Världspremiär i juni i Venedig, polsk galapremiär på Operan i Warszawa för ett par veckor sen, regionala premiärer bland annat i Gdansk och i Kraków, inne på stålverket i Nowa Huta.
Och nu, fredag 4 oktober, premiär för Andrzej Wajdas film om Lech Walesa på hundratals biografer över hela Polen.
I Warszawa visas den på ett femtontal ställen, och enbart på Kinoteka i Kulturpalatset rullade den under fredagen fjorton gånger i tre salonger.
Jan Axel Stoltz har sett filmen Walesa, Czlowiek z Nadziei.
Nestorn i polsk film, Andrzej Wajda, slutför med sin Walesa, Människa av hopp (Walesa, hoppets man) den triptyk, vars två första delar år Människa av marmor (el. Marmormannen) och Människa av järn (Järnmannen). Titelns språkliga analogi pekar förstås också mot en innehållslig analogi.
Filmen om Walesa står dock helt för sig själv. Den enda anspelningen bakåt är scenen där Agnieszka (Krystyna Janda) och unge Birkut (Jerzy Radziwillowicz) från Järnmannen delar ut stencilerade exemplar – till bland andra Walesa – av den underjordiska tidningen Robotnik på lokaltåget i Trestad (Gdansk-Sopot-Gdynia).
Filmens ramberättelse utgörs av en intervju som den italienska journalisten Oriana Fallaci gjorde med Walesa någon gång vintern 1981. Efter varje skede av sitt liv som Walesa berättar om, från strejkerna 1970 till rundabordsförhandlingarna 1989, följer den filmiska skildringen av perioden.
I Fallacis fråga redan utanför Walesas bostad får vi en antydan om hans komplexa hållning:
– Han tar emot en lägenhet i gåva från den regim han motarbetar – hur hänger det samman?
I intervjun får hon Walesas svar. Han uttrycker sitt credo, många av Walesas autentiska uttalanden genom åren finns med. På frågan hur han definierar sig själv som ledare, svarar han:
– Jag har en känsla, jag har en näsa. När massan är tyst vet jag vad jag vill säga, och jag säger det. Regimen ska bekämpas och krossas. Men den ska inte beskjutas. Den ska samtalas och samarbetas sönder.
Filmen handlar om Walesa, inte om Solidarnosc, den är inte en fullständig historieskrivning. Rundabordsförhandlingarna är med bara mycket kort och Walesas presidentskap inte alls. Filmen slutar med en av Walesas absoluta höjdpunkter. Fortfarande bara en folkledare utan officiell titel togs, fem dagar efter Berlinmurens fall, emot som en statsman i amerikanska kongressen. Inledningsorden i hans tal, ”My narod” (i kongressen översatt till ”We, the people”) mottogs med ovationer. Avslutningsorden, som också är filmens, möttes med stående jubel och rungande applåder:
– Idag är det andra som hoppar över staket och river murar, och de gör det därför att frihet är en mänsklig rättighet.
Dessa scener är inte spelfilm utan dokumentär. Många är avsnitten med dokumentära filmklipp, oftast markerade med pop-rockmusik från 80-talet, men sammanfogningen av dokument och spelfilm är så skickligt gjord, att man ibland lämnas i osäkerhet om vad som är vad.
Walesa mötte ofta motstånd inom Solidarnosc. Han tog beslut mot sina närmaste medarbetares uppfattningar. Vi får till exempel se hur han 1981 avblåser en generalstrejk.
Anklagelserna om att Walesa förrått rörelsen eller varit agent åt säkerhetstjänsten är inte uttalade i filmen. Men den är väldigt mycket Wajdas försvar av Walesa. I förhörsbilder från december 1970 pressas Walesa att skriva på ett löfte om att samarbeta. Sönderslagna demonstranter dras bokstavligen förbi honom samtidigt i förhörsrummet, skrik och slag hörs och syns runtomkring. Walesa vill vägra, han vill inget annat än att få gå iväg till sin födande hustru Danuta. Till slut skriver han på ett papper utan att läsa igenom det. I flera senare scener visar Wajda hur Walesa ångrade sin påskrift och vägrade samarbeta.
Robert Weckiewicz och Agneszka Grochowska spelar Lech och Danuta i filmen om Walesa.
Foto. M Makowski.
Också i de inre motsättningarna inom Solidarnosc tar Wajda Walesas parti. Spårvägsföraren Henryka Krzywonos blir en större hjälte än Anna Walentynowicz. Andrzej Gwazda syns bara i en kort dokumentär scen. Andra Solidarnoscledare är anonyma för alla utom de mycket väl insatta biobesökarna.
Walesa, Czlowiek z Nadziei är en film inte bara om Lech. Hustrun Danuta och hennes knappast mindre heroiska stöd och kamp för familjen finns med hela tiden. Autentiska är bilderna när hon i Oslo tar emot sin makes fredspris. Mest dramatisk är scenen när hon fullkomligt uttröttad av att laga äggröra och servera kör iväg medarbetare och journalister som översvämmat hemmet. Symboliska för deras gemenskap blir Lechs vigselring och klocka. Vid några tillfällen, när han ska ge sig av hemifrån för någon aktion eller när han kallats till förhör, tar han av ringen och klockan, lägger på bordet och säger till hustrun: Sälj dem om jag inte kommer hem, och du inte har till bröd. När han långt senare är på väg till Washington, kallar hon tillbaka honom i dörren. Han har glömt någonting, och hon träder hans ring på fingret och fäster en mycket nyare klocka på hans arm.
Robert Weckiewicz och Agneszka Grochowska spelar Lech och Danuta. Recensenter har redan översköljt dem med sitt beröm och ironiskt sagt, att de spelar Lech och Danuta bättre än originalen. De är både porträtt- och röstlika. Själv kan jag inte annat än instämma i berömmet.
Man kan ha invändningar mot detaljer. Fallaciintervjun sägs vara gjord sju månader efter det att Walesa blev världsberömd, dvs. i mars 1981, men som ramberättelse sträcker den sig till efter krigstillståndet 1981-82. Flera av filmens gestalter, bl.a. partisekreteraren Fiszbach och närporträtt av flera miliser och säkerhetsagenter känns inte helt äkta, men mitt totalintryck av filmen är mycket positivt. Det är lätt att förstå, att filmen redan utsetts till Polens bidrag till Oscar, i kategorin bästa icke engelskspråkiga film.
Jan Axel Stoltz
Warszawa 1913-10-05
