Warszawa, wow!

Publicerad 2011-01-13

Det kommer en vår efter den kalla vintern. Med våren kommer lusten  att resa – inte minst till Polen och Warszawa.

Margareta och Bobo Jonilson heter två resejournalister som campar sig genom världen. De senaste åren har de genomkorsat Central- och Östeuropa, och när de mötte Warszawa var den polska huvudstaden på sitt allra bästa humör.

Margareta och Bobo Jonilson rapporterar om sina resor på nomadliv.se och nu har de samlat ihop sina resereportage i öst i boken Vi campar i österled.

webb-Bulletinen kan bjuda på ett smakprov – kapitlet om Warszawa!  och webb-Bulletinens läsare får rabatt – se nedan.

En vårdag i ett avslappat Warszawa ...

I Warszawa möter vi en helt ny stad, som har förflyttats hundra mil längre västerut de senaste tio åren.

Vi försöker spendera pengar, men misslyckas.

Det skulle bli för trist att återge alla negativa omdömen vi gav Polen när vi körde in i landet norrifrån, så det gör vi inte. Skulle vi dessutom avslöja några av de hemska ”Grazyna-historier” vi har, döpta efter några polska kvinnor som korsat vår väg genom åren, så skulle vi bli fällda för ”hets mot folkgrupp” så det gör vi inte heller. Så vi säger bara: Det finns delar av Polen som är oerhört fula och det finns ett och annat polskt fruntimmer som har gjort vårt liv jobbigare än nödvändigt.

Med detta sagt blev vi plötsligt rena Polen-fansen. Det kanske började med jordgubbarna utmed vägkanten när vi närmade oss Warszawa. Söta, mogna och representerande en mycket trevligare affärsverksamhet än den vi hade noterat vid tidigare vägavsnitt.

Det fortsatte definitivt med den fyrstjärniga campingen Wok i nordöstra utkanten av Warszawas centrala delar. Hit kom vi sent på kvällen helt slutkörda efter att ha kryssat fram i den brutala polska söndagstrafiken med lindrigt nyktra förare och mördande vansinnesomkörningar. Wok öppnade sig som en oas i det tidigare kaoset. Wok är inte bara en camping utan den enda puben i ett stillsamt villaområde. Vi blev varmt och informellt mottagna – ”Kör in ni bara, så tar vi alla formaliteter i morgon” – och kunde koncentrera oss på att beställa in en välbehövlig middag.

När vi såg priserna på matsedeln blev vi tvungna att pinna iväg till pubens dator och gå ut på Forex för att kolla kursen. Jo, det stämde! Vår kycklingrätt kostade faktiskt bara 32 kronor och ölen en dryg tia! Vi somnade väldigt gott på örat den kvällen.

Sedan fortsatte det bara. För varje timme som gick blev vi bara mer och mer förtjusta i Polen och polackerna. Vi gick in i en färghandel och frågade killen i disken om han talade engelska. Nej, tyvärr. Några minuter senare hade han plockat fram exakt den typ av silikon i rätt färg som vi var ute efter. På bussen var folk så artiga att vi trodde vi hade förflyttat oss till tidigt sextiotal. Ungdomarna flög upp så fort det kom in en kvinna med litet barn eller en äldre person.

Det går utmärkt att cykla i Gamla Stan.

Vid vårt första transportbyte inträffade det som vi sedan skulle vara med om gång på gång. Vi frågade en ung man vilken spårvagn vi skulle ta. Då följde han oss till rätt hållplats och såg till att vi kom på rätt vagn. Vi vinkade matt när spårvagnen satte sig i rörelse och ville fria till honom. En liten invändning infann sig dock när vi hade varit med om samma behandling flera gånger. ”Tror du vi ser gamla och förvirrade ut”, frågade jag Bobo. ”Det känns inte riktigt normalt med all denna hjälpsamhet.” Men så insåg vi att dessa ungdomar troligtvis har blivit uppfostrade av en Grazyna och då föll bitarna på plats. I så fall skulle de aldrig våga annat än hjälpa medelålders damer till bussen.

Sist vi var i Warszawa var för åtta år sedan, men det kunde lika gärna ha varit trettio. Eller det stämmer inte heller, Warszawa har nog snarare förflyttat sig i rummet än i tiden. Typ hundra mil västerut. Våren 2001 fanns det fortfarande en östeuropeisk murrighet över stan, en fattig och grå känsla. Uteserveringarna hade aldrig annat än vita plastmöbler och ölglasen var skavda och kantstötta. Det fanns ett exklusivt café i stan, Bristol, och där lyckades vi få mögliga chokladpraliner till det lankiga kaffet.

Nu? Jag skulle utan vidare välja Warszawa som weekendresmål flera gånger om året. Här finns numera allt! Plastmöblerna är utbytta mot runda små cafébord med mässingskant och sirliga rottingstolar i värsta Paris-stil. Du kan få en anständig cappuccino var som helst. Ölen har alltid varit god och kostar ingenting. Och så är ju stan så stor! I bemärkelsen storstad, huvudstad, stället där allt händer. Efter att ha besökt tre blygsamma baltiska huvudstäder känner vi oss som kusinerna från landet som storögt kommer till stan och upplever den hetsiga pulsen som pumpar på gator och torg.

Vi dras med i energin och blir uppsluppna och effektiva på samma gång. Forsar fram genom sevärdheterna och svettas i solen, svalkar oss med glass, forsar vidare över hela fingatan Nowy Swiat med alla uteserveringar och butiker, slår av på tempot först när vi kommer fram till Warszawas variant av Gamla Stan. Det är visserligen bara återuppbyggda kopior alltihop, men vilket återuppbyggnadsarbete, och visst är husfasaderna vackra. Vi beundrar färgsättning och fasadmönster, fönsterornamentik och utsirade dörrar. Vi låter oss roas av försäljare, gatumusikanter och gycklare som har samlats bland turisthorderna på Gamla Stan-torget för att göra sig en hacka. Ofta är musikanterna så skickliga att vi förstår att de är välutbildade yrkesmänniskor ”between jobs”, som det heter nu för tiden.

Köptemplet Zlote Tarasy – De gyllene terrasserna

Vi strosar sakta vidare mot Nya Stan, som är obetydligt nyare än den gamla, vi passerar ringmuren Barbakan, fortsätter Fretagatan fram och landar på Rynek Nowego Miasto, som bör betyda Nya Stans Torg. Här får vi lite lugn och ro. Här vilar en djup skugga över eftermiddagsstilla uteserveringar. En klass konststuderande har spridit ut sig på den breda trappan ner mot torget och skissar på fasaden till Dom Przy Rynku. Vi undrar fortfarande om raddan av tanter som satt på parkbänken framför kyrkan och sov i solen kom med på skisserna. Vi slöar ner oss totalt och beställer en ny glass, den här gången med hallonsås och vispgrädde. Blir förskräckta när vi tittar oss omkring och ser att caféet är exklusivt och antagligen dyrt. Tja, en femtiolapp för två cappuccino, en flaska vatten och en superfin glass. Inte farligt.

De låga priserna förvånar oss. Vi ser ju hur stan har vuxit och fortfarande växer åt alla håll, mest uppåt. Skyskrapor sticker upp överallt och fler är på väg. Vi har redan konstaterat att man nog kan kalla polackerna för Östeuropas tyskar. Korrekta, ambitiösa, arbetsvilliga och envisa. Och nog många för att locka till sig investeringskapital från dem som aldrig säger ”befolkning”, utan ”marknad”. En marknad på 39 miljoner människor. Här pågår ett Polskt Under. Ändå är det bara på de mest exklusiva hotellen som priserna har sprungit iväg. Den generella prisnivån i Polen tillhör Europas lägsta, liksom valuta- och lönenivåer. Där har tydligen inga investeringar i världen hjälpt.

Men för oss besökare är det förstås bra. Vi rumlar runt som krösusar och hejdar oss bara när vi åker upp till skybaren på det Marriott-hotell som ligger mitt emot det berömt fula Kulturpalatset. Miljön i baren är underbar och utsikten med, men då kostar också en vodka martini en svensk hundring.

Konststuderande framför St Kazimierz kyrka.

Tillbaka i verkligheten tar vi ett varv i den täckta marknaden, KDT, som ligger precis nedanför Kulturpalatset. Där möter vi en annan prisnivå, men å andra sidan är det inte mycket vi vill ha. Polska spetsunderklänningar har vi aldrig varit så mycket för.

Det finns många polska och polskbördiga nobelpristagare i litteratur, och hade det funnits nobelpris i musikkomposition och filmmakande skulle nog även några av dessa ha gått till Polen.  Vi väljer dock att lära känna en kemipristagare lite närmare. På Freta 14 finns ett litet Marie Curie-museum. Marie Curie levde visserligen större delen av sitt liv i Frankrike, men föddes och växte upp i Warszawa och det var här hon fick den grundläggande utbildning som sedan förde henne vidare till Sorbonne i Paris och genombrott i forskningen kring radioaktivitet.

Marie Sklodowska Curie är speciell. Hon fick Nobelpriset i både fysik och kemi och ärvde maken och kollegan Pierres forskar- och föreläsningstjänst på kemiinstitutionen i Sorbonne efter hans död 1906. Museet på Freta är kul. Där finns massor av bilder och tidningsklipp från madame Curies karriär. Även privata bilder, som när änkan minsann var på semester i Alperna tillsammans med sina döttrar, Albert Einstein och hans söner. Hmm…

Annars har vi bakflyt med museer på den här resan. I Riga missade vi Motormuseet på grund av ihärdig felnavigering och i Vilnius regnade ett besök vid friluftsmuseet Europa Park bort. Nu letar vi upp Chopinmuseet och bereder oss på skön musik och vackra miljöer, men byggnaden är under totalrenovering och hela kåken inslagen i plast (museet har nu öppnat).

Påfågel i Lazienkiparken.

Inga problem. Det finns mycket att se i Warszawa. Vi går till den stora gröna lungan Lazienski-parken och minglar med ungefär trettio skolklasser i olika åldrar. Reser man i maj månad får man sällskap av skolutflykter, det är oundvikligt. Påfåglarna utanför Palatset på Vattnet skriker lika hjärtskärande som den som brukar spatsera omkring på Mårbacka. Slottet är fantastiskt vackert beläget i vattnet och här kan man dröja sig kvar länge en solig dag.

En skildring av Warszawa borde kanske innehålla något om stadens brutala antisemitiska historia, men just därför att den är så brutal finns inte mycket kvar att se. Ghettot som vi alla känner till jämnades helt med marken och har senare bebyggts med grå betongbostadshus. Det krävs stor fantasi för att man ska känna in historiens vingslag här.

Å andra sidan finns det all anledning att hålla det förflutna levande och samtidigt hålla ett öga på dagens politiska strömningar i både Baltikum och Polen. För oss som är tillfälliga besökare känns det egendomligt att inte möta ett enda mörkhyat ansikte eller muslimsk huvudbonad i en så stor stad som Warszawa. Det beror nog inte bara på låga löner och hög arbetslöshet.

Och vi som just hade lärt oss tycka om Polen och dess invånare. Jaja, det finns folk av alla sorter och livet är inte alltid så svart eller vitt utan består ju snarare av alla nyanser däremellan. Det är bara att traska vidare och hoppas att rätt nyanser vinner i det långa loppet.

Nej, nu drar vi till Prag! (2009)

*******

Vi campar i Österled
Skildra förlag 2009
Text: Margareta  Jonilson
Foto: Bobo Jonilson

Vi campar i österled kan beställas på Nomadliv.se >>.

Med webb-Bulletin-rabatt kostar boken 133 kr inklusive moms och porto.

Skriv Bulletinrabatt i meddelandefältet.

Sök i webb-Bulletinen


sidebanner sidebanner sidebanner sidebanner