Marta Obminska, riksdagsledamot och medlem i Svensk-Polska Föreningen i Uppsala, har träffat Solidaritetsikonen Lech Wałęsa och funderar över vad han har att säga dagens människor.

Foto: Privat
Lech Wałęsa berättar för Marta Obminska om sin kamp för de mänskliga rättigheterna.

Den 1 september 1939 anfölls Polen av Tyskland och den 17 september anföll även Sovjetunionen. De delade Polen mellan sig och efter det tyska nederlaget i andra världskriget förvandlades Polen till en sovjetisk lydstat.

Uppror mot den sovjetstödda regeringsmakten skedde år 1956 och den stalintrogna regimen i Polen avsattes. Oroligheterna under Marsupproret år 1968 och andra problem i samhället skyllde regeringen på Polens judar, och cirka 20 000 av dem tvingades lämna landet. Tiden från 1970 och fram till kommunismens sammanbrott i Polen karakteriserades av återkommande protester mot regeringen och dess ekonomiska politik samt kränkningar av mänskliga rättigheter.

Den fria fackföreningen Solidaritet (på polska: Solidarność) bildades år 1980 av bland andra Lech Wałęsa och kom att organisera motståndet mot kommunismen. När organisationen var som störst hade man tio miljoner medlemmar. Solidaritet var till en början framgångsrikt i förhandlingarna med den polska regeringen. Men de avbröts tvärt av den så kallade Luciakuppen i december 1981. Då utfärdades undantagstillstånd, Solidaritet förbjöds och de flesta av rörelsens ledare greps. Wałęsa satt i husarrest i nästan ett år.

År 1983 fick Lech Wałęsa Nobels fredspris och han ledde Solidaritet fram till år 1990. Den 29 december 1989 upplöstes Folkrepubliken Polen och en demokratisk stat utropades. Året efter återinfördes ett flerpartisystem med fullvärdiga mänskliga rättigheter. Polen var åter ett fritt land. Solidaritets framgångar inspirerade oppositionsrörelser i andra länder under sovjetisk kontroll. Lech Wałęsa var Polens president från den 22 december 1990 till den 22 december 1995.

I höstas deltog jag i en konferens med EPP (European People’s Party) Young Members Network i Sopot och Gdańsk  – just det område, som jag och min familj flydde ifrån som oppositionella. Under konferensen träffade jag Wałęsa samt besökte varvet i Gdańsk och Europeiska Solidaritetscentret. En av kvällarna tog några av mina kollegor från den polska Sejmen och Medborgarplattformen med mig på premiären av filmen om Wałęsa (Wałęsa. Człowiek z nadziei).

Vem är då Lech Wałęsa idag? Han tog emot oss på sitt kontor i Gamla stan i Gdańsk. Han berättade om kampen mot kommunismen och analyserade dagens läge i världspolitiken. Han talade om den tudelade världen – den kapitalistiska och den kommunistiska. Polen blev påtvingat kommunismen. Wałęsa skildrade även hur han förhandlade framgångsrikt med Rysslands president Boris Jeltsin för att få bort de ryska trupperna från Polen.

Lech Wałęsa underströk att Solidaritet behövs i dagens Europa och att skillnaderna i standard behöver jämnas ut. Han redogjorde för sina demokratikriterier, som går att applicera på alla länder. Finns det en konstitution som omfattar alla medborgare? Använder sig medborgarna av dessa rättigheter – röstar eller kandiderar i val? Är människorna rika nog att i praktiken bli politiker och presidenter (eller behövs en rejäl privat valkassa)?

Han kallade sig för den siste revolutionären och är fortfarande mycket engagerad i mänskliga rättigheter runt om i vår värld. Nu talade han främst om den fruktansvärda situationen i Syrien.

Resan tillbaka till mina rötter var på många sätt fantastisk, men även känslomässig. Tänk vad människorna i mitt andra hemland har fått lida för att de ville leva i ett fritt och demokratiskt land. Dessutom är kunskapen om vår närtidshistoria och kommunismens brott mot mänskligheten generellt sett oroväckande låg i Sverige. Enligt en Demoskopundersökning från år 2007 hade 90 procent av ungdomarna inte hört talas om de sovjetiska koncentrationslägren Gulag.

Låt oss inte glömma kommunismens och nazismens brott mot mänskligheten och Lech Wałęsas och Solidaritets kamp för ett fritt och demokratiskt Polen.

Marta Obminska