Vem är Andrzej Walicki – egentligen?

Publicerad 2015-07-20

Den välrenommerade filosofen och idéhistorikern Andrzej Walicki har gett sig ut på djupt vatten när han i en polsk tidskrift, Przegląd Polityczny (Politisk översikt), försvarar och förklarar den ryske presidenten Vladimir Putins agerande. Hans artikel diskuteras på tidningen Gazeta Wyborczas ledarsida, skriver Dorota Tubielewicz Mattsson, som själv hyst respekt för Walicki.

Filosofen och idéhistorikern Andrzej Walicki försvarar Putin. Foto: wikipedia.

Filosofen och idéhistorikern Andrzej Walicki försvarar Putin.
Foto: wikipedia.

Den framstående polske filosofen och idéhistorikern Andrzej Walicki är känd för sina många arbeten inom den sociala och opolitiska filosofin. Han blev expert på rysk idéhistoria, polsk filosofi, på marxismens och liberalismens historia, först i Polen, som en av Warszawa-skolans idéhistoriker och sedan i Australien och USA. Hans vetenskapliga intressen omfattar även ämnen som totalitarism, kommunism, liberalism, nationalism och patriotism och messianism.

Som forskare har jag ofta åberopat mig på hans texter om intelligentsian och dess historia. Och alltid har han i mina (och många andras) ögon framstått som en stor forskare, vis och etiskt oantastlig. Ända tills nu.

Gazeta Wyborcza tar på sin ledarsida upp en forskardispyt om Vladimir Putins Ryssland. I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Przegląd Polityczny (Politisk översikt) skriver forskarna Witold Rodkiewicz och Jadwiga Rogoza, att Putins försök att åberopa den konservativa traditionen i den ryska historien enbart är ett sätt att stärka den aktuella makten. Att ”upprätthålla den starka, centraliserade makten ingår i Kremls verkliga planer, men att genomföra konservatismens sociala och moraliska idéer är bara ett sociotekniskt grepp i syfte att manipulera folket”, skriver de.

I artikelnCzy Wladimir Putin może stać się przywodca swiątowego konserwatyzmu?(Kan Vladimir Putin bli världskonservatismens ledare?) svarar Walicki att det är nödvändigt att rätta till de många och ofta drastiska missförstånd om den ryske presidentens åsikter och förehavanden som under flera år ivrigt spritts av massmedier och publicistikens mainstream.

Vad är det då Walicki vill rätta till? Till en början försökte Putin genomföra en ”konservativa modernisering” som går tillbaka till den upplysta despotismen. Putins förebilder har enligt Walicki varit Pjotr Stolypin (rysk premiärminister under tsartiden), den sovjetiske dissidentförfattaren Aleksander Solzjenitsyn och Leon Petrażycki, polsk sociolog och jurist som ansåg att lagen liksom moralen skulle vara intuitiv. Men mest har den ryske presidenten påverkats av den inhemske politikern och filosofen Ivan Iljins idéer. Han blev utkastad ur Ryssland av bolsjevikerna 1923 och fick jobb hos Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels.

Walicki skriver att det mest kontroversiella i Iljins teorier var ”skrupelfriheten i propagerandet för våldslösningar vid politiska och sociala konflikter”. Iljin menade att Ryssland efter kommunismens fall skulle Ryssland bli en ”nationell diktatur”.

Att denne Putins favoritfilosof förespråkade fascism och nazism nämner Walicki inte med ett ord. Putins ord om Goebbels som en ”duktig människa” förra sommaren var alltså inte en tillfällighet.

För två år sedan skickade Putin i julklapp tre böcker till samtliga politiska förtroendevalda ledare i Ryssland. Det var Vladimir Solovjovs ”Godhetens rättfärdigande”, Nikolaj Berdjajevs ”Ojämlikhetens filosofi” och så Iljins ”Våra mål”.

De två första är filosofiska verk som kan vara svåra för statstjänstemän att förstå, skämtar Walicki. Han fortsätter i gycklande ton med att man lätt kan föreställa sig en diskussion mellan Putin och oligarker av judiskt ursprung, som ju kan bli intresserade av de två filosofernas fascination över den judiska messianismen. Att oligarken och politikern Michail Chodorkovskij fick betala med åtta år i läger för sina försök att diskutera den ryska politiken ser Walicki som ett försök att ”sätta stopp för oligarkernas maktfullkomlighet så att de folkvalda myndigheterna kunde återta kontrollen över naturtillgångarna”. Allt i syfte att genomföra reformer ”i den konservativa moderniseringens anda”.

Walicki argumenterar vidare att Putins konservatism inte har globala ambitioner, eftersom den svarar på interna ryska problem och ”inte kan påverka den ideologiska situationen i andra länder”. Walicki tror starkt på att Putins högsta prioritet är att ”återuppbygga landet, något som inte går att förena med kostsamma försök att påverka hela världens öden och ännu mindre med någon territoriell expansion”.

Djupt försjunken i filosofiska frågeställningar missar Walicki Putins välkända planer på att rusta upp den ryska armén fram till 2020 för 770 miljarder dollar i syfte att stå emot USA och Europa. Han vet tydligen inte att Putin spenderar hundratusentals miljoner dollar på propaganda och på att stödja nyfascistiska och ultranationalistiska partier i Europa.

Det verkar vara ett önsketänkande från Walickis sida att Putins ideologiska val inte kommer att ”leda till en totalitär ideokrati, eftersom ingenting tyder på att han avser att frångå den regel han värdesätter så högt – att respektera människors samvets- och åsiktsfrihet”. Det är svårt att inte höja på ögonbrynen när man tänker på Putins politiska offer i Ryssland, Tjetjenien, Ukraina och Georgien, skriver Gazeta Wyborcza.

Enligt Walicki bär Väst skulden för Putins politik. Varför? Därför att Väst ständigt provocerar och lurar Ryssland. Ukrainafrågan, menar Walicki, har ”blivit det mest flagranta resultatet av Västs provokationer mot Ryssland”. För det var Väst som initierade förhandlingar om ett ukrainskt medlemskap i Nato. Dagens Ukraina är ett verk av Lenin, Stalin och Chrusjtjov (som gav Krim i gåva till Ukraina), påpekar Walicki. Annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina ser han som ett ”sorgligt faktum” som ”Ryssland redan betalat ett högt pris för”. Alla ”stormakter har rätt att begå misstag” och ”Putin hade inget annat val” – han tvingades till det av ”amerikansk hegemonism och amerikanska provokationer”.

Så sammanfattas resonemanget av Gazeta Wyborcza.

Kommentar Dorota Tubielewicz Mattsson

Kommentar
Dorota Tubielewicz Mattsson

Jag har läst denna artikel med en känsla av obehag. Under mina många år som forskare har jag ofta haft anledning att citera professor Andrzej Walickis texter som alltid var kloka och välavvägda. Den här gången har han gett sig till att försvara något som är oförsvarbart. Etiskt och intellektuellt. Vilken forskare och intellektuell väljer att frivilligt försvara en mördande och förtryckande politik?

Det sägs att när Gud vill straffa någon, tar han ifrån honom förståndet. Låt oss hoppas att det i det här fallet handlar bara om detta.

Texterna är publicerade i Przegląd Polityczny 130/2015.

Pjotr Stolypin (1862–1911), rysk premiärminister före den ryska revolutionen, känd för sitt brutala undertryckande av revolutionärerna under revolutionen 1905.

Aleksander Solzjenitsyn (1918–2008), rysk författare, historiker och dissident.

Leon Petrażycki (1867–1931), polsk sociolog och jurist.

Ivan Iljin (1883–1954), rysk politisk och religiös filosof. Landsförvisades efter revolutionen och fick jobb hos Hitlers propagandaminister Jozef Goebbels.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner