Vi – vill – ha – bröd …

Publicerad 2006-06-21
Elzbieta Jasinska Brunnberg porträtterad av Lundakonstnären Andrzej Ploski.

Elzbieta Jasinska Brunnberg porträtterad av Lundakonstnären Andrzej Ploski.

Journalisten och författaren Elzbieta Jasinska Brunnberg i Lund var med sina föräldrar på besök i Poznan i juni 56. Här berättar hon om hur hon upplevde besöket – en skönlitterär återgivning av en otäck upplevelse i barndomen.

Juni 1956, Poznan

Kyrkklockorna börjar ringa och jag rusar ut på balkongen. Det är för tidigt på dagen och de små roliga träbockarna visar sig inte i kyrktornet. Men på torget vimlar det av människor, kameror blixtrar, glada röster hörs upp till mig på balkongen. Det är slutet av juni. I Poznan är det dags för den årliga internationella handelsmässan och staden är fylld med gäster från andra länder. Vi barn och mor fick följa med far för att passa på att besöka familjen.

Jag har huvudvärk och är trött, jag har sovit så dåligt på den smala soffan i vardagsrummet. Vaknade ofta, framåt morgonen drömde jag om hästen som jag såg dagen innan – en gammal häst, orkade inte dra en stor vagn fylld med kol uppför en brant gata. Kusken slog med piskan, skrek hemska ord åt hästen som haltade på de ojämna gatstenarna och föll. Kusken fortsatte slå det liggande djuret, sparkade det i huvudet. Ingen av de förbipasserade verkade bry sig. Jag brast i gråt, sprang fram till hästen och kramade om hans hals. Kusken slutade sparka och tittade förvånad på mig. Mamma sprang fram och lyfte upp mig på trottoaren.

I natt drömde jag att hästen lyfte upp huvudet och försökte säga något till mig, men den orkade inte, tittade istället på mig med ögat vänt mot mig, ögat blev större och större, tills det blev stort som en oval spegel och i spegeln såg jag mig själv.

Jag står på balkongen, bakom mig i vardagsrummet hörs de vuxnas oroliga röster, nej, det blir ingen strejk, säger de, inte nu under mässan, staden vimlar av hemlig polis, och alla internationella gäster, nej, det är lugnt, det är lugnt. Men onkel Stefan kortadener sin klippa-mustaschen-favorit-stund till ett minimum imorse, han hade väldigt bråttom till jobbet. Någonstans i våningen ringer telefonen. Jag springer till tamburen och lyfter upp luren.

”Cegielskifabriken strejkar! Låt mig tala med någon vuxen! Snabbt!”, viskar onkel Stefan febrilt i luren.

Jag lämnar luren till tant Lilka och tittar frågande på mor, som också kommit ut från vardagsrummet.

”De strejkar! Gå till bageriet, jag springer till slaktaren, jag känner honom”, säger Lilka med oro i rösten och lägger på luren. ”Köp några kilo socker också, man vet ju inte hur det här kommer att sluta”, tillägger hon och tar ner en stor korg från kroken bakom dörren.

Mor tittar i spegeln, rättar till håret, sätter på sig kappan.

– Gjorde hon så då innan hon fördes DIT, tänker jag, nej, hon behövde inga långa ärmar då, hon hade inte det här numret, numret gjorde de på henne DÄR, det är den dumme Hitler som gjorde det. Jag tar henne i handen: ”Mamma, jag ska med”. ”Bra, men inga konstiga hästhistorier”.

Vi närmar oss bageriet. Vi ser människor med flera brödlimpor i famnen, de nästan springer, så bråttom har de. Över hustaken hörs en flygplansmotor. Plötsligt, nära oss, skottsalvor. Människor börjar rusa åt alla håll, i deras ansikten syns rädsla. Jag håller mor i handen, hon går med bestämda steg mot bageriet. Vid bageriet är det tjockt av panikslagna människor. Men gatan ser ut som vanligt, spårvagnen går, fåglar kvittrar. Mor lyfter upp mig så att jag kan titta in i butiken för att se om det finns bröd kvar på hyllorna.

”Vi – vill – ha – bröd! Vi– vill – ha – bröd!”

En grå, skanderande folkmassa närmar sig till korsningen, mest män i arbetskläder, men några unga kvinnor finns med. De håller varandra under armarna, ansiktena är spända och blickarna beslutsamma.

”Vi – vill – ha – bröd! Vi– vill – ha – bröd!”

– Arbetare …, tänker jag, arbetare … Jag tittar fascinerad.

Från andra hållet uppenbarar sig plötsligt en stridsvagn, arbetarna tvärstannar, skott smattrar från olika håll. Demonstranterna drar sig tillbaka. På gatan ligger döda och skrikande sårade. En kvinnlig förare hoppar ut från en av spårvagnarna som stannat mitt i gatan. Hon lyfter upp en polsk flagga som demonstranterna tappat, doppar flaggan i blodpölen som växer runt en kvinnokropp på marken, lyfter upp flaggan. I spårvagnens fönster förskräckta, rädda ansikten. Mor drar mig in i en nisch i husets fasad och gömmer mig bakom sin egen kropp. Överallt springer panikslagna människor, de snubblar över tappade limpor, skor och matkassar. Den kvinnliga spårvagnsföraren går mot stridsvagnen, hon skriker något, jag förstår inte vad, viftar med den blodiga flaggan, efter henne följer några arbetare med gatstenar i händerna.

”Mördare, era mördare! Skjuter ni era egna bröder?” ropar en äldre man i vit skjorta, som inte ser ut att vara arbetare. Jag hör åter de visslande skottljuden, sätter händerna för öronen. Benen på den kvinnliga föraren viker sig, egendomligt, som om hon dansade, faller hon ner på marken. Från halsen pulserar ut blod. ”Titta inte, barn, titta inte”, viskar min mor och lägger handen över mina ögon. Jag flyttar hennes fingrar och kikar ut genom en liten springa. Den här scenen har jag sett tidigare! Ja, jag vet! Det var i den vackra franska boken som finns i föräldrarnas bibliotek. I boken färgglada porträtt av kungar och drottningar, med barn och små, roliga hundar, men någonstans i mitten av boken förändras bilderna från trevliga till förskräckliga, mörka teckningar; människor med avhuggna händer, förtvivlade kvinnor över sina barns torterade lik … Och framförallt den här bilden med en man i vit skjorta, som står framför skjutande soldater, många andra ligger redan döda. Jag tittar. Jag är säker nu. Den där målaren Goya hade inte hittat på något, han var inte alls tokig, det hände i verkligheten, nu, framför mina ögon, mitt i staden Poznan, helt nära soffan där jag sov i natt och drömde om hästen.

Mor drar iväg med mig, vi svänger in i en liten gata, springer Isgatan fram. Efter en liten stund åker vi upp i den bekanta och tryggt skramlande gamla hissen. Tant Lilka har hunnit komma hem, välbevarad hon också, hon sitter vid radion och vrider upphetsad på knapparna. ”Det fanns bara tomma krokar kvar hos slaktarn”, säger hon.

”… Medborgare, boende i Poznan … till er i djupa förtvivlan, eftersom vår vackra stad blivit en plats … kriminell provokation … de blodiga händelserna i Poznan kommer inte att stoppa … ” bullrar en otydlig röst i radion. Tant Lilka slår med näven i radion och sätter sig med en suck på en pall. ”… varje provokatör, eller galning, som vågar lyfta upp handen mot folkets makt kan vara säker, att folkets makt i arbetarklassens intresse kommer att hugga av denna hand …” säger rösten.

”Mamma, hör du? De pratar om bilderna i Goyaboken”, säger jag. Mor kastar en snabb blick på mig. Jag fick ju inte titta för länge i den här boken. Men hon säger bara: ”Vi har två brödlimpor hemma, men det är bättre att inte gå ut idag”.

Ett år senare bor vi, utan att flytta, vid en annan gata, inte längre vid Josef Stalins gata. Jag tar den gamla tyska kartan ut ur skåpet, stryker Josef Stalin som jag tidigare textat över ”Adolf Hitler Strasse” och skriver det nya namnet på vår gata: ”20 oktobergatan”.

© Elzbieta Jasinska Brunnberg

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner