycker om Sverige

Allt det här kan naturligtvis vara svårt för en svensk att förstå. Det finns en vits som går ut på att en polack i Sverige berättar om ockupationen, om avrättningar på gatorna, om koncentrationsläger och annat sådant. Svensken svarar: Ni kunde väl ringt till polisen! Nå, jag tycker mycket om Sverige. Jag har varit där flera gånger. Jag träffade general Almgren och vi talade om hur alla älskar sitt fosterland i krig, men när det gäller att göra uppoffringar för försvaret är det värre. Och när krigstillståndet bröt ut här hos oss, så visade någon mig ett uttalande av general Almgren i en svensk tidning. Han sade att så vitt han kände general Jaruzelski så ”måste han haft sina skäl, om han fattat ett sådant beslut”. Det var jag mycket tacksam för.

Ola Mårtensson

Artikeln är ett sammandrag av den ursprungliga
intervjun som publicerades i ÖN tidigare i år.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner